Sanna Samuelsson: ”Jag upplevde det som pinsamt att vara en bondunge”

Sanna Samuelsson debuterar med en roman om en olovlig sommarsemester på en bondgård. ”Det är lätt att ha en idealiserad bild av det naturliga om man inte har någon kontakt med naturen,” säger författaren.

Det är sommar och Ellen som precis har gjort slut med Diana har sin första betalda semester och bestämmer sig för att åka tillbaka till bondgården hon växte upp på. Den såldes redan när Ellen var barn men det hindrar henne inte från att ta extranyckeln som fortfarande ligger under blomkrukan och bosätta sig i huset. Vilket ingen märker tills hon vaknar av att barndomsvännen Max klipper gräset utanför huset.

Så inleds Sanna Samuelssons debutroman Mjölkat. Läsaren får följa Ellen under ett par sommarveckor som kastar henne tillbaka till barndomen på gården; minnen av torkan och mjölk. Ett liv styrt av omständigheter. Sanna Samuelsson, som i dag bor i Stockholm, växte upp på en gård utanför Linköping.

– Jag upplevde det som pinsamt att vara en bondunge. Jag gjorde mitt bästa för att passa in och vara normal. Som alla barn gör.

Under skrivandet intresserade hon sig för gården som ett ”mikrokosmos”, ett eget kretslopp med en egen tideräkning som rör sig strikt runt mjölkningen varje morgon och kväll. Men framför allt är det synen på arbetet som tar stor plats i romanen.

– Det finns en romantiserad bild av lantbrukaren på tv. Bonde söker fru och Mandelmanns. Det är en längtan efter något som folk uppfattar som genuint, enkelt och autentiskt. Jag skulle inte säga att det är ett enklare liv, utan snarare mycket mer komplicerat och stressigt.

Sanna Samuelsson menar att det finns en skev bild av bönder, antingen är de genuina eldsjälar eller SD-väljare. I Mjölkat tänker Ellen tillbaka på sina föräldrars våndor och funderar över böndernas tillvaro och arbetssituation. Djur, barn och vuxna får anpassa sig, sommarsemester blir det sällan.

– Egentligen är det onaturligt att ha ledigt, säger Sanna och skrattar.

Som Ellen konstaterar i romanen:

”En bonde kan inte bli sjuk. En bonde ska arbeta.” Vid ett tillfälle minns Ellen hur arg hon blev efter att hennes exflickvän Diana jämfört livet på gården med Barnen i Bullerbyn. Ellen som växte upp på gården ser det med andra ögon:

”De levde i idyllen och ägde den. […] Jag försökte göra samma sak men det fanns inte sju olika gärdsgårdar runt omkring i hagarna. Det var bara elstaket och jag hade inga syskon.”

– Det är lätt att ha en idealiserad bild av det naturliga om man inte har någon kontakt med naturen. Ofta pratar man om naturen med stort N, säger Sanna Samuelsson.

Hon poängterar att få delar av naturen är naturlig, människan har ofta varit där och petat: dragit om vattendrag, dikat ut våtmarker, plöjt och planterat skog. Bokens omslag – en uppförstorad kohud – skvallrar ytterligare om djurets roll i romanen. I de äldsta figurativa grottmålningarna som hittats har människor avbildat kor.

– Korna har på samma sätt som hundar varit människans sällskap genom årtusenden. Det finns en märklig vänskap mellan kor och människor som vi utnyttjar i dag. Gården är platsen där man har tätast relation med djuren. Det är också därför som många tycker att gårdar är äckliga och luktar illa. Det går emot behovet av att få se sig själv som en civiliserad ren människa.

Ur Vi Läser #4 2023.