Stina Jofs: En arkivaries trista öde

Vi skulle tömmaen gård i Dalarna, röja inför nya ägare. I gamla byggnader blandas seklerna huller om buller, överallt finns reminiscenser från tidigare generationers mödor: ett härbre med rötter i den sena stormaktstiden, det tidiga 1800-talets redskap för skogsbruk, flottning och jakt, 1960-talets självhäftande, färggranna plastbilder som skulle muntra upp kaklet i boningshusets kök. En skattgömma för de ännu levande, som dess värre varken haft tid eller ork att axla ansvaret. Jag vill så gärna få med mig något fint som minne men tiden är knapp och vi kusiner är ju där för att städa, slänga och klippa gräs, inte kapa åt oss.

Med i bilen till Stockholm finns dock en liten trasmatta, en halvkass lingonplockare, en kont, en rund dosa. Ska min son leva fjättrad vid nikotinets bojor kan han i alla fall göra det snyggt tänker jag och tar den lilla reklamburken. Mer då? Jo, Karlsbaderpiller med löfte om ”direktstimulerande effekt på tarmväggen”, inköpta på apoteket i Mora. Vad säger dessa ting? Jo, att någon någon gång har vävt, plockat lingon, burit, mottagit en reklamdosa i mässing samt haft trög mage. Jag borde valt bättre förstås, men skammen över vår oförmåga att vårda det vi fått är större än girigheten.

På den tiden var allt lika.

Den 9 juni infaller Internationella arkivdagen. Exakt vad det innebär vet jag inte, men hela firandet måste väl koka ner till någon form av arkiverande och här kommer därför min sista sak från gården Hildurs, nämligen en plånbok i läderliknande papp för beredskapstidens ransoneringskort. I den hittar jag sju dödsannonser med svarta sorgkanter och lika svarta kors över personer födda på 1800-talets mitt. Dagens bilder på hundar, segelbåtar och moppar var inte uppfunna och accepterade – och heller inga personer med annan tro än den kristna. Inget märkvärdigt med den tidens mått, men man kan konstatera att mycket hänt på dödsannonsmarknaden. Margit, född i juni 1859, åtföljs av raderna: ”Tack för rosorna vid vägen, tack för törnet ibland dem. Tack för resta himlastegen, tack för evigt tryggat hem.” Vackert så, även om vägen kräver stockholmska för att rimma på stegen.

I facket med rubriken Kött ligger tio hårda små biljetter där SJ lockar med ”billiga rundturer –året om”. På varje liten pappbit är stämplat en siffra som visar vikten, men på vad? Människan, bagaget eller båda? Är det samma person som låtit väga sig kan man konstatera en stadig viktminskning från 1950 till 1953. Eller så har packningen blivit lättare.

I ett annat fack ligger ett urklipp på annonser för frisersalonger. Även på den marknaden har mycket hänt. Dagens lustigheter som Hair & Nu, Klipp Dig Hair, Saxcess och Självfallet skulle när plånbokens bärare behövde ondulera håret framstå som hämtade från en låst avdelning på en institution. På den tiden var allt lika: annonserna bestod av förnamn, efternamn, namn på innehavaren, adress samt telefonnummer. Inte ett dåligt skämt så långt ögat kan se.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att håret, vikten och döden var betydelsebärande för den som en gång ägt beredskapsportmonnän som jag nu förvaltar. Ingen annan än jag verkar dock ha läst innehållet.

En arkivaries trista öde.

Ur Tidningen Vi #6 2023.