Stina Jofs försöker memorera 35 sorters talgoxar
Lyssna på artikeln
I juninumret berättade jag om en tjuvaktig talgoxe, en som snodde ulltofsar från min gamla filt på altanen. Att det var en talgoxe hade jag ingen aning om då, inte heller hur en sån lät eller varför den prompt skulle ha näbben full med min ull.
Nu vet jag det. Om det är åldern eller pandemin som startat detta ornitologiska intresse vet jag inte, men plötsligt har jag börjat registrera färg, storlek och beteende hos mina flaxande grannar. Hemarbete i den sociala distanseringens tid kan vara stressigt på sitt sätt, men man befinner sig inte ständigt på språng. Som förr. Jag vaknar tidigt, skriver, tittar ut genom fönstret, skriver, tar en tur på altanen, en kopp kaffe, skriver. Björken slog ut i maj, häggen, eken, syrenen … och nu går vi in i sista sommarmånaden. Det har blivit en del stirrande – eller stilla kontemplation om man vill uttrycka sig lite mer sofistikerat. En sak har slagit mig: När du är stationär ser du plötsligt allt som rör sig omkring dig. Det bråkas och tjattras, flygs, brummas – och stjäls.
Predikaren 1:18.
Talgoxen ingick så att säga i grundkursen. För en som inte är ornitologiskt bevandrad innebar den ett rejält kunskapslyft. Ett första steg, jag var trött av ansträngningen, men lycklig.
I morse ställdes allt på ända.
En notis i Dagens Nyheter inleddes med: ”Även de mindre fågelintresserade brukar känna igen talgoxen … ”
Nä, jag brukade ju inte göra det.
Texten fortsatte, jag sammanfattar, skriver med samma känsla som när jag ruschade genom notisen:
… inte bara en talgoxe, flera arter, olika färger, fjäderdräkt varierar, Europa, gult och grönt, södra Asien, grått och vitt …
Kunskap är ett bottenlöst hål.
Det visste redan kung Salomo.
Det var inte med nyfikenhet eller förundran jag läste notisen, utan stress. Jag överdriver inte. Pulsen ökade, yrsel, huvudvärk, illamående, alla symtom på överansträngning sköljde genom mig. Plötsligt var det inte en talgoxe jag skulle memorera utan fem olika huvudarter (man hade känt till tre tidigare, enligt notisen, men om det visste jag förstås inget). Fem huvudarter och – här kommer den verkliga pulshöjaren – 35 geografiska underarter!
Det råder fullständig kaos på talgoxefronten. Och vi vet ju alla vad en nyhet inom forskningen betyder: Har man upptäckt 35 geografiska underarter i dag, kan det betyda 368 000 underarter i morgon. Jag är inte emot forskning, önskar mig bara ett rimligt antal huvudgrupper och underarter. Jag har visserligen suktat efter lärdom, men det här?
I maj stod jag nykläckt (ett skämt) och förundrad inför min nya kunskap. En dörr hade öppnats, en värld av, som jag trodde, ett överblickbart antal fågelarter. I dag, till ostmackan och kaffet, inser jag att allt varit förgäves.
Kunskapens källa är bottenlös. Det visste redan kung Salomo, son till kung David och Batseba, på 900-talet före Kristus. Han, som regerade över Israel och var känd för sin vishet, lär ha hävdat att ”den som ökar sin kunskap ökar sin smärta”.
Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Predikaren 1:18.
Talgoxar får flaxa och fara i vilka undergrupper de vill. Jag nöjer mig hädanefter med att specialstudera den som bor i mitt äppelträd och sussar på resterna av min vackra yllefilt. Mer kan jag inte ta in denna sommar.