Stina Jofs: Tre traditioner ska jag föra vidare

Det vill sig inte riktigt med traditioner i min familj. Möjligen raskar räven över isen, men grisen har sedan länge inte någon självklar plats på mitt julbord. Jag kan äta vad som helst till åminnelse av Jesu födelse, men får jag välja och har råd blir det hummer och champagne. Så länge det finns barn och vänner i närheten bryr sig gommen inte nämnvärt, har det visat sig. Det gäller även påsk och midsommar, dessa traditionstyngda högtider går mig förbi. Är det ett fattigdomsbevis att när släkter följa släkters gång, inte ha en mall för firandet?

Eller är det detta som kallas frihet? Med en icke svensk mamma och en pappa som inte direkt fyllde ryggsäcken med traditioner när han bytte skogarna mot Stockholm blev det lite hipp som happ med högtiderna.

Och så har det fortsatt.

På nyårets första morgon ägnade jag en tanke åt vilka traditioner jag vill föra vidare. De var tre visade det sig, och inte ens dem tänker jag dö för:

Skjut mig.

Sankt Nikolaus. När jag var liten fick jag veta att han är barnens helgon, men senare har jag förstått att Sankt Nikolaus beskyddarverksamhet sträcker sig mycket längre. Förutom småttingar ligger under hans ansvarsområde även sjömän, fiskare, köpmän, falskeligen anklagade personer, prostituerade, ångerfulla tjuvar, apotekare, bågskyttar samt pantbanker. Ett sånt helgon måste helgas.

Min nästa tradition är julgranen som ska kläs, helst någon gång i december. Vi hänger upp det trassel av julprydnader som vi samlat på oss under årens resor. Även hemmagjort förekommer. Här finns också reminiscenser från en fattig tid då en treoburk med snöre glimrade högst upp. Det ger perspektiv. Att vi släpar in ett levande träd för att låta det dö under några korta veckor är ju ganska bisarrt – och därmed en tradition som tilltalar mig.

På tredje plats ligger en sedvänja som nu väntar. Den är väldigt svår att knyta till kyrkoåret, men mycket i denna tradition vittnar om en ljusnande framtid. Det handlar förstås om Vasaloppet, 2022 fyller tävlingen hundra. Varje år bänkar vi oss framför tv:n, en vräkig frukost serveras och när kameran zoomar in måldevisen ”I fäders spår för framtids segrar”, ja då känner kullan i mig stolthet. Och kontrollstationerna sedan, namnen överträffar långt bibliska som Babylon, Getsemane och Jeriko. Läs bara: Berga by, Smågan, Hökberg och Eldris.

Om våren hälsas välkommen i mitt hem så är det inte på valborg eller första maj, utan i mars.

Det kan ha med min stigande ålder att göra, men är det inte dags att stilla sig en aning när det kommer till Vasaloppet? I dag finns närmare 30 tävlingar att välja mellan, vårvinterns stora höjdpunkt kan numera upplevas året om. Det finns Vasalopp för ungdomar, veteraner och blåbär. Du kan cykla, gå eller skida, du kan avverka de klassiska nio milen dag som natt (pannlampa krävs för att få starta, enligt hemsidan). För oss som vill bevara denna ädla tradition genom att glufsa i oss kanelbullar framför tv:n, blir det helt enkelt för mycket att hålla reda på. Nu är det jag som skriker: ”Traditioner är till för att bevaras!”

Låter det som vore jag född det år den 24-årige Gustav Eriksson försökte undkomma Kristian II? Borde jag förpassas till 1500-talet? Gör då som dansken ville med Vasa.

Skjut mig.