Stina Jofs får provencalska meddelanden om Gagarin

Redan första kvällen i den lilla provencalska byn insåg jag att kyrkklockorna ringde varje hel- och halvtimme. Dessutom repeterades slagen. Vid midnatt dånade med andra ord 24 dång mellan gränderna. I början räknade jag, kontrollerade att de stämde, men efter ett tag fick jag lägga ner. Om Gud är alltings fader som det sägs, bör han väl kunna hålla reda på tiden. Och säkert har han ordnat så att många, liksom jag, mår gott av kyrkklockors klingande melodier.

Logiken i just det går inte att reda ut, ateist som jag är, men jag tror att ljudet påminner mig om somrarna i en annan europeisk liten by. Då var jag en flicka i en stor släkt. Nu är jag medelålders bland vänner som jag hoppas få behålla hela livet. Natten var varm, himlen mörk. Grannhundarna gnällde och skällde, en kvinna skrek åt dem att hålla käft, rösterna från kvällspigga människor studsade mellan gränderna. De levande höll mig vaken medan klockorna gjorde allt för att banka sömnen i mig. I detta tillstånd mellan dröm och verklighet fick ett av alla ljud plötsligt ord och mening: ”Gagarin is safe” hörde jag fast det mer lät som gagarinsejf, gagarinsejf, gagarinsejf …