Siffrorna som fick Anna att se rött

När fyra av de mest använda historieböckerna i svenska skolan granskades var resultatet nedslående: Bara 62 kvinnor fanns namngivna bland 930 män. Anna Laestadius Larsson hade fått nog. Nu är hon aktuell med boken Alla dessa djäfla qvinnor – berättelsen om de första feministerna.

Som krönikör i Svenska Dagbladet lyfte Anna Laestadius Larsson ofta jämställdhetsfrågor. Numera är hon författare på heltid och har skrivit sex historiska romaner där kvinnors liv stått i fokus. Med Alla dessa djäfla qvinnor tar hon klivet från skönlitteraturen och berättar om tre tidiga feminister.

Hur fick du idén till boken?

– Under metoo gick det upp för mig att många unga tjejer har en konstig idé om att kvinnor tigande har lidit sig genom historien utan att säga ifrån. Det är helt enkelt inte sant. Historien är full av kvinnoröster som ropat högt – wetoo! Sedan kvinnorna började fatta pennan har de skrivit om orättvisor. För två och ett halvt år sedan sa jag till min förläggare Ann-Marie Skarp att jag ville skriva en allmänbildande bok om vad alla borde veta om den feministiska historien. Jag var övertygad om att hon skulle säga nej. För mig är det här en dröm som blir sann.

Varför valde du just de här tre kvinnorna?

– De är tre av mina största favoriter i kvinnohistorien. Jag har använt Hedvig Charlotta Nordenflycht, Olympe de Gouges och Mary Wollstonecraft i mina romaner också, men här har jag fått möjlighet att gå all in och berätta om deras fantastiskt spännande liv och gärningar.

Ditt historieintresse väcktes tidigt?

– Ja, jag var bara nio år när jag hittade den vackraste souvenirdocka jag sett. Hon hade högt vitt hår och rosa sidenklänning med vita prickar. När mamma berättade att det var Marie-Antoinette och att hon blev halshuggen av folket var jag fast. Jag blev helt fascinerad och ville veta allt om henne och om 1700-talet. Jag åkte hem och försökte läsa på, men som nioåring var det inte helt lätt att ta till sig Stefan Zweigs biografi En olycklig drottnings historia från 1933. Så småningom spred sig mitt historieintresse som ringar på vattnet och jag har studerat både historia och idéhistoria.

Nina Burton har också betytt mycket för dig?

– Ja, hon är en otrolig essäist och skriver inlevelsefullt och medryckande. I Den nya kvinnostaden ger hon sig ut i Europa för att leta efter de bortglömda kvinnorna i vår historia. Den var en ögonöppnare för mig.

Prologen i din nya bok har rubriken ”Wetoo”. Hur tycker du att situationen för kvinnor har förändrats efter att metoo exploderade för drygt fyra år sedan?

– Om det är något som kvinnohistorien har lärt oss är det att vi behöver ha tålamod. Det är två steg framåt och ett bakåt. Metoo kanske inte har förändrat lagstiftningen, men däremot många kvinnors självbild. Det blev en uppenbarelse att det är okej att säga ifrån när en man agerar på ett felaktigt sätt. Det är inte den som säger stopp som det är fel på. Det tror jag att tjejer och kvinnor har fått bekräftat nu och den känslan kommer inte att försvinna.

Du refererar i boken till en granskning av de fyra mest använda läroböckerna i historia i svenska skolan. I den konstateras att bara 62 kvinnor är namngivna bland 930 män. Är det här på väg att förändras?

– Det ges väl knappt ut historieböcker längre. Mycket av referenserna i skolan hämtas från Internet, på gott och ont, så jag tror att det helt upp till vilken lärare man har. Jag är inte jättehoppfull, utan tror att det kommer att ta tid att förändra. Men de kan ju alltid använda min bok.