Sören Robertsson skriver om att vara hemlös: ”Jag vaknar i stabsläge varje morgon”

På bara några månader rasade Sören Robertssons liv och han blev hemlös – en tillvaro som han nu skildrar i sin debutbok. Möt en författare som inte vet var han ska sova i natt.

Jag går för attgöra en intervju men hamnar i skrivarskola.

– Att skriva är en förförelseakt, slår Sören Robertsson fast innan jag ens har hunnit få av mig kappan. Och han fortsätter.

–I en bra förförelseakt är den man förför inte ens medveten om det, utan känner bara – vilken rolig resa, vad duktig jag är som är med! Då får det inte verka svårt. Texten måste löpa rytmiskt, det måste finnas en språkmelodi och man får inte visa sig själv som författare med massa planteringar och cliffhangers, då tappar läsaren illusionen. Jag jobbar stenhårt för att ingen ska se att jag jobbar stenhårt.

Mannen som sitter framför mig är lätt orakad och har ett hål under armen på den gröna pullovern. Tidigare i år utkom han med novellsamlingen Tonic, tolv besynnerliga texter som ursprungligen är skrivna i hans mobiltelefon eller på baksidan av gamla kuvert från myndigheter.

Sören Robertsson är hemlös. På förmiddagen har han träffat sin ”soc-tant” och han ber om en öl till saltsillen, han behöver varva ner.

–Jag vaknar i stabsläge varje morgon, hjärnan drar igång och jag brukar vilja lägga sådana möten på eftermiddagarna, jag blir så stressad annars, men den här gången gick inte det.

Nu ser han inte det minsta stressad ut där han sitter och ömsom äter sill med röda lingon som han bett speciellt om – ”sötsyrliga lingon till sillen var något som min mamma uppfann” – och ömsom lägger ifrån sig besticken länge för att svara omsorgsfullt på mina frågor. Allra mest lyser han då han talar om sitt skrivande. Konkret och sakligt bjussar han
på flera tips.

–Varje novell är en egen värld. Hur skruvat det än är, så får inget vara skruvat inne i novellen. Det måste finnas en konsekvens, ett regelverk, lagar, en stämning som gäller i hela berättelsen. Bryter man mot den stämningen spricker allt. Innan jag börjar skriva första orden har jag en idé. Talet tre är något som ofta har kommit tillbaka. Tre personer, tre dagar, tre rum. Inte mer. Det har att göra med mina egna begränsningar. I verkliga livet har jag problem med folksamlingar och för mycket intryck, jag har Aspberger, så jag håller mig till novellen, det räcker.

Jag har ännu bara suttit mittemot Sören Robertsson i tolv minuter och redan fått fler handfasta skrivtips än under fem – förvisso mycket värdefulla – terminer kreativt skrivande på universitetet. Varifrån kommer gåvan hos denne man från gatan? Han svarar innan jag har hunnit fråga.

–Jag har hårda krav på mig själv. Jag har läst filosofi, idéhistoria och har en magisterexamen i litteraturvetenskap. Min c-uppsats skrev jag om Joseph Conrad och masteruppsatsen om Don DeLillo. Bägge handlade om meningsskapande genom struktur, det intresserar mig jättemycket. För att bli en bra författare ska man inte hitta på utan lägga förutsättningarna för läsaren att själv bygga vidare.

Hans uppsatser ligger i arkiven på Kungliga biblioteket men i övrigt går det inte att hitta några titlar av Sören Robertsson i bibliotekskatalogerna.

–Jag har skrivit poesi som har blivit publicerad, bland annat i BLM, Ord & Bild och 00-tal, men det var ett tag sedan. Så lyckades jag vinna SL:s tävling Poesi på väg. En av mina dikter satt på tunnelbanor och bussar i hela stan. När jag såg det fick jag samma feeling som i en thriller när någon sitter med en tidning i tunnelbanan med din efterlysningsbild.

Intresset för språk har han haft hela livet. I hemmet låg de konstnärliga uttrycken nära.

–Pappa var en riktig renässansmänniska, kanske den sista på jorden. Han var hyfsat bra på allting, pratade sex-sju språk, var elitspelare i tennis, mycket framgångsrik forskare och professor i patologi. Han uppfann en medicin som har räddat livet på miljontals barn i hela världen. Han hade ett fantastiskt bibliotek och skrev även noveller och poesi.

När jag arbetar med den här texten googlar jag Sörens pappa. Det är lätt att få träffar och mitt emot mig på skärmen möter jag blicken på en man, påfallande lik den jag har suttit mittemot vid restaurangbordet. Bengt Robertson var mycket riktigt professor i perinatal patologi. Visserligen sägs lungmedicinen Curosurf ha räddat livet på ”bara” hundratusentals barn, i övrigt stämmer allt som Sören har berättat.

Var bodde du som liten?

–Jag är född i Stockholm, men då var pappa fattig student och höll på att plugga till läkare. Vi bodde på Döbelnsgatan, var tre barn, hade inget varmvatten. När pappa var färdig läkare blev han stormrik på en gång och då flyttade vi till världens villa i Sigtuna. Där byggde han upp biblioteket. Vi hade också mörkrum, musikinstrument, flygel.

Han lever inte längre?

–Nej tyvärr, han brände sitt ljus i alla ändar. Jag har pratat om honom då jag har gått igenom utredningar hos psykologer och de säger att det inte är något snack om att han skulle ha fått en diagnos, men han dolde sina svackor som läkare ofta gör. Jag är bipolär och det var nog pappa också. Han var gränsöverskridande och skaffade en lägenhet i stan där han levde dubbelliv med en annan kvinna. Han var på många sätt en ganska sjuk människa. Han sydde ihop oss på matsalsbordet när vi gjort oss illa, canceropererade mina dansmöss och tog med mig på föreläsningsturnéer i Kanada och USA där han släppte mig vind för våg. Sedan fick han Parkinson och diabetes typ 1 och dog så småningom en långsam död på många olika sjukhus i Stockholm. Jag var där varje dag.

Din mamma?

–Hon var hemma när vi var små, sedan jobbade hon med barn. Hon var inte alls litterär, inte intresserad av musik, litteratur, filosofi som jag och pappa. Hon dog för något år sen. Vi var tyvärr inte särskilt sams då. Hon tog ställning när jag bröt med mina syskon.

Det är säkert smärtsamt för en förälder.

–Ja, säkert. Jag har själv tre barn med tre olika mammor. Min äldsta son är 28, vi har nästan daglig kontakt. Hans mamma gick in i ett missbruk och dog så han har växt upp nästan bara med mig. Vi gillar samma saker – kvalitetsfilm, musik, vi lyssnar på Dylan ihop. Jag känner mig nära också de andra barnen, men har väldigt lite kontakt med dem.

Du är 62 i dag. Vad har du gjort efter din examen?

–Det finns ingen linje. Jag har jobbat som lektör och redaktör på förlag för en del titlar som ingen annan ville röra vid. Under 70-talet hamnade jag på Kulturförvaltningen – en bisarr tid, som ett långt jävla party. Var tredje månad byggdes en ny utställning, i övrigt satt folk bara där och försökte få tiden att gå. Sedan jobbade jag på olika krogar, som bartender och diskare. Jag hamnade vid flyget på Arlanda, sedan inom vården. Jag har svart bälte i korta anställningar.

Även korta bostadskontrakt som det verkar?

–Ja, jag har bott i andrahandslägenheter, som inneboende, hos flickvänner. Jag har hört alla klockringningar på Söder. Till slut, när jag blev pappa, fick jag förtur till en lägenhet via bostadsförmedlingen.

Ändå blev du bostadslös?

–Den köptes loss så småningom, men sedan inträffade en overklig sekvens. Tänk dig att all skit som en människa kan ha i ett liv koncentreras till tre-fyra månader – det hände mig. Jag kämpade redan då med mina diagnoser och så gick jag in i väggen. Jag blev inte klar med någonting på jobbet, jag fick panikattacker och så fort det blev stress frös jag till is. Då började det här lotteriet som verkar vara anordnat av Kafka och Bröderna Marx.

Sören Robertsson berättar om en mardrömslik och smått osannolik vandring mellan olika instanser för att få hjälp, med resultatet att han blev sjukskriven men utan ersättning från både Försäkringskassan och socialtjänsten.

–Både psykiater och allmänläkare skrev intyg på att jag inte var arbetsför, men något var fel på intyget och jag fick avslag på min överklagan. Då skulle jag leva utan inkomst. Pengarna tog slut efter ett halvår och jag var tvungen att sälja lägenheten. Till slut hamnade jag på gatan.

Vad har du bott sedan dess?

–Jag har sovit på alla ställen. En vinter var jag ute. Då frös jag. Härbärgen kan jag inte bo på för det kostar pengar. Mitt problem är att jag inte passar in i mallarna. Jag är högutbildad, vit, medelålders, har haft lägenhet och inget missbruk. När min mamma dog hade hon lite pengar, men hon ville göra mig arvlös, så jag vet inte om jag kommer att få ut något. Men eftersom soc har fått nys om detta får jag inga pengar, utan får bara låna. Efter varje beslut måste jag skriva på en förbindelse när de ska betalas tillbaka. Men det gäller att hålla humöret uppe.

Det glittrar i Sören Robertssons ögon. Och vi är snart tillbaka i texten. Han skjuter undan tallriken, reser sig upp för att visa hur han gör när han skriver. Han vandrar runt på stället mellan de trånga restaurangborden, fäster blicken på en punkt långt bort i fjärran.

–Jag skriver i telefonen, tecknar ibland för att hitta stämningen, går omkring för att låta meningarna sjunka in. Men just nu är det lite för kallt för att sitta ute.

Vi bläddrar i boken, grottar ner oss i texten. För varje berättelse finns en nästan lika fantastisk bakgrundshistoria. Platser han har besökt, episoder han har varit med om är ofta startskottet – en syrénhäck i Barkarby, ett vindlande samtal på en fransk terrass, krucifixet i Mariakyrkan i Sigtuna, mormoderns gamla villa i Stocksund.

Sillen är uppäten. Resterna av sura och söta lingon simmar på Sörens tallrik. Efter att vi skiljs ska han fortsätta skriva. Nya noveller, lite längre den här gången, knådas redan fram ord för ord i telefonen.

–Jag sov dåligt i natt, låg och oroade mig för att träffa soc-tanten och sedan dig. Jag trodde att du skulle ställa stora frågor som ”Vad vill du med ditt skrivande” och så där, men det var skönt att få gå in i novellerna i stället. Det är så mycket jag inte kan, som det här med rumsliga och tidsliga saker. Text är tvådimensionellt, jag upplever det nästan som nolldimensionellt. Jag behöver inte blanda ihop de fyra dimensionerna, som rör till det i huvudet. Så text går jättebra. Jag skulle helst av allt vilja leva i text.

En sommar passerar. Vi ses igen. Jag har med mig kaffetermos, han har valt platsen, Astrid Lindgrens terrass i Vasaparken.
– Välkommen hem till mig.

Han ler lite snett efter att ha konstaterat att jag är sju minuter sen.

Så det här är hemma för dig?

–Här känner jag många vid namn, till och med hunden där borta. Det är en border collie, hon har koll på ungarna. När någon är för långt bort springer hon och vallar in den, säger Sören.

September är hans favoritmånad.

–Skuggorna blir långa och björkarna får slingor i håret.

Han är sliten, det har varit en jobbig sommar. Osäkerhet kring allt, husrum, pengar, hälsa och soc. Något skrivande har han inte fått ro till, men de senaste dagarna har några idéer börjat ta form.

–Häromdagen rann det till, men sedan blev jag lite rädd. Vågar jag skriva det här? Alltså, det är inte splatter, men det är så skruvat.

Vi dricker kaffe och jag undrar hur han ser på vintern.

–Jag har inte råd med något. Bara jag köper en bit bröd för 40 spänn bryter jag min budget. Mardrömmen är en vinter till ute, det fixar jag inte. För fyra år sedan fixade jag det, för då var jag yngre, då kunde jag gå runt hela natten. Jag vet inte om jag skulle orka det nu.

Jag erbjuder honom mat. Han tackar nej, men kan jag möjligen köpa en dosa snus? Och kanske ett paket cigg? Vi dricker upp kaffet och går mot tobaksaffären.

–Nu fick jag ångest, säger han.

Varför då?

–För att du var snäll.

Får du ångest av det? Varför då?

– Ja, det är tiotusenkronorsfrågan. Kanske för att jag inte kan ge tillbaka.

Du kan bjuda på fler skrivtips.

– Ja, det kan jag göra. Tänk på adjektiven. Det finns så många adjektiv. Skriv inte ”glittrande” som alla gör, hitta på något annat. Kanske ”autistblå”.