Den här artikeln bjuder vi på. Men du vet väl att bra journalistik kostar.

Utdrag ur Själens biologi och vår fria vilja: ”Mozart kan vara mer lugnande än valium”

Foto: Kael Bloom

Lyssna på artikeln

Musik får det att pirra i kroppen, skapar förväntan och sorg. Och småbarn blir irriterade av dissonanta toner. Här är ett utdrag ur molekylärbiologen Henrik Brändéns bok, som skruvar samman kropp och själ.

Och i kvällens röda brand ska jag stå upp med min fiol och spela tills ert öga lyser hett som kvällens sol.
Jag ska spela när ni gräva era kära ner i jord, jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord.
Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng, det skall forsa som en strömmande sorg från min sträng.
Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt, och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt.
Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum, mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum.

Musik, konst och litteratur kan väcka starka känslor hos oss människor. Bilder kan röra vårt medlidande till tårar. Berättelser kan fylla oss med entusiasm, motivation och kamplust. Musik kan skingra förtvivlan och få livslust och mod att återvända. Och de flesta former av konst kan beröra oss så starkt att kroppshåren reser sig.

I det här kapitlet skall vi se närmare på hur hjärnan tar in och reagerar på konstnärliga upplevelser, hur de kan väcka våra känslor och ge oss gåshud. Den konstform där mest forskning gjorts om detta är musik, och därför kommer hjärnans och kroppens reaktion på musik att stå i centrum.

Konst och musik har funnits med den moderna människan nästan så länge vi kan spåra henne tillbaka i historien. De flesta arkeologer är ense om att Homo sapiens kom sjungande, dansande och målande ut ur Afrika, och sedan 35 000 år vittnar målningar i grottor i Spanien och södra Frankrike om en konstnärsskicklighet som inte står de senaste århundradenas mästare efter. I södra Tyskland har man hittat välbevarade rester av flöjter i ben och elfenben sedan ännu längre tid tillbaka.

Alla som ställt fram kritor och papper åt ett barn vet att intresset för att skapa bilder är lätt att frammana, och en rad undersökningar har visat att barn redan när de är ett par dagar gamla reagerar positivt på musik. Olika forskargrupper har använt olika metoder för att studera spädbarns reaktioner på musiken – några har tittat på hur intensivt de suger på nappen, andra på hur ofta de tittar mot ljudkällan, och en forskargrupp har mätt aktiviteten i hjärnan. Slutsatsen har alltid varit en och densamma: redan under sina första dagar kan barn uppfatta och gilla musik.

Det gäller till och med om de haft döva föräldrar, så att de knappast hört speciellt mycket musik under tiden i moderns mage. En viss grundläggande förmåga att uppfatta musik tycks alltså vara medfödd och inprogrammerad i våra gener.

Dessutom verkar det som att vi föds med vissa uppfattningar om hur musik skall låta och vad den betyder. Till exempel tycker spädbarnen bättre om musik som inte är dissonant. När musiken blir sådan tittar barnen bort från ljudkällan, börjar röra sig oroligt och suger mindre på nappen.

Vi kan också se ett antal gemensamma drag mellan alla kulturers musik: De har oktaver, väl avgränsade tonhöjder och 5–7 tonsteg per oktav. När två toner ljuder samtidigt är kvoterna mellan frekvenserna små heltal, och däribland finns så kallade rena kvinter (vilket är par av toner vars frekvenser förhåller sig som 2 till 3). Dessutom finns i alla kulturer vaggsånger, som delar ytterligare ett antal gemensamma egenskaper.

Sinne för musik tycks alltså vara något som alla människor föds med, och dessutom tycks vår hjärna vara funtad så att musik helst skall vara utformad på vissa speciella sätt. Musiken reflekterar helt enkelt en del av vår mänskliga natur, vilket rimligen betyder att förutsättningarna för att uppskatta musik finns nedlagd i våra gener. Så långt är de flesta forskare ense.

Olika filosofer, musikvetare och neurobiologer är däremot djupt oense om musiken har ett eget överlevnadsvärde som gjort att det naturliga urvalet direkt gynnat musikalitet. Eller om förmågan till musik är något vi fått på köpet, som en trevlig sidoeffekt av andra egenskaper som det naturliga urvalet gynnat.

Den svenske neurologen och musikern Jan Fagius argumenterar i boken ”Hemisfärernas musik” för den senare uppfattningen. Han menar att det inte finns några direkta överlevnadsfördelar med musik, och anknyter till evolutionsbiologen Stephen Jay Goulds tankar att många av de förmågor vår hjärna fått är biprodukter av de förmågor vi verkligen selekterats för. Gould tar en liknelse från arkitekturen, där svicklar är områden i kyrkobyggnaders inre fasader som uppkommer i mellanrum mellan bärande valvbågar.

De har ingen funktion för själva byggnaden, men när de väl fanns där kom de att användas av konstnärer för en rad av de allra mest spännande delarna av kyrkornas utsmyckning. Att något har en funktion idag betyder alltså inte nödvändigtvis att det naturliga urvalet selekterat för det. Vi lever med och njuter av mängder av ”biprodukter” av evolutionen.
Tonsättaren och musikforskaren Gunnar Valkare argumenterar i boken ”Varifrån kommer musiken?” för motsatt uppfattning.

Han menar att Goulds resonemang möjligen kan tillämpas på de senaste århundradenas västerländska konstmusik, men inte på det folkliga musicerande människor i alla tider tycks ha ägnat sig åt. I de jägar- och samlarsamhällen där den moderna människan utvecklades, menar Valkare, hade musiken helt andra och mycket viktigare funktioner än i dagens Västeuropa.

Där var musiken intimt förknippad med dans och kollektiv upprymdhet, och i flera ”primitiva” samhällen är det än idag svårt att rent språkligt plocka isär det rent akustiska fenomen vi i väst kallar musik från detta andra.

I samhällen utan skrift är dansen och musiken viktiga medel för unga att få del av gruppens kunskaper och etiska värden – de kan bära myter och berättelser som är viktiga för gruppens identitet, och ha en rituell roll som kan vara svår att förstå i dagens skriftburna samhälle. Musiken och dansen fångar deltagarna, fyller dem med känslor och för ihop dem med varandra.

Människor som pratar med varandra gör det sällan i större grupper än fem; är de fler faller grupperna snabbt sönder i mindre. Musik och dans kan man däremot ägna sig åt hur många som helst på en gång. Det är därför, menar Valkare, lätt att föreställa sig att musik kan ha spelat en viktig roll för att hålla ihop allt större grupper under utvecklingen av den moderna människan. Förmåga till musik skulle därmed kunna ge direkta överlevnadsfördelar, och direkt kunna gynnas av naturligt urval.

Under senare år har det dessutom stått allt klarare att musik är bra för människors hälsa. Att lyssna på musik eller att sjunga tillsammans med andra dämpar kroppens stressreaktioner. Blodtryck och puls sjunker och i en studie hade det bättre lugnande effekt att lyssna på Mozart än att ta valium.

Mängden av stresshormonet kortisol sjunker, och försvaret mot infektioner förbättras. På något sätt tycks musik samtidigt minska risken för inflammatoriska sjukdomar. Musik kan också vara bra för den psykiska hälsan, och musikterapi har gett goda resultat både vid depressioner och psykoser.

Alldeles oavsett om hjärnan direkt utvecklats för att kunna ägna sig åt musik, eller om musiken är en bieffekt av andra förmågor, är en förbluffande stor del av hjärnan aktiv när man lyssnar på musik. En grupp finska forskare runt Petri Toivonen har låtit en grupp musiker lyssna på ett framförande av Piazzollas tango ”Adiós Nonino” i en hjärnskanner.

Resultatet har presenterats i en video som visar att aktiviteten i större delen av hjärnan hela tiden förändras i takt till musiken, ömsom ökar den, ömsom minskar den, hela tiden olika på olika ställen.

En del av denna aktivitet kan vi idag hjälpligt förstå: hörselcentrum arbetar naturligtvis med att ta emot musiken, och områdena däromkring tolkar och associerar. De delar av hjärnan som är inblandade i känslomässiga reaktioner arbetar uppenbarligen för högtryck, och de som sköter rörelser tycks föreställa sig hur det skulle vara att dansa till musiken eller spela den. Men mycket av det som sker i hjärnan när försökspersonerna lyssnar kan vi idag knappt ens gissa innebörden av.

De flesta kan nog påminna sig tillfällen då musik, bildkonst eller poesi framkallat starka känslor. En omdiskuterad fråga är om det bara beror på inlärda associationer mellan specifika konstnärliga upplevelser och känsloladdade minnen. Som när melodin som spelades när jag första gången dansade med min första besvarade kärlek väcker känslor som påminner om förälskelsens rus. Eller om det dessutom finns något inneboende i olika konstformer som i sig självt åstadkommer känslor.

Som många andra frågor kring kulturens neurobiologi är den frågan mest studerad kring musik. Där har flera forskargrupper konstaterat att olika typer av musik kan förmedla skilda känslor. En rad undersökningar av människor som inte fått musikträning visar att både vuxna och barn (i några undersökningar så unga som fem år) kan avgöra vilket av fyra känslolägen (glädje, sorg, rädsla eller ilska) som olika musikstycken gestaltar.

Denna musikens förmåga att väcka bestämda känslor tycks inte vara kulturspecifik, utan universell. När människor som aldrig mött västerländsk musik tidigare (i en isolerad afrikansk befolkningsgrupp som kallas mafa) fick höra olika stycken av västerländsk
musik klarade de av att para ihop olika stycken med ansikten som uttryckte glädje, sorg och rädsla på ett sätt som motsvarade västerlänningars uppfattning om musiken. Omvänt klarade 30 västerländska lyssnare av att identifiera glädje, sorg och vrede (men inte lugn) ur indisk ragamusik.

Vi tycks alltså inte bara ha en medfödd förmåga att ta till oss musik, utan också att reagera på den känslomässigt på speciella sätt. Forskare har också sett att musiken inte bara får försökspersoner att säga att den väcker vissa känslor, utan att musiken lockar fram själva de kroppsliga reaktioner som är förknippade med känslan.

Sorgsen musik får oss att rynka pannan. Glad musik får oss att le och andas snabbare, och aktiverar de system i kroppen som skapar ivrig förväntan, vilket får oss på humör att äta, dricka och föröka oss.

Ibland kan både musik, poesi, bra berättelser och bildkonst ge pirrande känslor med rysningar och gåshud, som ofta följs av en känsla av avslappnat behag. Man säger ofta att musikstycket eller berättelsen där och då har en ”klimax”. Den amerikanske psykologen David Huron har föreslagit en förklaring till detta som har uppenbara beröringspunkter med Aristoteles och andras beskrivningar av klassisk dramaturgi.

Grunden menar Huron är att evolutionen gett människan system att vara alert på faror. Om vi hör ett prassel bakom buskarna har det varit bättre att slå på stressresponsen några gånger för ofta än en gång för sällan. Det aktiverar system som gör oss spända – antingen rädda eller nyfikna, och dessutom fokuserade och beredda att fly eller ta upp kampen. Om det sedan visar sig att det inte är någon fara släpper spänningen, och nervceller släpper ut opioider (endorfiner) i hjärnan och vi känner oss avslappnade och väl till mods. ”Å så skönt, det var ingen fara!” eller ”Vi klarade oss den här gången också!”

Skickliga musikskapare spelar enligt Huron på dessa system genom att börja ett stycke mjukt och behagligt, men sedan låta oväntade saker hända. Kanske dissonanser dyker upp, och vi blir oroliga: Vad står på? Vad skall hända? Kroppens stressrespons slås på, och ju fler små störningar och dissonanser som kommer, desto starkare blir stressresponsen, och när den blivit tillräckligt stark reser sig håren på kroppen. Det skapar gåshud, och kittlingar i huden som vi uppfattar som rysningar. Vi är på helspänn – vad skall nu komma?

Så på toppen av spänningen kommer en upplösning, klimax, där det antingen visar sig att det behagliga och mjuka återkommer (motsvarigheten till ”happy end” i filmer) eller att allt slutar i ännu mer dissonans (upplösningen av en grekisk tragedi). I bägge fallen
släpper spänningen, opioidsystemet (endorfiner) slås på och en behaglig avspänning infinner sig.

En sådan modell stöds i alla fall delvis av en serie experiment som utförts av bland andra Robert Zatorre i Montreal, nestor inom forskningen om musikens neurobiologi. I en av hans studier spelades en melodi upp för försökspersoner på sex olika sätt med tilltagande grad av dissonans. Det aktiverade flera områden i hjärnan utanför hörselcentrum, däribland ett som också aktiveras när man får se obehagliga bilder.

Forskare runt Stefan Koelsch i Tyskland bekräftade senare observationen, och visade att även områden som är inblandade i rädsla aktiverades. Det vill säga, när det blir allt fler störningar och dissonanser i musiken, slås delar av stressresponsen på.

I en uppmärksammad studie visade sedan Zatorres grupp att rysningarna som kommer när man närmar sig klimax har att göra med att områden i hjärnan som är inblandade i ivrig förväntan blir aktiva. Samma områden aktiveras som i andra lägen skapar en lätt orolig men förväntansfull spänning när vi ger oss ut och letar mat, vatten eller en partner.

En annan undersökning bekräftade att under de skeden av musiken där spänningen byggs upp släpptes mycket dopamin ut i dessa delar av hjärnan, vilket skapade spänning och ivrig förväntan. Musikens känslomässiga klimax ledde sedan till att dopamin istället släpptes ut i och aktiverade de ”hot spots” för njutning som vi vet också aktiveras när vi äter riktigt god mat eller når en sexuell orgasm.

Så även om det skiljer sig i detaljer och helheten uppenbarligen är mer komplicerad än den bild Huron skissar, tycks huvuddragen i hans bild vara riktig. Möjligen närmar vi oss därmed en förståelse inte bara för hur musiklyssnande fungerar, utan generellt för hur och varför vi reagerar som vi gör på dramaturgisk struktur i olika konstformer.

Filosofer har länge talat om att människan bör sträva efter det sanna, det goda och det sköna. Trots att få tänkare idag kommer med sådana pekpinnar säger sig neurovetaren Semir Zeki ha tagit fasta på tanken, och frågat sig om det finns något i vår hjärna som förenar upplevelsen av det vackra och sköna, alldeles oavsett vilket kulturslag det är frågan om.

För att närma sig den frågan samlade han ett antal försökspersoner som fick ranka ett stort antal konstnärliga bilder och musikstycken efter hur vackra eller otrevliga de upplevde dem. Sedan placerades försökspersonerna i en magnetresonanskamera, som studerar aktiviteten i olika delar av hjärnan, samtidigt som de fick se ett antal av bilderna eller lyssna på musiksnuttarna i sexton sekunder.
De mötte då en blandning av sådana bilder och musiksnuttar de klassificerat som vackra, fula och mitt emellan.

Därefter jämförde Zeki vilka områden i försökspersonernas hjärnor som använts mycket respektive lite under upplevelsen av de olika bilderna och musiksnuttarna. Då kunde han se några områden som var aktivare än vanligt när försökspersonerna såg bilder
de tyckte var vackra, och några som var aktivare när de hörde musik de tyckte var vacker. Ett område var gemensamt i bägge fallen, och det området blev dessutom mindre aktivt än vanligt när försökspersonerna såg eller hörde något de tyckte var fult.

Området är dessutom sedan tidigare känt för att vara aktivt när man betraktar en bild av en person man är förälskad i, och känt för att aktivera system som skapar känslor av välbehag. Alltså, tänkte Zeki, kunde han ha hittat ett område i hjärnan som reagerar på skönhet som ett generellt koncept.

Han ville dock testa tanken på ytterligare något som människor kunde uppleva som vackert eller fult och som var helt skilt från bild- och musikkonst. Hans val är kanske förvånande för många andra, men bland naturvetare är det vedertaget att ibland säga att en hypotes, en teori eller en formel är vacker.

För många av oss är det inte bara en metafor, utan vi tycker rent bokstavligt att förklaringar, teorier och formler kan ha estetiska kvaliteter. Zeki gjorde därför ett liknande experiment med matematiker, som fick välja ut ”vackra” och ”fula” matematiska formler. Även i det experimentet lyste samma område upp på datorskärmen, och blev mer aktiverat när matematikerna fick titta på formler de ansåg vara ”vackra”.

Därmed, menar Zeki, hade han hittat ett område långt fram i hjärnbarken som aktiveras när man upplever skönhet, oavsett vad det vackra är för något. Andra forskare visade samtidigt att samma område aktiverades både när försökspersoner värderade ett ansiktes skönhet och en handlings moraliska halt.

I hjärnan tycks alltså värderingen av det sanna, det goda och det sköna följas åt. Kanske inte så underligt att vi ofta i vardagen har svårt att hålla isär de tre kategorierna från varandra.

I experimenten visade det sig också finnas områden som aktiverades av bilder och musik som experimentdeltagarna klassat som ”fula”. Dels ett område djupt nere i hjärnans äldre delar (kallat amygdala) som kan aktivera stressresponsen och den därmed sammankopplade rädslan. Dels den del av hjärnbarken som sköter kroppens rörelser.

Lite skämtsamt säger Zeki i en föreläsning att det är som om kroppen blir rädd för det fula, och förbereder sig för att fly från det.

Det finns dock skäl att reflektera lite över att försökspersonerna i Zekis experiment utsattes för bilderna och musikstyckena under mycket kort tid – inte mer än 16 sekunder, och att de faktiskt redan tidigare bestämt sig för vad de tyckte om dem.

I mina ögon har Zeki därför inte studerat de mekanismer med vilka vi värderar skönhet, utan vilka områden som hjälper oss uppleva skönheten.

Om själva innehållet i vad olika människor värderar som vackert respektive fult säger dessa undersökningar ingenting. Inte heller om hur värderingen går till.

Det slags forskning jag berättat om i det här kapitlet möter ibland stor vrede. Skulle sublima estetiska upplevelser kunna reduceras till att en grupp nervceller släpper ut signalämnen på olika ställen?
Kan det verkligen vara så att några nervceller längst fram under pannan dikterar vad vi tycker är vackert och fult?

Nej, naturligtvis inte. Det gäller därför att lyssna nyanserat på vad vetenskapssamhället verkligen påstår att dessa undersökningar visar. Tyvärr försvinner sådana nyanser ofta när vetenskapens resultat skall omvandlas till journalistik, och i värsta fall även när forskarna själva populariserar dem i ”TED talks”.

För det första tycks det visserligen vara uppenbart att det finns vissa generella drag i musik som våra hjärnor uppfattar som glada, sorgesamma och skräckinjagande. Men vad av detta man sedan tycker är vackert är en individuell upplevelse som inte är förutbestämd.

Det styrs på sätt som vetenskapen idag inte kan beskriva och förklara, men som säkerligen har något att göra med en kombination av medfödda tendenser och erfarenheter man sedan skaffar sig under livets gång.

Man kan till exempel se att de allra flesta småbarn
föredrar musik som inte är dissonant, medan mer erfarna musiklyssnare uppskattar dissonanta inslag och de som tränat sitt musiköra kan njuta av långa dissonanta kompositioner, och ofta tycker att stycken som saknar dissonanser är tråkiga och förutsägbara.

De flesta människor jag känner upplever sin musiksmak som något de själva valt och utvecklat, och gjort till en viktig del av sin identitet.
Smaken och njutningen är alltså individuell. Det enda forskare gör med olika slags mätningar av hjärnaktiviteten är att ringa in områden där något händer under de processer då vi njuter av musik, betraktar en bild eller snabbt värderar skönhet.

Läser man de vetenskapliga artiklarna (och det är där man hittar de påståenden forskarna verkligen känner sig säkra på att de kan stå för) ser man tydligt att inga forskare påstår att dessa processer skulle vara själva upplevelserna. De påstår inte ens att de är säkra på att själva upplevelsen äger rum tillsammans med processerna på dessa ställen.

De påstår bara att något sker där under upplevelsen som har betydelse för den. Forskarna kallar därför de ställen de har kunnat identifiera för ”neurala korrelat”: platser och strukturer i nervsystemet som har något med upplevelsen att göra.

Mer långtgående än så är inte vetenskapens anspråk utifrån de resultat som kommer ut ur olika hjärnavbildningsstudier. För de flesta forskare jag pratat med om saken ligger i detta språkbruk ett erkännande av att konstnärliga upplevelser är något annat och mycket större än de nervkretsar och signalämnen de identifierat och analyserat.

Sedan kan forskare ha olika åsikter om exakt hur mycket större. Några tror att det en dag kommer att vara möjligt att helt förklara upplevelserna i termer av nervceller och signalämnen – när vi vet väldigt mycket mer och har kartlagt alla de komplicerade förbindelser som är inblandade.

Andra tror att även om det verkligen skulle komma en dag då vi har kartlagt alla hjärnans kretsar av nerver och signalämnen, så kommer vi att behöva beskrivningar och förklaringar på en högre nivå för att förstå själva de konstnärliga upplevelserna – teorier och modeller som också tar hänsyn till sådant som konstverkens struktur, individens erfarenheter, sociala skeenden och samhälleliga värderingar.

Några av de hjärnforskare jag mött är väldigt noga med att inte göra påståenden som går längre än vad de har täckning för. Robert Zatorre hör dit, och följaktligen kan journalister som behöver en klatschig rubrik på sin artikel eller ett slagkraftigt soundbite till sitt radioinslag slita sitt hår när de intervjuar honom. Jag har suttit bredvid under sådana intervjuer.

Andra, som Semir Zeki, strör ständigt tänkbara slutsatser och tentativa hypoteser omkring sig, formulerade i enkla meningar, så att de låter som tvärsäkra påståenden. Googlar man hans namn eller lyssnar på hans ”TED talks” märker man att han är ett tacksamt intervjuobjekt.

Men hans och några andras sätt att uttrycka sig har bidragit till att många människor tror att neurovetenskapen klampat in i de estetiska vetenskaperna med mycket större anspråk än de flesta av forskarna i verkligheten har.

Foto: Manuel Nageli

Synestesier

Jag hör till den minoritet av människor som har svårt att höra vilka
toner som hör ihop och vilka som inte gör det. Jag kan i och för sig
uppfatta kraftiga dissonanser och avvikelser från en melodi jag lärt
mig utantill, men att ”ta ut ackord” och ”höra” vilken ton som är rätt
respektive fel i en ny melodi har jag aldrig kunnat. Jag är alltså tondöv,
ett fenomen vi återkommer till i kapitel 12.

Det hindrar inte att jag både tycker om musik och berörs känslomässigt
av den. I mitt fall så mycket att när jag koncentrerat lyssnar
på vacker musik, så träder musiken fram för mina ögon: Fält med olika
färger, avgränsade med plastiska böjar om musiken är mjuk, med kantiga
om där är häftiga förändringar av ljudet och taggar om där är dissonanser.

Linjerna rör sig, fälten växer, krymper, byter färg och lever
sina alldeles egna liv, som en inre, visuell illustration till musiken. Det
ser ibland ut lite som Kandinskys tidiga akvareller, fast omgjorda till en
ständigt böljande tecknad film. Det närmaste jag kommit att se liknande
rörliga bilder utanför mitt huvud är i den ursprungliga versionen av
Disneys film ”Fantasia”, särskilt andra halvan av gestaltningen av Bachs
”Toccata och Fuga d-moll”.

Först sent i livet har jag förstått att inte alla upplever detta när de
lyssnar på musik. När jag pratat med olika musikneuroforskare om
saken säger de flesta att det är en form av något som kallas synestesi
– att en retning av ett visst sinne ger upplevelser även i ett annat.
Omtalade är exemplen där musiker som Jean Sibelius och Nikolaj
Rimskij-Korsakov upplevde olika färger vid olika toner. Alexander
Skrjabin gick så långt att han i ett verk förutom vanliga instrument
skulle ha ett ”färgklaver” som sände ljuseffekter i konsertsalen, för
vilket han komponerade en egen stämma i noter.

Synestesi förekommer inte bara mellan synintryck och musik. Det
förekommer också mellan bokstäver och färger. Och en kvinnlig musiker
har berättat att hon får tydliga smakupplevelser för vissa tonintervall.
En oktav var visserligen smaklös, men de flesta andra intervall
var associerade med en smak: surt, sött, bittert, som vispgrädde och
som kaffegrädde. För ett intervall såg hon dock istället en färg liknande
torrt hö, och ett annat intervall (mycket dissonant) fick henne att
känna avsky.