”Sven Melander kommer att glimma för all framtid”

”Jag ska inte klaga”, svarade Sven Melander för bara ett par veckor sedan när vi hade kontakt om en intervju. Karin Thunberg minns en osentimental grundoptimist som kommer att leva vidare.

Sven Melander är död. 74 år gammal. När dödsbudet kom behövde jag läsa det två gånger. Jo, jag visste att han var allvarligt sjuk i cancer, för andra gången. Men det är ju bara drygt två veckor sedan vi hade kontakt om en eventuell intervju för Vi. På frågan hur han mådde kom svaret direkt via ett sms:

”Kunde varit bättre. Men jag ska inte klaga. Kämpar på. S”

Han var tydlig in i det sista. Rapp i käft och skalle. Hade en slags osentimental grundoptimism, eller kanske bör det kallas fatalism. Vägrade gnälla. Ville absolut inte ha något medlidande, inte bli ”… en till i raden av alla kändisar som det ska vara synd om. Det räcker ju att de får en fis på tvären så står det i Expressen”, som han sa när vi en gång möttes.

Hellre tänkte han på allt som varit positivt. För det gick ju bra för arbetargrabben som växte upp med en mamma, en pappa, en storebror och en morfar i två rum och kammare på Södra Förstadsgatan i Malmö. Inte minst yrkesmässigt flög han högt, efter teaterdebuten i Unga Örnar, där han fick spela svamp i vita långkalsonger.

Bara detta att han slapp bli byggnadsingenjör, som han från början utbildade sig till. Fick i stället ett sommarvikariat på Expressen. Det var ju journalistik han skulle ägna sig åt, naturligtvis! Kom så småningom till Stockholm och Aftonbladet, innan han gick vidare till raden av humorprogram i SVT. Så många av hans sketcher och repliker kommer att glimma för all framtid. Det var ju han som lärde oss att ”det går lika bra med selleri” – tillsammans med Åke Cato i SVT:s Nöjemassakern. Eller när han som Berra i Lasse Åbergs kultförklarade Sällskapsresan gav sig ut i världen med en plastkasse som enda bagage och orden: ”Ja vad fan, man var ju nykter i morse, men nu börjar det ordna upp sig.”

När han som morgonhurtig reporter försökte förmå en liten flicka att säga att det hon mest av allt önskade var ”fred på jorden” gick det mindre bra. Hans ansträngning den gången borde ingå i varje intervjuteknikövning, eller kanske inte…

Jag har haft jävligt roligt.

Det är fyra år sedan jag träffade honom, för en intervju till Cancerfondens tidning Rädda livet. Solen sken över Svängsta, där han bodde med sin kvinna, inredaren Alice Åkerblom. Vi drack kaffe, åt stora smörgåsar – och talade om döden. Då hade han just gått igenom en behandling för sin första cancersjukdom, en högaggressiv lymfom. Det hade börjat med en förhårdnad på ena testikeln, den som senare fick opereras bort. Jag var inställd på ett lågmält samtal, i stället meddelade han glatt att han blivit Einstein. Einstein? Min fråga fick honom att medlidsamt skaka på huvudet, inför min brist på både fantasi och tyskakunskaper.

– Einstein, en sten. Nu får du vakna!

Han klarade sin första ”cancersväng”. Stod på scen två veckor efter avslutad behandling. Snar till skratt men med en ny insikt. Han hade ju, sent omsider, förstått att han inte var odödlig:

– Jag är inne på målrakan helt enkelt, var hans enkla summering.

Rädslan för döden sopade han bort med några smulor från bordet. Sa att han aldrig ens varit rädd för sjukdomar.

Kanske handlade det om fantasilöshet, det var hans eget tips. Eller krass verklighet. Alla ska dö, upplyste han. Att bli sjuk är inget konstigt, det är så livet är. Själv hade han haft njursten i många år, han hade hjärtflimmer – och sedan fick han alltså cancer.

– Men jag är också överviktig, vilket har sina risker. När något händer ställer min hjärna in sig på nästa steg; okej vad gör jag nu?

När sjukdomen kom tillbaka var det i form av en tumör i matstrupen. Det var den han, så sent som den 17 mars, inte ville klaga över. Då när han försäkrade att han ”kämpade på”.

Nu är kampen över.

Så många har redan sagt så mycket om Sven Melander, både som person och yrkesperson. Han var ju så mångsidig: Nöjeschef på SVT, vilket han tyckte var mindre kul, skådespelare, regissör och översättare. Därtill trebarnsfar och farfar.

Slutordet borde han få själv. För den bästa runan finns i boken Innan jag glömt bort mig själv där ett antal kända personer summerat sina livsgärningar.

Sven Alarik Melander skrev: ”Jag hade en lycklig barndom. Jag har älskat tre kvinnor förutom min mor. Jag har förunnats tre underbara barn. Jag har fått min beskärda del av mat och brännvin. Jag har haft jävligt roligt. Oftast i alla fall. Jag har sett Neapel.”