Stina Jofs om konsten att fullfölja sina hemmaprojekt

Jag är en mycket duktig plankstrykare. Eller, överdriver jag nu? Jag vet i alla fall med säkerhet att jag är en mycket duktig plankstrykare i exakt 22 minuter. Under dessa 1 320 sekunder kan jag måla rakt, med lagom mycket färg på penseln, jag ser till att skyddspapperet på trottoaren ligger där det ska och jag hummar glatt. På den 1 321:a sekunden förlorar plötsligt handen förmågan att styra, den börjar göra mönster, måla i rutor, en glad sol dyker upp på planket. Ännu hummar jag glatt, kanske till och med gladare än tidigare. I min iver att klara av arbetet snabbt tar jag mer färg på penseln, doppar djupare i burken… och så kommer första stänket på tröjan, färg droppar från penseln ner på trottoaren. Och min röda bil, som jag har glömt att flytta… Fan! Nu ska det hämtas trasor, gnuggas bort färg… Trottoaren kan väl vara lite prickig tänker jag och tröjan bryr jag mig inte om… men bilen borde väl helst vara röd och inte rödvit?

Borde inte handen få vila?

Och, funderar jag, har det inte blivit lite kallt ute? Kurrar inte magen? Borde inte handen få vila och är det inte – jag tror bestämt att jag läst det någonstans – lättare att ta bort färg på bilar om den har torkat?

Jag är inte gjord för långsamma, noggranna saker. Är det lathet eller bara allmän oduglighet? När jag skriver kan jag hålla på dygnet runt, tålmodigt och koncentrerat petar jag bland bokstäverna, men när det kommer till det praktiska är jag korttänkt och slarvig. Svag i anden, skulle man kunna säga. Och ännu svagare i handen, verkar det.

Som den där gången när jag hade druckit några glas vin och fick för mig att det bakom väggen i min gamla trapphall borde döljas en fantastisk pärlspont. Huset är från tidigt 1900-tal och det vet ju varje människa att allt det fina byggdes över, under de decennier som följde. Husets verkliga själ ligger dold bakom spånskivor och tapet tänkte jag, och tog ett glas vin till. Jag hämtade även en hammare i källaren och slog ett rejält hål i väggen. Som jag hummade och sjöng! Ända tills jag stod med hammare och hand i den luftspalt som varje duktig snickare bygger mellan väggar… Där finns ingen ljuvlig pärlspont, inga dolda bröstpaneler utan bara råa brädor, svart papp och lump instucken i mellanrummen. Nästa morgon, lite tung i huvudet får jag medge, passerade jag hammarhålet i väggen och tänkte att jag aldrig mera ska dricka vin. Eller hålla i en hammare. Eller bo i ett hus. Eller göra något praktiskt över huvud taget. Jag ska bli vid min läst, vid datorn där jag trivs bäst.

Hur jag förklarade för snickaren hur det stora hålet hade uppkommit, minns jag inte. Förmodligen skyllde jag på barnen. Att hunden skulle ha bitit sig igenom väggen… nej, den lögnen var för uppenbar.

Mitt hem skulle kunna vara min sorg, snarare än min borg. Gång på gång bevisar det för mig att jag möjligen är begåvad på ett teoretiskt plan när det kommer till hantverk, men dess värre lika obegåvad när det kommer till det praktiska. Sådan tur då att jag tycker att hem ska användas, stökas ned och verkligen levas i, inte bara beskådas, städas och skrytas med.

Jag tackar mig själv för den insikten – och högre makter för att det finns skickliga hantverkare. Samt barn att skylla på.