Stina Jofs får provencalska meddelanden om Gagarin
Lyssna på artikeln
Redan första kvällen i den lilla provencalska byn insåg jag att kyrkklockorna ringde varje hel- och halvtimme. Dessutom repeterades slagen. Vid midnatt dånade med andra ord 24 dång mellan gränderna. I början räknade jag, kontrollerade att de stämde, men efter ett tag fick jag lägga ner. Om Gud är alltings fader som det sägs, bör han väl kunna hålla reda på tiden. Och säkert har han ordnat så att många, liksom jag, mår gott av kyrkklockors klingande melodier.
Logiken i just det går inte att reda ut, ateist som jag är, men jag tror att ljudet påminner mig om somrarna i en annan europeisk liten by. Då var jag en flicka i en stor släkt. Nu är jag medelålders bland vänner som jag hoppas få behålla hela livet. Natten var varm, himlen mörk. Grannhundarna gnällde och skällde, en kvinna skrek åt dem att hålla käft, rösterna från kvällspigga människor studsade mellan gränderna. De levande höll mig vaken medan klockorna gjorde allt för att banka sömnen i mig. I detta tillstånd mellan dröm och verklighet fick ett av alla ljud plötsligt ord och mening: ”Gagarin is safe” hörde jag fast det mer lät som gagarinsejf, gagarinsejf, gagarinsejf …
Gagarin? Inte kunde den lille Jurij ana att han en dag skulle tilldelas den högsta hederstitel en människa i hans land kunde få? Läs bara: Sovjetunionens hjälte. Finare än så blev ingen sovjet, men så var han också den första tvåbeningen som färdades i en omloppsbana kring jorden. Ja, i rymden alltså, inte till fots. I skarven mellan vakenhet och sömn fick jag ett meddelande från alla dem som följt Gagarins resa den 12 april 1961. Gagarin is safe … gagarinsejf, gagarinsejf.
Jag hörde ljudet varje kväll, natt och morgon, minst hundra gånger. Eller varför inte dra till med tusen? Jag var ju ändå borta en hel vecka. Månen hann fyllas på, blev allt rundare. Svalorna med sitt isande, skärande skrik, hundarna, människorna … Genom allt detta ljöd gagarinsejf, gagarinsejf som ett mantra. Jag hamnade i någon sorts självsvängning och somnade lycklig – över vännerna som sov trygga i de andra rummen, värmen, ledigheten, äventyret efter månader av isolering i pandemins spår.
Mina vänner, husets nya ägare, ska gå till borgmästaren.
Så slår verkligheten till som en kyrkkläpp i huvudet. Det var duvor. Grannhuset stod öde, ett öppet fönster hade blivit porten till deras hem. Visste de vem Gagarin var? Tror inte det.
Det verkar som om vi människor inte kan bestämma oss angående den fågel som vissa forskare hävdar var det absolut första djur som vi domesticerade. Å ena sidan allt detta prat om vita fredsduvor och sinnebilden för Guds ande. Å andra sidan en smutsig smittospridare. Luftens råttor, menar en del. De levererar visserligen viktiga brev, men också mindre uppskattade bajsbomber på bilar, hus och människor. En svala –det hör man ju – är snabb, smidig, en mästerflygare.
En duva, trött och tung i gumpen. Mina vänner, husets nya ägare, ska gå till borgmästaren, se till att det hem som duvorna själva ordnat, saneras. Jag förstår dem, den lilla innergården riskerar annars att förvandlas till duvtoalett. Nästa gång jag kommer hit är fåglarna nog borta. Gott så, men vem ska då – med samma regelbundenhet som kyrkklockorna– meddela att Sovjetunionens hjälte Jurij Gagarin har det bra i sin himmel?