Stina Jofs: ”Vem älskade att sola naken på sin takterrass?”

Tråkiga dagar väntar, även på sommaren. Det låter kanske konstigt, men en morgon kommer du att vakna till ett allmänt gråväder inombords hur mycket solen än glittrar och fåglarna kvittrar. Du är less, helt enkelt. Bra då att ha något annat
att fundera över. Eller någon annan, snarare. Häng med! Mot vem styr jag min mentala resa?

Vi startar i New York, men efter det konstaterandet får det vara nog med
kronologi och präktigt redovisande. Nej, vi går raskt och glatt vidare till döden. För vid hennes grav är följande namn ristade i sten: Cappucino, Emily, Gypsy och Hong Kong. Bland andra, får jag väl tillägga.
En gång fick personen jag söker frågan:
”Hur många äkta män har du haft?”
Hon replikerade:
”Menar du mina egna eller andras?”
(Rappheten i ett sånt svar kan man bara beundra.) Älskarna var nämligen många, minst tusen sägs det, även om älskarinnorna får räknas in i det antalet.
Hennes förnamn? Det kallades hon aldrig för, men Florette hette hennes mamma.

Och nu till det som känns larvigt att skriva men jag gör det ändå. Varför? Jo, det verkar ha påverkat hennes liv; hur hon förde sig, vilka hattar och glasögon hon valde. Kvinnan jag tänker på skämdes hela livet för sin näsa – den potatis hon ansåg sig ha i plytet ville hon helst bli av med. Och som om den kritiska självbilden inte räckte, hävdade elaka i hennes närhet att näsan svällde upp vid dåligt väder.
En barometer var hennes kran.
Nu var det skrivet.

Den person jag söker blev faderlös vid 13 års ålder, var född rik av fattiga immigranter och sa senare i livet att hon inte hade några lyckliga minnen från barndomen. Som ung vuxen bytte hon gammaldags överklass mot avantgardistisk – särskilt när arvet efter hennes far delades ut tog livet en riktning som låg långt från den som hemmafru i societeten. Eller rättare, livet tog ingen riktning. Personen vars namn jag söker, riktade sig åt det håll hon ville.
Äntligen.
Med sig tog hon andra, hon gjorde en betydande insats för människor med förnamn som Laurence, Marcel och René.
Andra namn på hennes gravsten är Peacock, Baby, Cellida samt ytterligare sju. Hon fick två barn och sägs ha genomlidit ett tjugotal aborter.
Sonens namn? Sinbad. Dotterns? Återfinns på gravstenen, men syftar inte på henne.
En av makarna till min huvudperson slog henne gul och blå.

Hur går det kära läsare? De uppgifter jag lämnat hittills är mest kittlande och privata. En del kanske till och med illvilligt skvaller … som jag nu skamlöst för vidare. Skulle jag emellertid avslöja hennes viktiga gärning blir det för lätt. ”Ett inköp om dagen” blev hennes motto och det hon lade sina pengar på räddade människoliv i ett Europa härjat av svält, nazister och hos de styrande en oförmåga att se värdet av det arbete dessa människor utförde. Damen jag söker, såg.
Vi slutar denna vingliga resa i ett 1700-talspalats alldeles invid en stor kanal. Kvinnan jag söker bar ofta märkliga glasögon. Hon älskade att sola naken på sin takterrass.
Vem var hon? ■