”På sätt och vis är det här en fransk Klubben”

Vanessa Springoras bok Samtycket har lett till skandal och självrannsakan inom det franska kulturetablissemanget. Nu kommer den på svenska. Vi pratar med bokens förläggare Lotta Aquilonius.

Hur kan ett helt kulturetablissemang blunda när en känd författare i 50-årsåldern inleder ett förhållande med en 14-åring – och skryter om det?

Vanessa Springora är en framgångsrik fransk förläggare som i våras debuterade som författare och skapade stora rubriker. Samtycket är en självbiografisk berättelse om hur en etablerad fransk författare med klassiska gromning-metoder uppvaktade Springora som 14-åring och drog in henne i en sexuellt experimentell och destruktiv relation.

Boken har lett till att de förlag som arbetat med den anklagade författaren (Gabriel Matzneff) dragit in hans böcker, hans livslånga skrivarstipendium är återkallat, ännu en drabbad kvinna har kommit ut med sitt vittnesmål, och den numera 83-åriga författaren har lämnat landet medan en juridisk undersökning av hans böcker pågår.

Inte minst har debatten lett till omfattande självrannsakan på de franska kultursidorna.

Vi ringer upp bokens svenska förläggare Lotta Aquilonius på Albert Bonniers förlag.

”Samtycket” har ju orsakat stort rabalder i Frankrike, varför tror du att den fick ett så starkt genomslag?

– Författaren som hon skriver om är ju en känd person i Frankrike, så det var inte konstigt att det blev en skandal. Men det har blivit mer än så. I Frankrike gick luften ur Metoo-rörelsen ganska snabbt. Den här boken blev en nystart för diskussionen om synen på kvinnor tror jag. I det här fallet handlar det ju om sex med utsatta kvinnor, men också med minderåriga. Så även frågan om barns rättigheter har kommit upp på agendan.

En orsak till att skandalen blev så stor är ju också att ”alla visste”. Att författaren hade skrivit åtskilliga böcker om sina minderåriga flickvänner och berättat om småpojkar han köpt sex av på Filippinerna, men att det bara har passerat och snarast fått ryggdunkar av författarkollegor…

– Boken är ju en uppgörelse med omgivningen som vände bort blicken. Just att en stor del av etablissemanget har känt till och skyddat honom. Men Springoras sätt att berätta om det som hände är så omskakande att det inte längre går att värja sig emot.

Hur har det kunnat finnas acceptans för det som nu så tydligt framstår som pedofili?

– Springora skriver om tidsandan i kölvattnet av en 68-generation som ansåg det förbjudet att förbjuda. Det skulle inte finnas några gränser, alla kroppar skulle ingå i den sexuella frigörelsen. Även Springoras mamma stöttar relationen, hon blir övertalad till det av sina vänner.

Är det här något som är specifikt franskt?

– Snarare en attityd i vissa kretsar. Jag tänker på ett ideal som säger att litteraturen och konsten står över individen. Det kan väl kännas igen..? På sätt och vis är det här en fransk Klubben, alltså Matilda Gustavssons bok (som handlar om Svenska Akademien och kulturprofilen, reds anm). Det handlar om övergrepp och vittnesmål och utspelar sig i en kulturelit där inte alla röster räknas. Där alla vet, men ändå inte.

Gabriel Matzneff har skrivit ett flertal romaner och ger också ut sina dagböcker där han ingående beskriver deras relation. Vanessa Springora beskriver hur hon blir fullkomligt tillintetgjord varje gång en ny publicering sker. Men nu, 30 år senare, ger hon ut sin egen bok.

Vad tror du det innebär för henne?

– Det dröjer ett tag innan hon förstår att han använder henne som föremål och objekt för sitt eget skrivande. Hon har blivit bestulen på sin berättelse, hon blir tystad och kvävd. Han tar hennes liv in i fiktionen. Men nu gör hon sig själv till subjekt, till den som har rätt till sin berättelse. Det är ett starkt tema i boken.

Samtycket kommer ut på svenska den 20 oktober.