Johan Norberg
Spotify fick mig att tappa lusten att skapa ny musik
Lyssna på artikeln
Avslöjandet om att fejkartister tagit över spellistor på Spotify får Vi:s musikkrönikör – och musikskapare – Johan Norberg att reagera. ”Jag var chanslös redan från början”, skriver han.
Jag får en klump i magen när jag läser om Spotifys senaste bedrägeri. När man inte trodde att det kunde bli värre med streamingjättens dominans och låga ersättningar så kommer ett avslöjande om att några få svenska musikskapare gått med på sänkta royaltys i utbyte mot att bli placerade på lukrativa spellistor. Precis som Melodifestivalens bluff med att vem som helst kan skicka in låtar så visar det sig alltså att Spotify är till för ett fåtal som lärt sig manipulera systemet och det i samarbete med streamingjätten.
Det är Dagens Nyheter som granskat Spotify och det visar sig att deras egna, officiella spellistor domineras av 91 svenskar som ligger bakom 5 700 artistnamn, artister som alltså inte existerar. På spellistan Peaceful piano är hälften av pianisterna påhittade namn som ”Silje Mørk”, ”Bodi Lukasz” eller ”Haru Kitamura”, och ska ge intryck av mångfald och att komma från hela världen, men alla är män, och från Sverige. En av dem, en 47-årig musiker från Stockholm har under 650 olika artistnamn blivit den mest lyssnade artisten, långt över sådana som ABBA, Metallica eller Elton John, och hans bolag omsatte 32 miljoner kronor senaste räkenskapsåret.
Jag får en klump i magen för det påminner om alla gånger jag känt mig förnedrad i förhandlingar med skiv- och turnébolag. När jag hatat mig själv för att jag aldrig skaffade någon utbildning med ett annat jobb att falla tillbaka på som gett mig en förhandlingsposition. När jag tvingats ge upp rätten till mina egna låtar för att få ge ut en skiva, eller som nu: när jag lagt ner hundra timmar på att komponera och spela in instrumentalmusik som lagts upp på Spotify och sedan suttit hemma och hållit tummarna. ”Kanske om den kommer med på en spellista, man vet aldrig”. Nu sitter jag här och inser att jag är en idiot som ens närt de förhoppningarna. Jag var chanslös redan från början.
Hur kan det då vara möjligt att skapa så mycket musik? De här killarna verkar snitta ett album om dagen, inte ens Mozart var uppe i den nivån, men då ska man komma ihåg att det här ofta handlar om ”stämningsmusik”, sådant man har tillsammans med doftljus och ”relax”. Med en synt och en kopp te kan en god pianist på ett par timmar komponera och spela in klanger som för en lekman låter fantastiskt. Som professionell musiker hör jag att det är en skicklig hantverkare, men som låtit sig begränsas av stämningsmusikens format, alltså att den ska kunna ligga och mala i bakgrunden utan något som sticker ut i dynamik eller tonalitet. Ingen skugga ska falla över de som gjort musiken, de gör i stort sett samma sak de i vanliga fall utför som lågavlönade kompmusiker bakom en artist, nu får de i stället miljoner för besväret.
Det sorgliga med alltihop är att Spotify skapade något som blev ett fönster ut mot publiken för ett fåtal, och en guldgruva för några få entreprenörer som såg sitt livs chans att göra pengar. Det här händer vid alla avregleringar, det kan vara skolor, sjukvård eller en sovjetisk stat. Vid ett större paradigmskifte hänger allt i luften en period, och den som håller sig framme och får en del av kakan kan bli förmögen, medan de som kommer efter stängs ute.
På Konkurrensverkets hemsida kan man läsa: ”Företag som har en dominerande ställning på marknaden får inte missbruka sin makt. Ett missbruk innebär i regel att det dominerande företaget agerar på ett sätt som sätter konkurrensen ur spel, eller exploaterar sina kunder, genom att tillämpa metoder som inte hör till normal konkurrens. En marknadsandel över 50 procent anses vara en tydlig indikation på dominans.”
Det här borde rimligtvis gå att applicera på Spotify, men uppriktigt sagt så skiter jag i vilket. Spela är kul, men den lust jag hade att skapa och spela in ny musik är borta.
Läs mer av Johan Norberg: