Stefan Sporsén: ”Själva gemenskapen är en del av det sublima”

Vad betyder ordet sublim? Musikern och kapellmästaren Stefan Sporsén är osäker, men väljer det trots allt.

När vi talas vid har musikern Stefan Sporsén just lämnat delar av familjen på BVC och säger att uppdraget han fått är nästintill omöjligt. Inte att vara pappa till de fem barnen förstås, utan att välja ett enda ord. Till slut landar han i sublim, ett adjektiv han knappt vet betydelsen av men som fungerar utmärkt som målbild för livet, konsten och musiken.

– Sublimt innebär ett perfekt tillstånd. Jag kunde valt ordet nöjd eftersom jag sällan är det, men sublimt är vackrare, mer hemlighetsfullt. Dessutom ger det mig möjlighet att träna. Jag säger ibland fel, använder subtilt när jag menar sublimt.

Inte helt lika, va?

– Men skillnaden mellan något sublimt och något helt vanligt kan vara subtil.

Stefan Sporsén är en av vårt lands mest meriterade musiker. Piano och trumpet är hans instrument men han är även kapellmästare, kompositör, bandmedlem i olika sammanhang och parhäst med Håkan Hellström, men jobbar också med artister som The Tallest Man on Earth, Veronica Maggio och José González. Stefan Sporséns orkester Augustifamiljen har för evigt en plats i tv-tittarnas hjärta genom långköraren På spåret. Han har även skrivit musik till operor, tv-serier och biofilmer.

Hur känns ett sublimt ögonblick?

– Jag upplever både adrenalin och, mitt i ruschen, ett stort lugn. En känsla av att vilja låsa ögonblicket. Vad gjorde jag eller någon annan för att lyfta det ordinära till något större?

Den andra är helt nödvändig.

– Känslan av att något är larger than life är i sig privat men jag skulle aldrig uppnå den utan andra. Det räcker med en person, men kan också vara flera tusen åskådare under en konsert. Eller om jag själv utgör publik och upplever något som verkligen höjer sig, tillsammans med ­andra. Själva gemenskapen är en del av det sublima, något ogripbart men samtidigt väldigt starkt närvarande.

Han säger att förändring är en av hans stora drivkrafter, men så hejdar han sig.

– Stämmer det? Jag var kapellmästare i På spåret i tio år, Augustifamiljen finns ­sedan 17 år och Håkan och jag har ­kamperat ihop i 23. Musikaliskt har jag dock ofta velat prova andra, mindre ­projekt där musiken bara är en del och ­underordnad det sceniska helhetsintrycket.

I april släppte han en jazzplatta, och nu blir det jubileumsfirande (se faktarutan) i stället för turné med Håkan Hellström.

Var det självklart?

– Konserten var inbokad sedan länge, men valet har förstås många bidragande orsaker. Håkan och jag har lyckats hålla ihop i 23 år på ett fantastiskt sätt. Jag tror – eller vet – att vi båda fått ut mycket av det här samarbetet. Det är helt enkelt ett bra tillfälle, kalla det en kreativ paus.

Ge mig exempel på något sublimt.

– Det finns många. Teaterkompaniet Punchdrunks föreställning i London 2010, där man som åskådare iförd mask klev in i fiktionen. Jag drabbades nästan av en transcendental känsla. En film av David Lynch kan framkalla samma sak, någon gång en opera men ofta dans. Musiken – jag säger det trots att jag är musiker – behöver inte vara överordnad det andra. Helheten är viktigast.