Läs ett utdrag ur Vanessa Springoras bok som skakat Frankrike

Vanessa Springora har väckt uppror i den franska kulturella intelligentian, genom sin berättelse om övergrepp och pedofili. Som 14-åring uppvaktades hon av en 50-årig författare och de inledde ett destruktivt förhållande. Vilket författaren senare skrivit ett flertal hyllade romaner om.

I det här kapitlet berättar ”V” (flickan) om hur hon första gången träffar ”G” (författaren).

Kapitel 2 ”Bytet”

Samtycke: Allm. Frivillig tankeakt genom vilken en person förbinder sig att fullständigt godta eller fullgöra något. Jur. Tillstånd att ingå äktenskap som lämnas av en minderårig persons föräldrar eller förmyndare.

Ur ordboken Trésor de la langue française

En kväll släpar min mor med mig till en middag dit några av den litterära världens berömdheter är bjudna. Jag vägrar först bestämt att följa med. Det har blivit lika plågsamt att umgås med hennes vänner som med mina klasskamrater, vilka jag allt oftare undviker. Jag är tretton år och på god väg att bli direkt folkskygg. Hon envisas, blir arg, tar till känslomässig utpressning, jag måste sluta sitta och deppa över mina böcker helt ensam, och vad har mina vänner förresten gjort mig för ont, varför vill jag inte träffa dem mer?

Till slut ger jag med mig.

Han sitter där vid bordet, lätt tillbakalutad. Ståtlig hållning. En stilig man i obestämbar ålder, trots att han inte har ett hårstrå på sin välpolerade flint som får honom att likna en buddhistmunk. Med blicken följer han oupphörligt minsta rörelse jag gör och när jag till slut vågar vända mig åt hans håll ler han mot mig, ett leende som jag från första stund förväxlar med ett faderligt leende, för att det är en mans leende och för att jag inte längre har någon far.

Med slagkraftiga repliker och ständigt välplacerade citat vet den här författaren – för det inser jag snabbt att han är – att charma sin publik och kan den kultiverade middagsbjudningens koder på sina fem fingrar. Varje gång han öppnar munnen exploderar skrattsalvorna från skilda håll, men det är alltid mig hans roade och förbryllande blick dröjer kvar vid. Aldrig förr har en man sett på mig på det viset.

Jag lyckas snappa upp hans slaviskklingande namn, som genast väcker min nyfikenhet. Det är bara ett simpelt sammanträffande, men mitt efternamn och en fjärdedel av min släkt stammar från samma Böhmen som Kafka, vars novell Förvandlingen jag nyligen läst och fängslats av; vad Dostojevskijs romaner beträffar klassar jag dem i det här skedet av min tonårstid som litteraturens allra yppersta verk. Ryskt efternamn, en kropp som för tankarna till en utmärglad munk, övernaturligt blå ögon, mer behövs inte för att fånga min uppmärksamhet.

Vid de middagar min mor blir bjuden till sitter jag i vanliga fall och halvslumrar i rummet bredvid, sövd av samtalsbruset och till synes tankspritt lyssnande trots att jag i själva verket spetsar öronen. Den här kvällen har jag tagit med mig en bok och efter varmrätten förskansat mig i en liten salong med utsikt mot matsalen, där det nu serveras ost (den långa raden maträtter tar aldrig slut, inte heller pauserna däremellan). Oförmögen att koncentrera mig på boksidorna är jag härifrån konstant medveten om hur G i andra änden av rummet smeker min kind med blicken. Hans lätt läspande stämma, varken kvinnlig eller manlig, sipprar in i mig som en besvärjelse, som trolldom. Det känns som om varje stavelse, varje ord riktar sig till mig – är jag den enda som märker detta?

Mannen fyller hela världsalltet med sin närvaro.

Det har blivit dags att bryta upp. Den stund som jag befarar att jag bara inbillat mig, förvirringen över att för första gången ha känt mig åtrådd, kommer snart att vara förbi. Om några minuter ska vi ta adjö och jag kommer aldrig mer att höra talas om honom. Men när jag drar på mig jackan får jag se min mor stå och flörta med en charmerande G, som helt obesvärat tycks spela med.

Jag är mållös. Det förstås, hur kunde jag få för mig att den här mannen var intresserad av mig, en simpel tonårstjej, ful som en padda?

G och min mor växlar ytterligare några fraser, hon skrattar, smickrad av hans intresse, och plötsligt hör jag henne säga:

– Kom nu, hjärtat, vi ska bara skjutsa Michel först och så G, som inte bor långt från oss, sen åker vi hem.

I bilen sitter G bredvid mig i baksätet. Det är något magnetiskt i luften mellan oss. Hans arm mot min, hans ögon på mig, och det där hungriga leendet, som hos ett stort gyllenbrunt kattdjur. Alla ord är överflödiga.

Boken jag hade med mig den kvällen och satt och läste i den lilla salongen var Eugénie Grandet av Balzac, en bok som blev något av startskottet för den mänskliga komedi jag hädanefter skulle spela med i, med den oskuldsfulla flickan som inledande tema.

Veckan efter detta första möte skyndar jag till en bokhandel. Jag köper en bok av G, visserligen lite förvånad över att bokhandlaren avråder mig från den titel jag har plockat till mig på måfå och i stället tycker att jag ska välja en annan av samme författare. ”Den här blir nog mer passande”, säger han kryptiskt. Ett svartvitt fotografi av G är ett i en lång rad med porträtt av kända nutida författare som löper längs väggarna i rummet. Jag slår upp boken på första sidan och genom ännu ett märkligt sammanträffande börjar första meningen – inte den andra eller tredje, utan den allra första, själva anslaget, de omtalade begynnelseord som generationer av författare har våndats över – med mitt fullständiga födelsedatum, dag, månad och år: ”Den här torsdagen den 16 mars 1972 slog klockan på Luxemburgs järnvägsstation halv ett…” Var inte det ett tecken om något? Rörd och omtumlad lämnar jag bokhandeln med dyrgripen i ett fast grepp, tätt intill hjärtat som vore den en ödets gåva.

Under två dagar slukar jag romanen, som inte innehåller något stötande (bokhandlaren har valt den med omsorg) men däremot direkta anspelningar på det faktum att berättaren är mer mottaglig för skönheten hos unga flickor än hos jämnåriga kvinnor. Jag dagdrömmer, tacksam över att ha fått förmånen att möta en så talangfull och framstående författare (i själva verket är det minnet av hans blick på mig som gör mig lätt om hjärtat) och bit för bit förvandlas jag.

Jag betraktar mig själv i spegeln och finner mig nu ganska tilldragande. Borta är paddan som fick mig att fly stadens alla skyltfönster. Hur skulle jag kunna undgå att smickras av att en man, därtill författare, behagar titta på mig? Ända sedan jag var liten har böckerna varit mina ställföreträdande syskon, mitt färdsällskap, mina mentorer och vänner. Och på grund av min blinda dyrkan av författaren med stort F har jag allt sedan dess förväxlat människan med konstnärsrollen.

Varje dag är det jag som tar in posten. Jag får den av portvakterskan när jag kommer hem från skolan. I högen av myndighetsbrev får jag syn på mitt eget namn med tillhörande adress i turkosblått bläck, skrivna med en lätt bakåtlutad pärlformig stil där orden strävar uppåt, som ville de sväva i väg. På kuvertets baksida står G:s namn i samma azurblå bläck.

Sådana här brev kommer jag att få många av, väloljat eleganta med en mängd komplimanger. En betydelsefull detalj är att G till en början niar mig, som om jag vore vuxen. Bortsett från vissa av lärarna på högstadiet är det första gången någon i min omgivning väljer att tilltala mig med detta ni som omedelbart smickrar mitt ego och gör mig till en jämlike.

Till en början törs jag inte svara. Men G är inte den som låter sig avskräckas i första taget. Ibland skriver han till mig två gånger om dagen. Hädanefter kikar jag in hos portvakterskan både morgon och kväll, rädd att min mor ska hitta något av breven som jag ständigt bär omkring på och i hemlighet dyrkar, men noga undviker att nämna för någon. Hans enträgna böner får mig till slut att fatta mod. Jag skriver i min tur ett svar som är både sippt och skyggt, men dock ett svar.

Jag är nyss fyllda fjorton. Han närmare femtio. Än sen då?

När jag väl har nappat på kroken försitter G inte en minut. Han håller utkik efter mig på gatan, avpatrullerar mina kvarter, försöker se till att vi möts som av en händelse, vilket också sker. Vi växlar några ord innan jag fortsätter vidare, bedövad av kärlek.

Jag vänjer mig gradvis vid tanken att jag när som helst kan stöta på honom, med följd att jag omges av hans osynliga närvaro både på min väg till skolan och hem, när jag ska i väg och handla eller är ute med mina kamrater. En dag stämmer han träff med mig per brev. Per telefon är alldeles för farligt, skriver han, det kan ju vara min mor som svarar om han ringer.

Han har bett mig att möta honom på Place Saint-Michel, vid 27:ans busshållplats. Jag är där i tid. Uppjagad, med en känsla av att begå ett gigantiskt regelbrott. Jag hade föreställt mig att vi skulle gå och dricka kaffe någonstans i närheten. För att prata lite och lära känna varandra.

Direkt när han kommer får jag veta att han i stället hade tänkt bjuda mig på ”mellanmål” hemma hos honom. Han har köpt utsökta bakverk i en exklusiv delikatessbutik, vars namn han uttalar med finsmakarens förtjusning. Enkom för mig. Han fortsätter obesvärat att småprata medan han korsar gatan och jag viljelöst följer efter, omtumlad av alla ord, för att hamna på samma linjes hållplats i motsatt riktning.

Bussen kommer, G uppmanar mig att kliva ombord, ler och säger med lugnande tonfall att jag inte ska vara rädd. ”Det kommer inte att hända er något ont!” Han förefaller besviken över min tvekan. Det här hade jag inte räknat med. Jag är överrumplad och därmed handlingsförlamad men vill absolut inte framstå som en idiot. Nej, verkligen inte, och inte heller som en småflicka som aldrig varit med förr. ”Ni borde inte lyssna på alla hemskheter folk säger om mig. Seså, kliv på nu!” Min tvekan har dock inget som helst att göra med kommentarer från folk i min omgivning. Eftersom jag inte har berättat om vår träff för någon har det heller inte sagts några hemskheter om honom.

Bussen kör i väg i full fart. Medan vi färdas uppför Boulevard Saint-Michel och längs kanten av Luxembourg-trädgården ler G lycksaligt mot mig, blinkar ömt och konspiratoriskt, ser på mig med längtan i blicken. Solen skiner. Bara ett par hållplatser senare är vi framme vid hans hus. Det var jag inte heller beredd på. Hade vi inte kunnat gå en liten bit?

Trapphuset är trångt, utan hiss, vi ska upp till sjätte våningen. ”Jag bor i en jungfrukammare. Ni tror förstås att författare är penningstinna herrar, men så är det minsann inte, det är knappt man kan försörja sig på litteratur. Men jag trivs alldeles utmärkt här. Jag lever som en stu- dent och det passar mig perfekt. Lyx och bekvämlighet är sällan förenliga med inspiration…”

Det är för trångt för att vi ska kunna avverka de sex trapporna i bredd. Utåt är jag skrämmande lugn, men i bröstet bultar hjärtat som en trumma.

Han måste ha känt på sig att jag inte är så morsk eftersom han tar täten, sannolikt för att jag inte ska känna mig fångad, för att ge mig intrycket att jag fortfarande kan vända och gå. För ett ögonblick överväger jag att lägga benen på ryggen, men medan jag travar uppåt pratar G glatt på, som en ung man som nyss har träffat en flicka och nu för första gången tar henne med upp till sin etta. Han rör sig smidigt och kraftfullt och blir inte det minsta andfådd. Vältränad som en idrottsman.

Dörren öppnas till en ostädad enrummare med ett ytterst spartanskt kök längst in, så trångt att där med nöd och näppe ryms en stol. Man kan koka te och till nöds steka sig ett ägg, inte mycket mer än så. ”Det är där jag skriver”, förklarar han högtidligt. Och mycket riktigt, på ett minimalt bord inklämt mellan diskhon och kylskåpet tronar en hög vita papper och en skrivmaskin.

Rummet luktar damm och rökelse. En solstråle letar sig in genom fönstergluggen, en liten buddhafigur i brons står på en piedestal som saknar ett ben och hålls upprätt med hjälp av en boktrave. En elefant med upprest snabel, uppenbarligen ett reseminne från Indien, står och ser bedrövad ut i skarven mellan parkettgolvet och en liten persisk matta. Tunisiska tofflor, böcker och ännu fler böcker, golvet är belamrat med dussintals travar av böcker i varierande storlek, format och färg.

G ber mig att slå mig ner. Det finns bara ett ställe i rummet med plats för två, och det är sängen.

Jag sitter med stram kroppshållning, rak i ryggen med fotsulorna i golvet och handflatorna på mina hoppressade knän, och ser mig om efter någon ledtråd som kan upplysa mig om varför jag är här. Sedan några minuter har hjärtat börjat bulta ännu fortare, eller om det kanske är tiden som har saktat ner. Jag skulle lika gärna kunna resa mig och gå. Jag är inte rädd för G. Jag är säker på att han aldrig skulle tvinga mig att stanna mot min vilja. Jag förnimmer hur stämningen oundvikligen förändras, och ändå reser jag mig inte, säger inget. G rör sig som i en dröm, utan att jag märker att han närmar sig är han plötsligt där, sitter tätt intill mig med armarna om mina darrande axlar.

Den där första eftermiddagen hos G visar han sig öm och hänsynsfull. Han kysser mig långsamt, smeker mina axlar och smyger in handen under min tröja utan att be mig ta av den, vilket jag till slut ändå gör. Två blyga tonåringar som flörtar i baksätet på en bil. Jag är matt av åtrå men som förlamad och oförmögen att röra mig, att ta några som helst initiativ, koncentrerar mig bara på hans läppar och mun med fingertopparna mot hans ansikte. Tiden upphör att existera, och när jag återvänder hem är det med blossande kinder, med läppar och hjärta fyllda av en obekant glädje.

– Det är inte klokt vad du kan hitta på!

– Nej, jag lovar, det är sant. Titta, han har skrivit en dikt till mig.

Med en äcklad och misstrogen grimas tar min mor emot papperet jag räcker henne. Mitt i bestörtningen anar jag samtidigt ett stråk av avundsjuka. Den där kvällen när hon erbjöd författaren skjuts och han med honungslen röst antog erbjudandet kunde hon ju faktiskt mycket väl ha inbillat sig att han inte var oemottaglig för hennes charm. När hon nu på det brutalaste sätt tvingas inse att jag i förtid blivit en rival förblindas hon för ett ögonblick av sin egen besvikelse. Sedan tar hon sig samman och kastar det där ordet i ansiktet på mig, ett ord jag aldrig hade trott kunde förknippas med G:

– Då vet du alltså inte om att han är pedofil?

– Är vadå? Var det därför du erbjöd honom skjuts hem och lät honom sitta hos din dotter i baksätet? Och vad menar du förresten, vad är det för larv, jag är väl ingen barnunge!

Hon ger svar på tal och hotar att skicka mig till internat. Vi gapar och skriker under takåsarna.

Hur kan hon missunna mig den här kärleken, min första, sista och enda? Inte nog med att hon tog min far ifrån mig (för nu är förstås allting hennes fel), hon tror visst att jag tänker låta henne fortsätta hållas?

Aldrig att jag går med på att skiljas från honom. Hellre dör jag.