Sveriges stolta historia handlar om bildning för alla och kunskapslängtan. Studieförbund och folkhögskolor har spelat en avgörande roll, men nu måste de försvara sin existens för att överleva. Vi undersöker om folkbildningen är redo för framtiden.

Olof Palme kallade Sverige för en ”studiecirkeldemokrati” – och det var något gott. Genom folkbildningens frivilliga och entusiastiska lärdomssystem hade människor inte bara fått möjlighet att fördjupa sig inom allt från konsthistoria till arbetsrätt. I studiecirkeln möttes man, formulerade sig och lyssnade på andras argument. Men hur ser det ut i dag?

Vi börjar från början: Tidigt 1900-tal, när folkskolan var ny och demokratin i Sverige ännu inte genomförd, utvecklades de olika verksamheter som i dag buntas samman i begreppet folkbildning.

Arbetar- och nykterhetsrörelsen storsatsade på studieverksamhet genom föreläsningsserier, egna bibliotek och studiecirklar, och allt fler folkhögskolor startades upp runt om i landet. Akademisk utbildning var bara till för ett fåtal privilegierade, så folkrörelserna tog saken i egna händer. Alla skulle få möjlighet att utvecklas och upplysas. Genom bildning skulle individer och samhället höja sig.

Men tillgången till bildning ansågs också viktig i sig. Ett grundantagande var att människor genom konst, litteratur och kultur utvecklades, kanske rent av förädlades.

Det finns en längtan efter kunskap som inte är mätbar.

Folkbildningen var en viktig del i bygget av ett jämlikt samhälle. I dag ser situationen annorlunda ut. Högskolan välkomnar fler och fler, och vid sidan av det finns Komvux och olika former av yrkesutbildning. Fakta, tvärsäkra analyser och digitala föreläsningar finns en googling bort. Vad ska vi med folkbildningen till då?

Idéhistorikern Sverker Sörlin, som också är styrelseordförande för Folkuniversitetet, har de senaste åren ägnat mycket tid åt att tänka kring bildning och folkbildning. 2019 kom hans bok Till bildningens försvar – Den svåra konsten att veta tillsammans. Sverker Sörlin tycker sig se ett ökat intresse för bildning i samhället.

– Bildningsbegär handlar om möjligheten för människor att förhålla sig självständigt till kunskap. Det kan låta utopiskt, men det gör människor mer fria, säger han.

Att bildning efterfrågas mer tror Sverker Sörlin bland annat hänger samman med att skolan blivit allt mer resultatorienterad och differentierad.

– Det finns en längtan efter kunskap som inte är mätbar.

Satsningar på kunskapsskolan, högtflygande mål om att Sverige ska få fler Nobelpris och den årligt återkommande hetsen kring Pisaundersökningarna innebär ur hans perspektiv en reducerad syn på kunskap. Därutöver tillkommer de ökade kraven på att högskoleutbildningar ska ge ”anställningsbara” personer som har fått lära sig just sådant som efterfrågas på arbetsmarknaden.

– Bildning representerar en annan typ av kunskap som inte är underkastad den här logiken, säger Sverker Sörlin.

I dag ryms inte bildningen inom utbildningsväsendet på det sätt som Sverker Sörlin efterfrågar. Inte heller är tv längre primärt ett folkbildningsinstrument.

Det låter som lysande tider för den organiserade folkbildningen?

Nja, menar Sverker Sörlin. Både och. På den positiva sidan ser han det stora engagemanget för bildning och livslångt lärande, samt den breda geografiska spridningen där studieförbunden finns representerade i landets alla kommuner. Infrastrukturen för bildning finns på plats. Men Sverker Sörlin önskar att studieförbunden var mer framträdande än de är i dag.

Vilka är det egentligen som kommer till studieförbunden? frågar han sig retoriskt.

– Mest äldre personer som inte behöver någon examen, svarar Sverker Sörlin.

Fyra av tio deltagare i en studiecirkel är i dag över 64 år, att jämföra med en av tio som är under 25 år. Och drygt 80 procent har minst gymnasieutbildning. Den sociala biten och umgänget har visserligen alltid varit viktiga inslag i folkbildningen, men det i sig är inte tillräckligt enligt Sverker Sörlin.

– Sällskapsarbetet kan inte vara den enda uppgiften för studieförbunden, säger han.

1894

Då bildades Sveriges första studieförbund (inom IOGT).

Studiecirkelns själva metod bygger på det gemensamma lärandet. Många av dem som ingår i en av landets otaliga bokcirklar – med eller utan inblandning från något studieförbund – tänker kanske inte ens på det i termer av folkbildning.

På folkhögskolor är det gemensamma lärandet ännu mer påtagligt och extra tydligt på de skolor där deltagarna bor på internat.

Undervisningsformerna ställer stora krav på närvaro.

– Folkhögskolans grundidé är samtalet och delaktigheten, du behöver vara där.

Det säger Lena Sahrblom, rektor på Lunnevads folkhögskola utanför byn Sjögestad i Östergötland, som med drygt 150 år på nacken är en av Sveriges äldsta folkhögskolor och drivs av Region Östergötland. Folkhögskolor har på olika sätt fungerat som ett komplement till det övriga utbildningsväsendet. Dels genom sin placering, ofta på landsbygden, dels genom att vända sig till grupper som av olika anledningar inte haft tillgång till studier.

Traditionellt har folkbildningen rymt både olika yrkes- och vidareutbildningar exempelvis inom jordbruk, och studiecirklar och föreläsningar inom humaniora som inte fyllt något annat givet behov än just längtan efter att förkovra sig.

”Utbildning ger färdighet, bildning ger värdighet”, sammanfattade Gunnar Hirdman, folkbildare under första halvan av 1900-talet. Och det fick effekt. I New York Times skrev kolumnisten David Brooks i början av år 2020 om hur avgörande satsningarna på livslångt lärande och att göra utbildning tillgänglig för alla varit för de nordiska ländernas välstånd.

I dag erbjuder Sveriges samtliga 155 folkhögskolor allmän kurs, som ger högskolebehörighet. Utöver det finns särskilda kurser med allt från skrivarlinjer och förberedande konstskolor till klimatkurser.

Om man tänker på folkhögskolan utifrån dagens förväntningar på mätbarhet, nyttomaximering och förutsägbarhet blir det lätt kortslutning. Det finns varken läroplaner eller betyg, och samarbete snarare än konkurrens betonas. I centrum finns tron på människors förmåga, målet är utveckling. Jämfört med annan vuxenutbildning är folkhögskolan mer inriktad på det mellanmänskliga.

– Folkhögskolans särart är en helt nödvändig bildningsform om vi vill ha ett samhälle där det aldrig är för sent, säger Lena Sahrblom.

I takt med att skolan och högskolan förändrats och byggts ut har folkhögskolorna funnit nya uppgifter.

– Många människor trillar ur systemen. Det finns alltid någon människa som inte orkar med eller klarar gymnasiets upplägg, någon blir permitterad, arbetslös när företaget man arbetat på hela sitt liv går i konkurs. Där är folkhögskolan det förnämligaste av alternativ, säger hon.

På Angereds folkhögskola i Göteborg arbetar läraren Josefin Finér. Merparten av de som går på skolan kommer från närområdet, och en stor del av dem är födda utanför Europa. Skolans huvudman är den ideella föreningen Folkhögskoleföreningen i Angered och målet är att de som går på skolan ska bli aktiva samhällsmedborgare.

– Skolan är ovärderlig för många. Hos oss upptäcker de att de visst kan plugga, med rätt stöd.

För Josefin Finér är det uppenbart att om folkhögskolor inte fanns, så skulle dörrar slås igen och förbli stängda. De som går allmän kurs på folkhögskolan i Angered uppmuntras att läsa vidare – och får tillgång till nycklar som kan möjliggöra det.

– Vi åker till universitet och yrkesmässor tillsammans. Det är något man kanske inte kommer sig för annars, säger Josefin Finér.

Utbildning ger färdighet, bildning ger värdighet.

De statliga bidragen till folkbildningen, som fördelas genom Folkbildningsrådet, har under senare år legat på en jämn nivå. Däremot har de kommunala bidragen till folkbildningen de senaste 30 åren mer än halverats, och ännu mer än så i vissa kommuner. Tidigare fanns det en blocköverskridande enighet om att värna en fri och frivillig folkbildning, och vikten av statligt och lokalt stöd.

Sverigedemokraterna har brutit med det och har i riksdagsmotioner motiverat förslag om kraftiga nedskärningar med att folkbildningens olika verksamheter är ”samhällssplittrande”, ”uppenbart mångkulturalistisk” och ”politiserad”. Särskilt riktar de sig mot ABF och studieförbundet Ibn Rushd, ett studieförbund med fokus på bland annat livsåskådning och som samarbetar med många muslimska föreningar.

När SD i Sölvesborg i fjol skar ner stödet till studieförbunden med 25 procent var ett av argumenten att folk i högre grad får betala sina matlagnings- och porslinsmålarkurser ur egen ficka. Den typen av kritik, där studieförbunden beskylls för att ägna sig åt personlig utveckling och hobbyprojekt för den välbemedlade medelklassen, är de inte ensamma om. Liknande anklagelser har kommit från både höger och vänster på debattsidor under 2000-talet.

I Sölvesborg meddelade ABF i en replik att senast de hade porslinsmålning i kommunen var för 15 år sedan, och att de två matlagningscirklar som nyligen genomförts riktade sig till äldre män som behövde bli bättre på att laga mat.

Även folkhögskolorna debatteras, inte minst i år. Under våren kom upprop mot nedläggningen av de estetiska linjerna på Wiks folkhögskola utanför Uppsala. På annat håll ställs frågan om hur regioner ska fördela kostnader mellan sig, vilket många menar är en ödesfråga för folkhögskolorna.

Minskade bidrag och ett ideologiskt motstånd, utifrån kan omständigheterna verka motiga. Men de som arbetar med folkbildning pekar snarare ut vikten av att fortsätta göra sig relevanta som folkhögskolornas och studieförbundens stora utmaning.

– Jag märker att vi går tillbaka till folkbildningens kärna och ger medborgarna verktyg att utvecklas, säger Mohammed Ryback, verksamhetsutvecklare på ABF Botkyrka strax söder om Stockholm, apropå studieförbundens roll.

– Språk, svenska, cv-skola, bokföring och ekonomikurser, det är folkbildning som ger verktyg att bättre klara sig i samhället.

Bildning som ett sätt för människor att ta makten över sina liv.

– Körkort, till exempel, det hjälper dig att komma ut i samhället, säger Mohammed Ryback.

Inom studieförbunden är den vanligaste cirkeln i dag band som repar tillsammans, och konst, musik och media de vanligaste ämnena. Och att ABF, som vanligtvis förknippas med politiskt och fackligt engagemang, kan stötta människors fritidsintressen är inget Mohammed Ryback, som själv är musiker, vill se mindre av inom folkbildningen.

– Det ger till exempel en grupp ungdomar en plats att spela in på. Det kan öppna upp möjligheter för folk som vanligtvis inte tänkt sig att de skulle göra musik, säger han.

Studieförbundens betydelse för kulturlivet var nyligen ämnet för en rapport från Myndigheten för kulturanalys. I den slås fast att det är biblioteken och studieförbunden som ser till att det finns ett kulturutbud i landets samtliga kommuner och att de är de mest centrala kulturaktörerna i landsbygdskommuner. Studieförbundens och folkhögskolornas kulturaktiviteter har långt fler besökare än landets stora institutionsteatrar, biografer och stora event som bokmässan och filmfestivaler tillsammans. Dessutom påbörjade många av landets professionella musiker och skådespelare sin utbildning på folkhögskolor.

I Botkyrka arrangeras årligen musikfestivalen This is Alby, som ungdomar i Botkyrka ordnar med stöd av bland annat ABF.

– Den erbjuder ett högkvalitativt utbud som man annars enbart kan få inne i stan, säger Mohammed Ryback.

Årets upplaga blir dock digital, som så mycket annat under 2020. Körkortsteorikurserna till exempel. Med den digitala versionen nådde ABF Botkyrka deltagare från hela landet. Även ett av Mohammed Rybacks hjärtebarn genomfördes digitalt, i en omarbetad version: en tio veckor lång workshop-serie i musikproduktion i samarbete med det legendariska skivbolaget Redline Records.

Musik och hiphop som ett sätt att uttrycka sig och göra sina röster hörda – om man vill koppla det till folkbildningens rötter.

Eller med ett annat argument: rätten att delta och utföra, inte bara konsumera kultur.

Workshoparna med Redline Records har närapå blivit tradition. Men coronavåren 2020 var första gången de genomfördes via Youtube. Vid varje tillfälle har 100–200 personer deltagit i chatten och man har nått långt fler än som är möjligt med de vanliga workshoparna. Trots uppslutningen saknar Mohammed Ryback att ha deltagarna i samma rum.

– Den stora skillnaden är att man inte har möjlighet att hjälpa alla eller känner energin från deltagarna. Den där känslan, när man ser att de lärt sig något, säger han.  

34

Föreningar för senior- och pensionärs-­universitet finns från Lund i söder till Luleå i norr.

”Alla känner till ett ärendes väg genom riksdagen. Det lär man sig i årskurs sex”, säger Sverker Sörlin.

Det är kanske ett något optimistiskt påstående, men med det vill han illustrera att dagens samhälleliga utmaningar är av en helt annan art än det tidiga 1900-talets. Och att folkbildningens roll behöver fortsätta utvecklas.

– Den klassiska studiecirkelsidén kommer och bör finnas kvar. Men folkbildningens organisationer måste bli en starkare samhällsröst och ta ett större samhällsuppdrag.

Det vill säga, se till att nå fler som behöver hjälp. Han efterlyser mer bildning inom utbildningsväsendet – inte minst på universitet och högskolor – och mer utbildning inom studieförbunden. Sverker Sörlin menar att det i dag på grund av likriktningen inom utbildningsväsendet finns nischer att fylla för folkbildningen, bland annat tar han upp validering av olika kunskaper och examen, fortbildning och utbildning för grupper som står långt från arbetsmarknaden.

Som ett positivt exempel tar han upp hösten 2015, då både folkhögskolor och studieförbund snabbt ställde om och erbjöd svenskundervisning och andra kurser för nyanlända. De kunde lättfotat ställa om och utöka sin repertoar och bredda registret.

Med det sagt menar han inte att framtiden för studieförbunden skulle vara att bli som ett i raden av företag som erbjuder yrkesutbildningar.

– Nej, vi skulle kunna erbjuda alternativ, mångfald och för det mesta också högre kvalitet.

Han har också höga förväntningar på den bildningslängtan han tycker sig se. För individen ­leder bildning till demokratiska färdigheter och ökad förmåga till reflektion, menar han. I grund och botten samma folkbildningsideal som 1900-talets breda rörelser hade. Sverker Sörlin ser bildning och folkbildning som vägen för att ta upp kampen mot vår tids stora utmaningar, vare sig det gäller klimatförändringar eller högerpopulism.

Som du beskriver bildning låter det som att det alltid leder till det som är gott?
– Ja, det har alltid haft en välartad implikation. Kunskapsbegreppet är mer ambivalent, och kunskap står bakom atombomber, klimatförändringar, tortyrmetoder med mera. Men bildningens syndaregister är extremt kort, säger Sverker Sörlin.