Ingvar Carlsson: ”Jag har funderat så mycket över döden”

Ingvar Carlsson fyller 89 i höst och gör bokslut. Här berättar han om dödsfallen som kommit att prägla hans liv, om den ständiga oron – och den livslånga kärleken till Ingrid.

Du nämner i boken att det svåraste kapitlet att skriva var det om din alzheimersjuka hustru Ingrid. Varför då?

– Instinkten är att man håller en sådan sjukdom för sig själv. Och det gjorde jag de första åren. Men successivt har jag kommit fram till att alzheimer inte är något att skämmas över. Jag var länge tveksam till att lämna ut Ingrid på det här sättet. Har jag rätt till det? Ingrid har ju ingen möjlighet att säga nej. Hon har dessutom i hela sitt liv varit tveksam till att stå i centrum. ”Det är Ingvar som är statsminister”, brukade hon säga, och gick och satte sig längst bak. Hon ville lyssna av, inte själv befinna sig i rampljuset. Mitt huvudargument för att trots allt berätta om henne var att andra kan ha nytta, glädje och viss tröst av det jag skriver. Ju mer jag arbetade med boken, desto mer övertygad blev jag om att det var rätt.

Ingrid har alltid stått vid din sida. Hon talar flera språk flytande, är en fena på att se andra människor och att hålla samtal flytande. Men fick hon det erkännande hon förtjänar?

– Efter en USA-resa kröp det fram att hon var ledsen. Hon hade tagit ledigt från jobbet för att följa med mig, tillsammans hade vi representerat Sverige och vi var nöjda med insatsen, hon hade dessutom hanterat Reagan på ett väldigt bra sätt. Men i svensk media fick hon kritik för sina kläder. Jag fick väldigt dåligt samvete, jag borde ha begripit och agerat tidigare. Jag borde ha försvarat henne, och förklarat vad som verkligen är viktigt när man representerar ett land. Men jag förstod inte att hon tog illa vid sig, jag tyckte att alltihop var så löjligt.

Du var bara 19 år när ni träffades. Snacka om livslång kärlek. Vad har du för råd?

– Det är lite kul, jag fick samma fråga från en ung kvinna som jobbar på Ingrids boende. Det hade tagit slut med pojkvännen och hon undrade med tårar i ögonen hur vi har kunnat hålla ihop så länge. Mitt svar var att Ingrid och jag hela tiden har levt våra egna liv, vi gjorde oss inte så beroende av varandra. Ingrid kunde ha löpt risken att sitta hemma och vara sur när jag var borta ännu en lördagskväll. Men hon hade sina kompisar och hon gick ofta på teater. Om hon inte hade någon att gå med så gick hon själv.

Du var tolv år när du såg din pappa dö på golvet på kafferosteriet där han arbetade. Hur har det påverkat dig?

– Mycket mer än vad jag kanske har förstått. Faktiskt både positivt och negativt. Det innebar förstås en stor sorg att förlora sin pappa, samtidigt innebar det att jag tidigt fick ta stort ansvar, och jag lärde mig mycket av det. Men pappas död påverkade mig negativt på så sätt att jag blev en orolig själ.

Är du? Det är inte det intrycket du ger.

– Jag döljer det väl. Jag har aldrig varit orolig över att jag inte skulle klara statsministerjobbet, men jag har varit orolig för mina närmaste. Jag har haft mycket katastroftankar. Det har varit jobbigt för mig, men också för mina närmaste som upplevt ett kontrollbehov. Jag vill till exempel gärna att de hör av sig när de är framme efter en resa.

Som oerfaren 23-åring rekryterades du av Olof Palme och blev kvar inom politikens absoluta maktcentrum i nästan fyra decennier. Hur ser du tillbaka på den tiden?

– Jag har aldrig ångrat att jag, efter viss tvekan, valde att ägna mig åt politik. Men jag har heller inte ångrat en minut att jag lämnade 1996. När jag nu ser tillbaka på ett liv som håller på att ta slut så är det med en skön känsla. Jag fick göra det jag ville, något mer kan jag inte begära. Jag fick möjligheten att påverka, jag fick publicitet och uppmärksamhet, jag fick vara chef, och jag hade dessutom stor glädje av alltihop.

Skotten på Sveavägen den där februarikvällen 1986 skulle förändra ditt liv. Hur då?

– Olofs död var som ett blixtnedslag, han var en nära vän till mig och familjen. Samtidigt skulle jag inom loppet av några timmar efterträda honom och ta ansvar för landet. Hur orkade jag genomföra den där presskonferensen klockan fem på morgonen? Jag kan bara förklara det med att människan är mycket starkare än vad man kanske tror. I svåra stunder kan man ta fram krafter som överraskar både omgivningen och en själv.

Högst motvilligt blev du statsminister?

– Jag älskar att göra jämförelser med idrott. Det var som att åka nio mil i Vasaloppet och att gå i mål fullkomligt utpumpad. Och att då få beskedet om att jag var tvungen att köra ännu ett vasalopp. Normalt sett när man blir partiledare och statsminister så är det förknippat med glädje. Det är antagligen ditt livs mål, du är helt överlycklig. För mig var det inte så. Det tog flera år innan jag kunde känna arbetsglädje i den rollen.

Och sen mördades Anna Lindh.

– Min första tanke var ”inte en gång till”. Men jag reagerade olika på det som hände Anna och Olof, och jag har försökt borra i varför det är så. En grundläggande skillnad är att mordet på Olof inte är uppklarat, det är ett öppet sår. Att det ständigt rivs upp i media och man tvingas se de där blodfläckarna på Sveavägen. Hur vidrigt det som hände Anna än var så vet vi hur det gick till, och då är det lättare att komma till ro med sorgen. Det som känns jobbigt är att Anna hade så mycket kvar att ge. Hon stod mitt i sin politiska gärning, och hade säkert blivit både partiledare och statsminister. Hon hade sannolikt betytt mycket för landet, en del av de problem som Sverige råkade ut för hade vi nog sluppit om det blivit så.

Vi gör ju den här intervjun på Albert Bonniers förlag på Sveavägen. Hur känns det?

– Jag går aldrig förbi den där platsen utan att tänka på Olof. Men det är ännu värre att se bilder från mordkvällen. Att se de där blodfläckarna är fortfarande jättejobbigt. Jag tänker ofta på både Olof och Anna. Jag går till deras gravar, inte bara på årsdagen. Det är ett sätt att behandla sorgen. Jag står där och tänker tillbaka på allt roligt som vi har haft tillsammans. Det lärde jag mig av mamma. När hon och jag gick till pappas grav så talade vi alltid om när pappa levde, om allt det positiva.

Min egen dödsångest har minskat.

Döden har hela tiden varit närvarande i ditt liv – både privat och i yrkeslivet, betyder det att livet har varit olyckligt?

– Nej, och det är en av lärdomarna i boken. Vi är många som drabbas av svåra saker, jag har säkert inte haft mer tur eller otur än någon annan. Men trots olyckor så går det ändå att leva ett väldigt lyckligt liv.

Hur förhåller du dig till din egen död?

– Fram till pandemin var det hela tiden full fart framåt. Jag har skrivit mina politiska memoarer, men jag har egentligen aldrig funderat över mitt liv från en mer personlig utgångspunkt. Jag är glad att jag fick den möjligheten. Trots att det ibland har varit rätt jobbigt, jag har ju använt två av mina sista år i livet till att sitta vid datorn, så är jag glad att jag gjorde det. Jag hade ett behov av att undersöka livet från den här aspekten – dödens roll i mitt liv. Att jag har funderat så mycket över döden har dessutom gjort att min egen dödsångest har minskat.

Följer du politiken idag?

– Ja, från läktaren för att ta en idrottsjämförelse igen. Att vara nere på planen och spela är svårt, men att sitta uppe på läktaren och tycka är lätt. Jag har aldrig kritiserat någon av mina efterträdare. Det finns inget som är så svårt som när man blir angripen av sina egna. Jag vet hur tufft det är att vara ledare, eller tränare för ett lag. Om jag vill lufta mina fotbollskänslor så gör jag det i en liten krets, man måste ha goda vänner att tala med.

– Efter den här intervjun ska jag bege mig till Sveavägen 68. Vi är ett gäng gamla SSU:are som träffas regelbundet, och samtalar om dagspolitik. Bosse Toresson, Janne Nygren och Sven Hulterström bland andra. I dag ska vi tala om Nato, valet i Finland och Magdalenas senaste utspel. Det är ett sätt att hålla kontakten med dagspolitiken. Senast var vi på en pub, men det var så hög ljudnivå att det blev besvärligt för oss som har hörapparat. Vi har bara en regel, de första 20 minuterna behandlar vi våra sjukdomar och krämpor. Men sen är det stopp, annars skulle krämporna ta över.

Är du stolt över det du har åstadkommit i livet?

– I vår familj är vi inte mycket för att skryta, det ligger inte för oss. En enda gång uttryckte sig mamma om min karriär, och då sa hon: ”Tänk om pappa Olof hade fått veta…”. Han hade sannolikt inte trott att det var sant, men han hade nog varit väldigt glad och stolt. Inte bara över mig, utan över alla oss syskon.