Sven Hagströmer: ”Lusten finns i framtiden”

Pengar är som jord för finansmannen Sven Hagströmer. Där kan han sa frön som förhoppningsvis gror och blir nagot nyttigt – ett företag, en förening för ökad jämställdhet i näringslivet eller en hel säng at filosofen Voltaire. Hans fokus ligger framat, några memoarer blir det aldrig.

Vi är långt in i intervjun, den sista av två. Han ska snart ta sin cykel till ett annat möte. Jag rundar av:

Om du tvingades välja, vem skulle du helst tala med?

Sven Hagströmer svarar snabbt:

– Voltaire.

I min fråga gömmer sig alternativ förstås, annars blir det ju inte mycket till val. Här står det mellan Voltaire, Rousseau, Einstein och Eisenhower, fyra för världens utveckling mycket viktiga män. Och Hagströmer, hur kommer han in i bilden? Jo, han äger flera brev av de tre första, har dessutom bekostat renoveringen av Voltaires säng samt har i sin ägo det meddelande som den amerikanske överbefälhavaren skickade den 7 maj 1945 klockan 02:41. De allierade hade uppnått sitt mål. Andra världskriget var slut.

Ett defining moment, som Sven Hagströmer säger.

Ett avgörande ögonblick.

Han tycks samla på dem.

Hur skulle du känna dig i mötet med en av ­världens största tänkare?

– Som en liten pojke. Men … jag tror, hoppas i alla fall, att vi skulle ha mycket att tala om.

Låt oss ta det från början.

I hörnet av Nybrogatan och Ingmar Bergmans gata i Stockholm har den stora, runda klockan utanför urmakaren givit upp, tiden får vandra och gå bäst den vill, tycks det. Ingen vidare reklam för en klockaffär tänker jag och går vidare på affärsstråket för de riktigt dyra klädesmärkena. Här ligger Sven Hagströmers ­kontor. I porten finns ett svartvitt foto på den demonregissör som givit namn åt gatan, och ett av hans citat: ”Jag har roligare när jag jobbar än när jag har roligt.” Jag ska snart möta en person som verkar kunna instämma i det sagda. Sven Hagströmer är 78 år, en av Sveriges mest förmögna, och delar sin tid mellan att tjäna pengar och att – lite slarvigt formulerat – ge bort desamma till ändamål som för honom är viktigare än allt annat: integration, utbildning, jämlikhet och kultur.

Sven Hagströmer vaknar glad säger han. Strax kommer han hävda att han tänker försöka dö leende.

Hans engagemang är glödande, nyfikenheten stor och vänlig, gränserna för samtalet blir jag dock varse allteftersom. Vi kommer inte att tala om hur rik han är, och han vägrar berätta hur mycket pengar han lägger på de ändamål som han menar är avgörande för vårt lands framtid. Är det av säkerhetsskäl eller för att du inte vill skryta, undrar jag.

Han svarar:

– Bådadera.

Målen för Sven Hagströmers sociala entreprenörskap – han kallar det så – är glasklara: fler kvinnor på ledande poster i näringslivet, bättre förutsättningar för barn med annan bakgrund än den svenska och en skola som fungerar.

Kontoret är vitt, sobert, det strålar av ljus. I tio år har investmentbolaget Creades huserat här.

– Vi lade max 55 000 kronor på inredningen då, allt kom från Ikea.

Han är grundare och ordförande. Högsta höns, om man nu kan säga så om en man. På bordet mellan oss står ett av Sven Hagströmers många samlarföremål, ett litet modellplan.

Han har slutat flyga efter en dramatisk olycka 2014. Sven Hagströmer hade glömt att fälla in ­landningsställen på den Cessna 206, ett pontonflygplan, som han tog ut i skärgården en solig men kall vårdag. Den stockholmska övärlden låg ännu folktom och öde. Planet mötte vattenytan i 100 ­kilometer i timmen, slog runt, han blev hängande upp och ner i säkerhetsbältet men lyckades göra sig fri och räddades efter nästan två timmar av två damer i en eka.

Den våldsamma kraschen, det iskalla vattnet.

Sven Hagströmer hade tur, en väldig sådan.

– Jag skämdes oerhört. Jag borde som van flygare aldrig någonsin göra ett sånt misstag. Efter det bestämde jag mig för att sluta. Det var en stor sorg.

Att lämna flygandet, menar du?

– Ja, att aldrig mer få uppleva känslan av att vara ensam i luften, helt fri. Men så här efteråt är jag ­faktiskt ganska stolt ändå.

Över vad?

– Att jag behöll lugnet i kraschen, att jag bestämde mig för att överleva och kunde hålla tankarna och paniken i styr.

Han har aldrig härjats av mardrömmar om ­olyckan.

– Jag vet inte hur jag är funtad, men var fjortonde dag drömmer jag att jag flyger. Inte att jag kraschar. Att ta flygcertifikat var ett av mina stora mål i livet. Det andra var att lära mig kinesiska, men jag tappade lusten på grund av Kinas aggressiva globala ambitioner.

Sven Hagströmers namn förekommer i ett annat magplask, den så kallade HQ-kraschen. De var flera om den ska sägas och det tyngsta ansvaret vilade, enligt de rättegångar som skulle följa, främst på hans tidigare affärspartner Mats Qviberg.

– Det i särklass värsta som hänt mig ­professionellt är HQ-debaclet. Trots att jag bara var vittne i rätte­gången. Jag hade lämnat bolaget drygt tio år ­tidigare för att starta Avanza. Vi försökte från största ägarens sida, företaget Öresund, att med finansiella och andra åtgärder rekonstruera bolaget, men det slutade dess värre med att Finansinspektionen drog in tillståndet.

De båda finanskometerna slog sig ihop i slutet av det årtionde då också begreppet finansvalpar ­myntades. De, vilkas första bokstäver i ­efternamnen skulle utgöra företagets logga, var väl mer unghundar än valpar, båda med gedigen erfarenhet från den finansmarknad som nu avreglerades. Det och en undervärderad börs bäddade för enorma framgångar. Ett citat som cirkulerade i många tidningar då blev som en programförklaring för HQ:s uppköp av andra företag: ”Det vi gjorde var i princip att ta bort all skit tills bara oxfilén var kvar. Det är väl ett ­ganska bra jobb att vara styckmästare, att plocka fram de finaste bitarna och ta bort de dåliga.”

Sven Hagströmer hävdar att han aldrig någonsin skulle uttrycka sig så. ”Det har du missuppfattat”, säger han till mig, ”det låter mer som något Mats kunde sagt.”

Som småbarnsmamma vid den tiden hade jag tankarna på helt annat håll, men borde väl ha ­funderat: Vilken köttproducent har råd att anställa en slaktare som enbart karvar ut godbiten? Den bästa affären – för alla inblandade – måste väl vara den där allt på djuret kommer till nytta? Nu var jag, gud ske lov, varken styckmästare eller företagsledare men kunde med åren, liksom ett stigande flertal, konstatera att slakteriet höll på att gå åt pipsvängen. Finansinspektionen ingrep, radarparet gick isär, både brottmål och skadeståndsmål inleddes. Rättegångskostnaderna blev enorma.

Talar ni med varandra, du och Mats Qviberg?

– Det händer. Vi är med i samma bostadsrättsförening i Åre, men bor några hus från varandra …

Är det så att du gillar konflikter?

– Mats säger det. Min fru samma sak: ”När du hamnar i en konflikt får du otroliga krafter.” Men det handlar snarare om att jag vill jobba mig ur dem, inte låta osämjan ligga och pyra. Kanske finns det en kraft i det?

Han tystnar för att sedan fortsätta:

– Jag har haft väldigt få ovänner i livet. Dem jag kommit på kant med har jag nästan alltid en gång beundrat och respekterat, velat samarbeta med. Det är viktigt att komma ihåg när man är som mest arg och besviken.

Sven som liten stammade, läspade, gick inåt med fötterna och var vänsterhänt. Mormor Stintan gjorde sitt för att korrigera barnbarnets brister.

– Hon hade en matsalsmatta med mönster längs kanterna. Utefter dem fick jag gå, med fötterna utåt, varv efter varv. Mina ­föräldrar var emot hennes räddningsmanövrar, men jag tror faktiskt att hon hjälpte mig på många sätt. Morfar, som var affärsman och ingenjör, blev en förebild. Han tog mig ofta till Tekniska museet. När mamma och pappa var borta på resa blev han och mormor som föräldrar för mig och mina två yngre bröder.

Bara lite av stamningen är kvar säger han, men jag lyckas inte höra den.

Att släktens led av läkare och jurister inte skulle följas av Sven stod klart ganska tidigt. Han var busig utöver det vanliga.

– Skolan var en ganska mörk tid. Jag var otålig, rastlös. Ville hellre göra saker än att läsa, men målet var att bli ekonom eller ingenjör.

Pojken byggde modeller, flyg, bilar, senare blev det högtalare, förstärkare och faktiskt en tv.

– Vi hade ingen tv hemma. Mina föräldrar tyckte att det var onödigt, men när min apparat väl stod där så tittade de gärna. Till slut köpte de den för 150 kronor. Jag tror att de ville uppmuntra mig.

Var de stolta över dig?

– Det där är en väldigt ömtålig fråga … men den är bra! Nej, jag fick inte jättemycket beröm hemma. Jag slogs med mina bröder, ville inte göra läxor, minns att pappa jagade mig runt köksbordet för att daska till mig.

Bor det en revanschist i dig?

– Inte alls. Det har alltid varit lust som drivit mig. Mamma och pappa önskade nog att jag skulle ­prestera bättre i skolan, men alternativen var alltid roligare.

Sin första aktie köpte han som tolvåring.

Teknik lockade mer än läxor och läsning.

Tror du att du led av det som vi i dag slarvigt ­kallar en bokstavskombination?

– Jag har det i min närhet så jag vet vad det innebär. Men nej, jag mognade nog helt enkelt sent.

Nu följer en av Sven Hagströmers utvikningar. De är många, långa och intressanta, virvlar sig bort från det frågebatteri jag noga förberett.

– Jag läste att Steve Jobs byggde precis som jag, faktiskt exakt samma förstärkare. En gång träffade jag honom i London, jag var helt star struck, ville inte tvätta högerhanden på en vecka. Jag kan känna igen mig i hans tidiga jag: entreprenörskapet, oviljan mot stora, tungfotade företag, mot auktoriteter.

Sven växte upp på Östermalm i Stockholm, i släkten finns ett adelskap, men i berättelserna om barndomen återges mycket lite av det vi i dag förknippar med rik överklass. I stället är det en bilresa genom Europa som återkommer i många intervjuer. Familjen, fem personer, packades in i en Folkabubbla och styrde söderut.

– Resan var viktig, den formade mig. Vi såg sönderbombade städer, och det ändå flera år efter kriget. När jag blev äldre skickades jag ut i Europa, fick bo hos familjer för att lära mig språk, möta andra kulturer, äta annan mat. De lärdomarna har följt mig hela livet.

Jag märker att Sven Hagströmer talar mycket och gärna om vissa saker, annat förblir osagt.

Du berättar inte så mycket om din barndom?

– Kanske för att jag hade ganska trevliga föräldrar ändå, en barndom som är svår att gråta över? Det känns förmätet att … klaga. Och förresten, mina barn fick först för några år sedan veta att jag hade gått om tredje ring i gymnasiet. ”Och här har vi kämpat oss genom skolan, och du har inte berättat”, sa de.

Han säger det jag anar:

– Kanske är det i framtiden lusten finns, inte ett evigt ältande bakåt? Jag kommer aldrig skriva mina memoarer. Aldrig.

Sven Hagströmer ler ofta, och tryfferar varje mening med namn på människor han under olika perioder känt samförstånd med. Det är inte name dropping, snarare vill han dra uppmärksamhet till personer som han menar att vi i dag har något att lära av. ”Det har inte hänt så förfärligt mycket på 600 år”, säger han som studerat familjen Medicis uppgång och fall. ”Och Einstein beundrade Axel Oxenstierna …” Det blir en resa genom århundraden, han blandar friskt mellan politiska läger, mellan kvinnor och män. Och så mitt i samtalet, ett utrop. Plötsligt berättar han hur han irriterade sig på kommentarerna inför valet av efterträdare till statsminister Stefan Löfven.

– Man sa att vi nu ”måste” välja en kvinna. ­Måste? Vi ska förstås välja den bästa. Det var att göra Magdalena Andersson en björntjänst att påstå att hon skulle bli partiledare och statsminister för att hon är kvinna. Hon var den mest kompetenta, helt enkelt.

Med ovan nämnda Magdalena Andersson, då finansminister, reste han till Tyskland för att tala för organisationen AllBright, som han för övrigt grundat. Det är en partipolitiskt obunden och ­icke-vinstdrivande stiftelse som arbetar för ­jämställdhet och mångfald på ledande positioner i näringslivet. På hemsidan står: ”Vi arbetar för att företag ska rekrytera på meritokratiska grunder och se potentialen i hela befolkningen.”

Du talar ofta om meritokrati. Vad är det?

– Den som är bäst lämpad ska ha jobbet! Systemet är fortfarande djupt orättvist. Om vi nu för väldigt dyra pengar utbildar kvinnor som blir oerhört duktiga men inte får de jobb de är utbildade för, borde vi sluta utbilda kvinnor. Det låter hårt, men i konsekvensens namn borde det ju bli så, inte sant?

Hur var du själv som chef vid rekryteringar?

– Jag var nog sämst i klassen. Ett tag, i alla fall.

Hur då, mer konkret?

– Jag gjorde som många manliga chefer, letade medarbetare i för snäva kretsar. Då blir det män.

Sven Hagströmer intresserar sig för det mesta, ingen artikel i världen skulle kunna täcka ens hälften. I botten ligger engagemanget för kommande generationer, barn i ”orten” som han säger, och menar då förorter där integrationen gått i stå, där skolan försöker men inte räcker till.

– Jag gillar inte ordet filantrop. Däremot försöker jag verka där samhället har misslyckats. Jag hjälper till. Jag ”betalar heller inte tillbaka”, som det ibland heter. Jag har inte tagit något.

Liksom klimatet har sin tipping point, en punkt som markerar att det efter den är svårt att vända utvecklingen, finns en social tipping point.

– I dag är det nästan ett rationellt beslut på vissa platser att bli kriminell.

Hur menar du?

– Du tjänar pengar, får respekt, du kan snabbt stiga i graderna, slipper gå den långa vägen via utbildning och jobb.

Men … det är ju brottsligt? Och farligt?

– Jag tror inte att unga utan andra framtidsutsikter är så medvetna om riskerna. Vi måste få till en skola som fungerar, ett samhälle som tar emot den kraft som finns. Vi ska skapa medborgare, inte motborgare.

Det låter som ett brinnande valtal, engagemanget går inte att ta miste på. Organisationen Läxhjälpen är en sådan sak. Barn som inte kan få stöd hemma, ­måste få hjälp i skolan. Annars sker utgallringen tidigt. Berättarministeriet, Järvaveckan, Raoul Wallenberg Academy är alla organisationer han har varit med om att grunda. Den senare har en personlig koppling då Raoul Wallenberg var hans pappas kusin.

– I botten finns en tro på att människan kan och vill välja det goda, bara rätt förutsättningar finns.

Jag vill fråga hur han ser på rikedom. Minns han det ögonblick då hans inkomster övergick från att vara något konkret – alltså räcka till hyra och mat – till att bli så stora att de antog abstrakta dimensioner?

– Jag har inget sådant konkret ögonblick men självklart händer något när du går från att klara dig, till att ha ett väldigt överflöd. För mig är pengar som … jord. En jordmån där jag kan sätta frön till företag, plantera tankar om ett socialt entreprenörskap, och se dem konkretiseras. Förr var en entreprenör en människa som sålde entreprenadmaskiner och nu har vårt lilla land några av världens största företag i sin bransch.

Sedan säger han – och jag vet inte om han skojar:

– Jag föreslog en gång att de hundra största skattebetalarna i landet skulle bli hedersmedborgare. Men Åsbrink, finansministern, viftade bort idén som odemokratisk. Det är hopplöst att tala med sådana människor …

Han fortsätter, jag anar nu en viss sorg i rösten:

– Vi är sociala varelser, uppskattning är väldigt viktigt för många av oss. Det är ett helt annat kvitto än pengar på banken. I dag är jag hedersdoktor och har fått medalj från kungen. Missförstå mig inte, jag är otroligt stolt och glad, men kanske skulle sådana uppskattningar gjort mer nytta när jag var ­yngre? Vi är inte jättebra i Sverige på att höja – och då ­menar jag inte främst mig – de goda krafterna när de ­kanske bäst behöver uppmuntran.

Vi måste – äntligen – komma till böckerna och breven. Den kärlek, eller kanske dyrkan, han känner inför vissa människors pennor och tankar. Axel Oxenstierna tillhör idolerna, Einstein, Voltaire och Rousseau likaså. I början köpte han vackra böcker, mer som inredningsdetaljer. ”Man kunde få flera ­hyllmeter fantastiska franska 1700-talsböcker för några ­hundralappar. Fransmännen kunde det där, såg det vackra hantverket, till skillnad från britterna.”

I dag är det innehållet som fascinerar. Samlaren Sven Hagströmer verkar skrida till verket som en vetenskapsman. Han följer auktioner, har egna ­kontakter. En av samlarkategorierna är förresten kvinnor som inte fått den plats de borde. Här återfinns bland andra kemisten Marie-Anne Pierrette Lavoisier, ­matematikern Émilie du Châtelet som översatte Isaac Newton till franska och inte minst kärnfysikern Lise Meitner som aldrig fick det Nobelpris hon förtjänade.

Vad är det med Voltaire som fascinerar dig så?

– Han var en bråkstake, sanningssägare, fräck, modig, säkert jättejobbig men vågade stå upp för det han trodde på. Kungen och kyrkan ville bli av med honom i perioder, han reste runt i Europa och gjorde sig omöjlig. Kort sagt, en förebild. Jag har många av hans cirka 20 000 brev. Man blir glad och inspirerad när man läser dem. Och – mycket av det han skrev är giltigt än i dag.

Sven Hagströmer har även ett svar från Einstein till någon som skulle starta en stiftelse för humanismen och sökte bidrag hos den världsberömde och då döende fysikern. Einsteins svar? Jo, ”att människan skulle bli humanist är lika osannolikt som att ett lejon skulle bli vegetarian, det blir inga pengar från mig.”

– Vilken formuleringsförmåga!

Och så var det det där med sängen, Voltaires ­trasiga? Hur hamnade du i den?

– Jag fick reda på att franska staten var i färd med att renovera det slott i Ferney där Voltaire tillbringade sina sista år.

Mellan åren 1758 och 1778 bodde Voltaire i den lilla staden vid gränsen mot Schweiz. Här lät han bygga en församlingskyrka och finansierade de främsta kruk- och klockmakarna. 1878 bytte staden namn till Ferney-Voltaire till hans ära, 100 år efter författarens död.

– Jag ringde upp, presenterade mig och frågade hur det gick med allt.

Sven Hagströmer fick till svar att mycket var gjort, men att de tyvärr inte hade pengar nog att renovera filosofens säng.

– Voltaire levde i sin säng! Han skrev, ­arbetade, tänkte, sov, njöt och åt där. Jag är likadan, kan tillbringa en hel helg i sängen, kliver inte upp, klär inte på mig. Under samtalet sa jag att min hustru och jag skulle finansiera renoveringen. Sedan bjöds vi in till en mycket lång fransk ceremoni, där för övrigt president Macron var med. Även där blev det några dagar utan handtvätt…

Det är dags att runda av, intervjuerna är över. Bara en tiondel av det som sagts har fått plats. Min första fråga till Sven Hagströmer är ännu inte redovisad. Den handlade om Ukraina, hur han trodde att läget skulle vara när den här texten mötte läsarna. Svaret blev långt, vindlande och prövande, men kanske kan sammanfattas så här:

– Jag tror att kriget kommer pågå länge. Krig är så j-a omodernt. Jag oroar mig för människorna och för vårsådden i det som är Europas kornbod.

Någon vecka senare tar jag en promenad längs kusten där jag bor. Av en händelse råkar den sammanfalla med att de tretton Natofartyg som legat i Frihamnen i Stockholm, nu är på väg tillbaka ut i ­skärgården. Grå monster, enorma, skrämmande. Märkligt tyst skär de genom vattenytan bara några hundra meter från strandkanten. Då får jag ett mejl, Sven ­Hagströmer berättar att han just blivit fotograferad för Vi: ”Jag är superimponerad av Thron. Har ­spenderat tre timmar med honom, motvilligt men hans entusiasm sporrade.”

Jag berättar om krigsfartygen som just passerar, att de är en märklig syn.

Sven Hagströmer svarar direkt:

– Det gäller att inte vänja sig vid dessa ­galenskaper. De ska inte vara en del av vår vardag. Vi gör vad vi kan för att få en mer mänsklig värld.