Stina Jofs om tiden då Roy Andersson kan filma på plats

Fattig, eller åtminstone fattigare. Och fetare. Nyårslöftena gick om intet redan två dagar in på 2023. Argumenten var många och mycket övertygande i stunden: även elitidrottare får cancer, de dör i infarkter och hjärnblödningar. Dessutom: att den svarta likören Riga Balsam innehåller 24 olika örter, blommor, kryddor, bär och oljor skulle jag aldrig ha lärt mig om jag hade tackat nej till den obligatoriska bartömningen, inte sant?

Nu sitter jag här, oxveckornas okrönta drottning.

Budskapen krockar.

Det ska emellertid visa sig att jag misslyckats även där. Oxveckorna kallas de tunga veckorna efter jul- och nyårsledigheterna – numera. Enligt äldre tradition omfattade nämligen oxveckorna alla dagar mellan midsommar och allhelgonadagen! Här skulle jag vilja ägna varenda bokstav som står till mitt förfogande att lovprisa just tiden efter midsommar. Hur i herrans namn kom oxen in bland sensommarblomster, kräftpremiär och hummerfiske? Jo, långledigheterna var över för den som slet och det dröjde månader innan nästa extra helgdag inföll. Det skulle skördas och samtidigt sås, plogen i marken och oxen fick dra. Och inte minst människorna, därav uttrycket ”man fick slita som en oxe”. Blekinge Läns Tidning skriver den 16 augusti 1893: ”Oxveckorna benämner folkhumorn de nu stundande veckorna, då vårsädesskörden och höstsådden stöta tillsammans. Dessa veckor äro de mest viktiga på hela året.” Och ännu 1943, denna gång i Svenska Dagbladet, diktades om att de mörka tiderna snart var över och decembers ljus och löften om ledighet snart skulle infrias: ”Oxveckornas saga är all nu, ej kan sista oxen stå pall nu. Mot förgängelsens djup, över tidsgångens stup, går sista oxveckans fall nu.” Illustration? En oxe som baxas över kanten till ett stup.

Människan är ett mysterium; att kalla den vackraste tiden på året för oxveckor när det är så uppenbart att vi genomlever dem nu? ”Tö, snö, tö, regn, snö, tö – och sedan dö.” Jo, även jag skaldar lite om denna golgatavandring med ständigt våta och kalla fötter. Ett sydsvenskt perspektiv ska tilläggas. En gång fick jag chansen att åka skoter till polcirkeln. Senvinter, solen värmde äntligen, sjöarnas iskanter smälte, det gällde att ta sats när man skulle över till fasta marken. Kroppen njöt, sinnet hummade, bara tummen på gasen knorrade av ansträngningen. Enligt uppslagsverket gjorde ångermanlänningarna i äldre tider som vi i dag. Den mörka högvintern slutade den 28 februari, ett helt år låg mellan människan och oxens slit.

Under senare år har vi matats med råd om hur vi ska uthärda de många gånger fattiga veckorna efter jul. Jag kan tycka att de är i prussiluskigaste laget: gör egna lunchlådor, skippa okynnes-latten… Är man inte redan tyngd i själen blir man väl det av dessa välmenande men rätt självklara råd. Då är det, enligt samma experter, dags att koppla in en psykolog som säger att man ska vara snäll mot sig själv och skippa alla ”måsten”.

Här menar jag att budskapen krockar.

Bästa definitionen av denna mörka tid bidrog serieskaparen Jan Berglin med 2014: ”Oxveckor är tiden då Roy Andersson kan filma on location överallt.”