Stina Jofs i getens vändkrets

Jag har gått i en fälla. Dessvärre har jag gillrat den själv. Varje dag besöker tre rådjur – en get och två kid – min trädgård. En morgon såg jag geten jaga en räv – eller om det var tvärtom – runt vinbärsbusken. De leker, tänkte jag. Varv efter varv sprang de, pausade några sekunder för att sedan byta riktning.

Om det är corona eller åldern vet jag inte, men jag har börjat tala med rådjuren och räven som om de vore mina vänner. Barnen skrattar åt mig, säkert även grannarna. När jag skriver detta ligger get och kid innanför grinden som vetter mot ängen. För några månader sedan upptäckte jag att det minsta kidet hade problem att ta sig över stängslet, nu låter jag därför grinden stå öppen.

Människan är en idiot, kanske du tänker? Nej, jag är antropomorf – och stolt över det.

Det har blivit en daglig rutin att hälsa god morgon och säga god natt. När jag hämtar tidningen ser jag djuren mumsa på nedfallna äpplen och bajsa. Vi utbyter så att säga tjänster, uppgörelsen bygger på ett ömsesidigt förtroende. En morgon stod djuren åter vid äppelträdet men minstingen, hon som aldrig riktigt vågat hoppet, var borta. Och mamman – stirrade hon inte ovanligt länge ut mot ängen? Ungen var död, insåg jag. Överkörd, stressad till döds av någon hund.

Jag kunde, det bedyrar jag, se sorgen hos geten. Oron i kroppen, längtan efter den lilla.

Som dotter till en jägare borde jag hålla mig borta från känslopjunk, vad det lider skulle både getens och min sorg mildras, intalade jag mig.

Men ont gjorde det likafullt.

Några dagar senare gick jag mot brevlådan. Vid andra grinden, den stängda mot gatan, stod en get med två kid.

Ungen är återuppstånden, som Jesus ju! Halleluja!

När jag vände om såg jag plötsligt fler rådjur och insåg att det finns två rådjursfamiljer i min trädgård. De är fem rådjur inalles, jag har bara inte sett dem tillsammans tidigare. Här har jag levt mig in i en moders saknad … här har jag sörjt, till ingen nytta!

Antropomorfism kallas det när vi läser in mänskliga drag hos djur. Mer specifikt är fysisk antropomorfism när vi låter djur ta människoliknande gestalt, som sagans Farbror Kanin i väst och hatt. I den psykiska varianten – den jag verkar ägna mig åt – menar man att djuren har ett människoliknande själsliv. Tokerier, tänker de flesta.

Så läser jag Nina Burtons underbara bok Livets tunna väggar om de djur hon delar sitt nya sommarställe med: ekorrar, kråkor, myror … Boken innehåller inte bara betraktelser över hennes närmaste grannar utan även djur i allmänhet, samt lärda tvåfotingars tankar kring den gåta som är livet.

Här blandas klokskaper från zoologer, ekorrar, filosofer och rävar.

Man baxnar så lite vi tycks veta om varandra! Och, undrar jag, är det djuren som tänker som oss eller kanske vi som tänker som djuren? Allt, en röra.

Jag fortsätter givetvis att tala med mina vänner rådjuren, men för att undvika missförstånd framöver måste jag först lära mig att skilja dem åt. Den fällan går jag inte in i en gång till.

Namnförslag någon?

Bambi är redan taget.