Sofi Oksanen:”Jag har haft rätt hela tiden”

För Sofi Oksanen är de ryska sexuella övergreppen i Ukraina som en repris på en gammal tv-serie. Hon har skrivit om Putins krig mot kvinnorna i många år. Nu har omvärlden äntligen börjat lyssna.

”Det här är äkta vara. Så som den ska vara i Estland.” 

Sofi Oksanen öppnar de två burkarna för att visa mig skillnaden mellan syrad grädde som går att köpa i vanliga finska affärer och den estniska som hon har fått tag på speciellt för i kväll.

– Smaka. Det är vitt skilda saker. Den estniska är mindre syrlig, men har en mognare smak. Se på konsistensen. Den är också viktig. 

Hon tar upp en sked och demonstrerar dess sega, lite klibbiga, långfilsliknande beskaffenhet. Den finska motsvarigheten påminner om den crème fraiche du hittar i svenska mejeridiskar – skeden gröper ur ett hål i grädden när du tar upp den. Hon ställer den åt sidan med en uppgiven handrörelse. 

– Så ska den inte vara. Nu när vi ska äta borsjtj är det ju grädden som gör hela skillnaden. 

Vi har kommit överens om att ses i hennes skrivarlägenhet över en tallrik av den ukrainska nationalrätten. Under ett drygt decennium har vi fört ett oregelbundet samtal om Ryssland, om nygammal imperialism som många i Europa har viftat bort eller tonat ner. Det började med en forshmak*Fotnot: StängForshmak eller vorschmak är en sorts pastej eller pölsa där köttet blandas med saltad fisk. En populär förrätt i Finland som förknippas med marskalken Gustaf Mannerheim, men ursprunget går att spåra till Ukraina eller Polen där den också är vanligt förekommande. Hamnstaden Odessa vid Svarta havet är känd för sin forshmak – ett uttryck för det lokala judiska köket där. och en snaps i den ukrainska staden Lviv. Ryssland hade just annekterat Krim och inlett ett regelrätt krig i landets östra delar. På bokmässan vi bevistade i västra Ukraina märktes en markant skillnad i inställning mellan länder där den ryska aggressionen hade ändrat allt över en natt, där krigshotets mörka moln var tillbaka på himlen, och andra delar av Europa där det mesta fortsatte som vanligt. Då anade jag ännu inte att jag snart skulle utses till kulturråd i Moskva och arbeta i den ryska huvudstaden i nästan fem år. 

På spisen står en illröd gjutjärnsgryta. Jag frågar om receptet, om det fanns några särskilda estniska varianter av den under sovjettiden. 

– Borsjtj var nog den enda soppan som man alltid köpte färdiglagad på glasburk. Jag har inget minne av att någon av mina släktingar lagade den från grunden. 

Sofi Oksanen har skrivit och talat om östra Europa i två decennier. Sammanlagt har det blivit många texter om de historiska sammanhang som så många av hennes romaner, pjäser och operalibretton utspelar sig i, men att skriva sakprosa i bokform var nytt. Nu har hon rest runt i olika länder och talat om essäboken I samma flod: Putins krig mot kvinnorna. Vi börjar där. Hur var det att skriva en helt ny sorts bok? Hon tar några skedar av den rykande soppan och funderar på frågan.

– När jag skriver fiktion anstränger jag mig att se världen genom en romangestalts ögon. Sätter på mig hennes glasögon. I flera av romanerna var jag tvungen att skriva på ett språk som var möjligt och ofarligt att använda under den sovjetiska ockupationen. Eftersom jag är utbildad vid Teaterhögskolan här i Helsingfors brukar jag beskriva det som rollgestaltning på papper, ett slags teater, och det innebär att jag varken kan göra mina karaktärers värld bättre, klokare, vackrare eller hemskare. Så det var direkt befriande att skriva sakprosa, jag kunde använda hela mitt ordförråd och mina egna referenser. Det var möjligt att redovisa all möjlig kunskap som jag hade tagit till mig och hänvisa till mina källor.

Det är lätt att imponeras av researchen. Hon blir påtagligt glad när jag nämner det. Som Rysslandsanalytiker representerar jag det etablissemang av experter som inte alltid har velat erkänna hennes kunskap. Vi kommer att komma in på frågan om självförtroende flera gånger under kvällen. Både hennes egen rätt att ta plats med sitt kunnande och en särskild finsk osäkerhet kring landets plats i övriga Europa. Den som har sett henne framträda kanske ställer sig lite undrande inför detta – hon inger ju alltid ett så säkert, närmast regalt intryck, men inget av detta har kommit som en självklarhet. Hon betonar att det inte är lika vedertaget i Finland som det är i Sverige eller Frankrike att en författare uttalar sig i samhällsfrågor. Även på den fronten har hon stuckit ut. 

– Vi har inte samma tradition. I Estland är det också allmänt förekommande att en författare även är opinionsbildare. Här förväntas vi hålla oss till vårt värv. Hela mitt liv har jag försökt att förstå varför.

Den historiska romanen intar en särställning inom den finländska litteraturen, det är trångt på den hyllan med många väletablerade namn. Att hon ens vågade ta plats där med sin debutroman har hon en lärare på Teaterhögskolan att tacka för. Som student drogs hon till skildringar av makt och maktmissbruk och ibland dök bilder och berättelser ur hennes estniska familjehistoria upp. 

– Det var under en tid då Sovjetunionen nyss hade varit en verklighet och jag var faktiskt övertygad om att det inte gick att skriva om allt detta. Dessutom trodde jag inte att de här berättelserna skulle intressera någon annan.

Lärarens uppmuntran att fortsätta att gräva i just detta ledde till debuten Stalins kossor. Det hon beskrev i boken var så nytt för många, i intervjuer och egenskrivna artiklar blev hon tvungen att utveckla och förklara bakgrunden till sin berättelse och på den vägen klev hon in på ett av de mest mansdominerade reviren av alla – att beskriva och bena upp Sovjetunionen och Ryssland. En kunskap som har varit en fråga om överlevnad i både Finland och Estland. Det var inget enkelt område att hävda sig på. 

– Nu när jag har fyllt fyrtio blir jag inte lika ifrågasatt som tidigare. Tyvärr är det inte helt ovanligt att finska män använder ordet tyttö, flicka, för att förringa dig som kvinna. För att sätta dig på plats… Sedan kriget i Ukraina inleddes 2014 har jag hunnit säga och skriva mycket om Ryssland och till en början möttes jag ofta av det epitetet. Jag var inne på mansdominerad mark. Det var verkligheten. Det enda positiva som har hänt sedan Ryssland trappade upp kriget för snart tre år sedan är att ingen längre kallar mig tyttö eftersom jag har haft rätt hela tiden. Jag verkar ha blivit accepterad.

Sofi Oksanen lutar sig bak i stolen.

– På sätt och vis ska jag väl vara tacksam för all rysk informationspåverkan för det har gjort mig extra uppmärksam på faktagranskning. Jag dubbelkollar allt och har alltid ordning på mina källor. Därför var heller inte steget till den här boken så stort. Allt jag skriver bygger på en grundlig research, men det här är första gången ni ser direkta hänvisningar till de källor som texten lutar sig mot.

Bakom mig står en väldig bokhylla där ungefär hälften av titlarna ser ut att handla om Ryssland och Sovjetunionen. Hur mycket av kunskapen om landet har hon fått genom böcker? Ryssland är ju jätten vars andedräkt man alltid känner av i både Finland och Estland, men det är inte hennes land. 

– Jag har växt upp i en familj där någon ständigt har kommit från och åkt till Sovjetunionen. Min pappa jobbade över hela Ryssland sedan 70-talet och framåt. Det var många finska företag som utförde uppdrag åt sovjetiska kunder. Min mamma föddes i Sovjetunionen. Hennes estniska familj bodde i det sovjetiska Estland under hela min uppväxt. Jag kan inte minnas att någon någonsin ville berätta om Ryssland för mig, förklara det som företeelse. I stället var det ett flöde av historier, berättelser.

I Lviv hade Sofi Oksanen och jag jämfört sådana berättelser inom våra familjer. Mina morföräldrar föddes i Litauen, hennes i Estland. Gör ett sådant ursprung att vi är bättre rustade att se de mönster som upprepar sig? Tidigare hade vissa säkert hävdat att det gör oss överkänsliga, benägna att måla fan på väggen. Men sedan 2022 har vi ju facit i handen. Det pågår ett storskaligt krig i Europa. Än en gång är det många som tror att allt kan fortsätta som vanligt – Ukraina är långt borta – som inte ser att Putins Ryssland utgör ett större och långsiktigt hot mot många fler. Hon avbryter för att hämta kaffe. Vi har ätit upp soppan och i köket dukar hon fram en flaska ukrainsk päronlikör och en doftande fransk äppelkaka.

Efter Butja fick jag lägga mina tvivel åt sidan

Hon inledde I samma flod med att beskriva hur kostnadseffektivt sexuellt våld är som vapen och vad de sovjetiska våldtäkterna under andra världskriget betydde för Estland. Hur länge effekten satt i. När det stod klart att allt detta höll på att upprepas i Ukraina satte hon sig ner för att skriva. Efter befrielsen av den ukrainska staden Butja hamnade det sexuella våldet i tidningsrubrikerna, men Sofi Oksanen anade att det skulle bli som under tidigare krig; kvinnors berättelser skulle snart hamna i skymundan. När Svenska Akademien bjöd in henne till Stockholm och ett symposium om tanke och sanning under press, delade hon podium med internationellt kända namn som Timothy Snyder och Arundhati Roy. Det blev en uppmuntran till att pröva essäformen publikt. Jag minns hur lättad hon var när jag höll henne sällskap under en cigarett på en bänk utanför Börshuset. Det hon sa var viktigt och delvis nytt. Jag hade aldrig hört det beskrivas så klart.

– Jag hade alltid föreställt mig essäformen som något som mycket lärda personer ägnade sig åt, klassiskt bildade. Oavsett hur mycket jag hade läst såg jag mig inte som en sådan person, men efter Butja fick jag lägga mina tvivel åt sidan. Det var inte läge att tveka. Jag visste att jag kunde sätta ord på svåra sammanhang och den här berättelsen, det här budskapet, var bara tvunget att förmedlas. 

Vad är de vanligaste missförstånden om sexualiserat våld?

– Det finns en myt om att sexuellt våld i krig skulle handla om att män i grupp inte kan kontrollera sina instinkter, men det är helt fel ingång. Våldtäkter förekommer visserligen i alla krig, men inte i samma omfattning och inte lika systematiskt. Det speciella med den sovjetiska armén var i vilken skala och hur konsekvent man utsatte den ockuperade befolkningen för sexuellt våld. Det är likadant med den ryska armén i dag. Vi har att göra med något påbjudet och systematiskt. Jag tvivlar inte på att enstaka ukrainare kommer att utredas för övergrepp i det här kriget, men det kommer att röra sig om enskilda individer. Den som tvivlar på hur påbjudet och accepterat detta sexuella våld är på den ryska sidan kan rikta blicken mot det ryska parlamentet, duman, som har beslutat om att ge total straffrihet för alla brott som begås av ryska soldater vid fronten. Detta gäller allt ifrån våldtäkter och tortyr till plundring och bortförande av ukrainska barn. Signalen kan inte vara tydligare. Den ryska staten har gett sitt medgivande. Ännu svårare är det att höra uppsnappade telefonsamtal, där soldaternas hustrur eller mödrar ger sitt uttryckliga medgivande.

Vad är det mer som vi brukar missa kring sexualiserat våld som krigsbrott?

– Folkmord definieras av ett bakomliggande uppsåt. Ett annat vanligt missförstånd är att-betrakta själva ordet mord som det centrala verktyget i ett folkmord. Så är det inte. Det är det slutliga vapnet när inget annat fungerar. Nackskottet kommer sist. Folkmord handlar om ett uppsåt och brukar börja med att man urholkar eller avskaffar kulturen, språket eller de verksamheter som en grupp försörjer sig på, säger hon och fortsätter: 

– När man utreder ett folkmord söker man efter mönster. Det är viktigt att lyssna på vittnesmålen, notera förövarnas kommentarer. Det som sticker ut i Ukraina är hur ofta som förövarna hörs säga olika versioner av att de kommer att våldta dig så att du inte kan föda ukrainska barn, så att du inte ska vilja ligga med ukrainska män. Samma sak återkommer i vittnesmålen om sexuellt våld mot män, för det är minst lika vanligt förekommande; där återkommer hot som att du inte kommer att kunna få ukrainska barn när vi är klara. Sexuellt våld är enkelt och verkar över generationer. Den som utsatts för det är mindre benägen att skaffa barn. Trauma är ärftligt. Även metoderna på andra sidan verkar dessvärre ha gått i arv. Det som den ryska sidan ägnar sig åt i Ukraina är skrämmande likt sin sovjetiska förlaga.

Vi har talat om detta flera gånger, men jag vill ändå veta hur hon kände när den fullskaliga invasionen inleddes. Förstod hon att detta var samma sak återigen?

– Ja, det kändes som att det hela gick på repeat. Det som hade berättats i min estniska familj, det jag hade läst om när jag gjorde research till mina böcker, allt det spelades upp igen. Som en repris på tv. När du ser och förstår mönstret upphör du att förvånas över grymheten, över listorna på personer att gripa, tortyren, deportationerna. 

Hon säger att jag ju känner till allt det andra som kommer på köpet, hur de sovjetiska brotten aldrig räknades eftersom soldaterna kallades för befriare. Ockupationen kallades för befrielse. Sovjetunionen hade räddat Europa. Det var en vanlig historieskrivning även i väst. Putin anknyter till detta när han kallar anfallet mot Ukraina för en befrielse, befrielse från nazister. 

– Hade de baltiska länderna fortsatt att vara en del av Sovjetunionen eller Ryssland i ytterligare en eller två generationer hade all skolundervisning till slut varit på ryska. Då hade de börjat försvinna som folk.

Tror du inte att sprit och kaffe alltid kommer att utgöra en stark valuta om vi hamnar i en kris?

Mina egna tankar brukar gå till alla de folkgrupper som fortfarande ingår i den Ryska federationen i dag. De som har varit under rysk dominans mycket längre än ester och litauer hann vara. I dag kan vi konstatera att de baltiska länderna kom undan. Särskilt då vi ser hur hårt de andra folken och språken i Ryssland trycks tillbaka. Många av dem är nära besläktade med finnar och ester. Har finländarna vänt dem ryggen? Här kommer vi återigen in på självförtroende. Sofi Oksanen vill få mig att förstå hur inriktat Finland har varit på att bli en självklar del av västvärlden och EU, hur man helst inte blickar österut mot marier, komier eller udmurter av den anledningen.

Hon går ut till köket igen för att fylla på kaffe. 

– På tal om mitt estniska arv, vet du vad som gör den här lägenheten ovanlig i Helsingfors?

Min blick fastnar vid julgranen, men jag antar att det inte är den. Hon har plastgranar året om i både den här skrivarlägenheten och i den hon delar med sin man. 

– Det är den öppna spisen. Man vet ju aldrig … Lika bra att ha en fungerande eldstad.

Är du lite av en prepper?

– Jag har ingen dunk med vatten. Lever man i Finland är inte bristen på vatten det främsta man oroar sig för. Med alla sjöar… Men jag tänker på att klara mig utan el och värme i elementen och så hamstrar jag kaffe och sprit. Tror du inte att sprit och kaffe alltid kommer att utgöra en stark valuta om vi hamnar i en kris? 

Jag håller självklart med henne. Min mormor talade alltid om vikten av varor som det gick att byteshandla med under en kris. Bankerna är ju det första som slutar fungera. 

– Du ser, vi får tydliga instruktioner på nätet om hur vi ska tänka kring vatten och konserver, men de glömmer alltid spriten, summerar hon våra ärvda insikter. Kaffe, sprit och cigaretter. Det är mycket bättre än kontanter om man inte har guld. Jag har inget guld förutom min vigselring.

Det som oroar Sofi Oksanen mest är att så många i västländer, ja även Finland, blir så förvånade över vad Ryssland gör. Inget av detta är ju faktiskt nytt, påpekar hon. 

– Det är bara nya varianter av urgamla mönster. Före 2022 hade jag betraktats som krigshetsare om jag hade sagt en del av de saker jag skriver om i boken. Europa är ett offer för sin egen framgång. Alltför många har varit övertygade om att krig tillhör det förflutna. I de baltiska länderna är det lite annorlunda, som du vet. Där tog andra världskriget slut när vi fick tillbaka vår självständighet och ockupationsmaktens trupper hade lämnat ländernas territorium. Det hände ju först på 90-talet. 

Ur Vi #1 2025.

Läs mer:

Olga Tokarczuk: ”Jag har alltid dragits till alla slags gränsland”

Sergej Lebedev: ”Det finns inga ursäkter för detta brott”