”Staten får inte göra sig av med besvärliga personer”

Oväld byggde detta land. Gunnar Wetterberg omfamnar ett centralt ord som få vet vad det betyder.

Gunnar Wetterberg är nyduschad, återvänd från en löprunda.

– För att hålla demensen i schack, förklarar han.

Nyligen fick han höra av en man som leder ett demensprojekt på Karolinska institutet att forskningen är tydlig: enda sättet att bromsa demens är att svettas ordentligt några gånger i veckan så att man syresätter blodet till hjärnan.

Någon nedsättning av de intellektuella funktionerna kan sannerligen inte påvisas hos Gunnar Wetterberg. Som paneldeltagare i SVT-programmet Fråga Lund och efter två segrar av två möjliga i På spåret – tillsammans med Parisa Amiri – framstår han som rena rama uppslagsverket.

Men så är Svenska Akademiens ordbok också något av hans favoritläsning.

När han ska välja ett ord han tycker om föreslår han ”systematisk parameter-variation”. Vi ber honom göra ett nytt försök och han landar i ”oväld”.

– Oväld är ett av den offentliga sektorns vackraste begrepp. Kanske lika viktigt som demokrati, och en förutsättning för social tillit, säger Gunnar Wetterberg.

Men vad betyder det?

Enligt hans favoritbok är oväld synonymt med rättrådighet, rättvisa, opartiskhet, objektivitet. Första gången Gunnar Wetterberg stötte på ordet var 1975 och han hade just börjat som aspirant på Utrikesdepartementet. Sedan har han burit med sig och vårdat ovälden ömt genom åren på Riksrevisionsverket, Finansdepartementet och Svenska Kommunförbundet.

– Jag fastnade för ordet när jag skrev en bok om Axel Oxenstierna och funderade mycket över hur de svenska kommunerna och staten hade vuxit fram. Oxenstierna förespråkade meritokrati, att statstjänstemän skulle ta hänsyn till förtjänst och inget ovidkommande, säger han och drar sig till minnes – ingen demens i sikte! – vad Oxenstierna sa då det bråkades om vem som skulle utnämna kyrkoherdar i församlingarna:

”Stundom gör Bispen orätt, stundom adelsmannen, stundom församlingen … Men mig är lika kär en adelsman och en bonde. Jag sitter här i regeringen som ingen adelsman, och skall aldrig här döma något av tillgivenhet.”

– Visst är det vackert, utbrister Gunnar Wetterberg.

Ser du några aktuella exempel på oväld?

– När det på 1980- och 90-talet ofta framfördes tankar om att staten borde bli som privata företag var man helt ute och cyklade. Ovälden är en viktig skillnad mellan staten och det privata. Staten får inte göra sig av med besvärliga personer och inte ta hänsyn till vänskap eller frändskap, för att tala oxenstiernska. Cementas problem på Gotland är ett än mer aktuellt exempel, där regeringen gör våld på viktiga principer i grundlagen för att tillgodose ett specifikt intresse. Då är man en bra bit på väg bort från oväldsbegreppet.

Är ovälden hotad?

– Som historiker ska man vara försiktig med den typen av slutsatser. Men det är viktigt att hela tiden påminnas om att det inte ska vara för lätt att ta hänsyn till egna intressen. Oväld är ett centralt begrepp för att medborgarna ska ha förtroende för en förvaltning. Det finns inget riktigt motsatsord, men det som händer när man slarvar med ovälden är att risken för korruption ökar.