Så revolutionerades konsten av en järnvägsbaron och hans travhäst

Hur kan man skildra rörelse på en duk, i en stillbild? Detta hade länge intresserat konstnärerna. Lösningen på problemet fanns på en travbana i Kalifornien.

Hästen flyger. På två av de i en serie tagna fotografierna syns det klart och tydligt att den under några sagolika bråkdelar av en sekund har alla sina hovar i luften. Så tar den sats i marken igen. Svävar för ännu ett ögonblick genom tid och genom rum.

Det är en junidag år 1878, på en travbana sydöst om San Francisco. En ­förmögen järnvägsbaron vid namn Leland Stanford har bestämt sig för att bevisa det han själv är övertygad om men andra menar vara båg: att en häst under galopp tidvis och utan stöd lättar helt från det jordiska. Ja, över huvud taget är han i egenskap av hästsägare intresserad av vad som egentligen pågår under en ritt.

För att lyckas med detta hade han sedan långt tillbaka anlitat en man som till sist satt samman en mycket avancerad fotografisk apparatur. Ett bygge som via tolv uppradade kameror med extremt korta slutartider, utlösta av ett vajersystem, kan producera en serie bilder som registrerar rörelser som den mänskliga synmekanismen är för slö för att uppfatta. När hästen galopperat genom detta arrangemang och fått sina rörelser frysta på bild ungefär var 69:e centimeter, skrevs historia på flera plan.

Fotografens namn var Eadweard Muybridge. Fyra år tidigare hade denne exilbritt avfyrat något helt annat än en kamera: en kula från sin revolver, rakt in i sin hustrus älskares hjärta; ett brott han frikändes från, då det sågs som ”dråp i nödvärn”.

Bildserierna han nu exponerade på travbanan i Kalifornien och raskt framkallade skulle i stället lyfta fram honom som en sorts rörelsernas helskäggige astronaut. Inte bara för det där ”lättande häst”-beviset. Bildserierna på de galopperande hästarna och på den långa rad av andra djur och även människor som passerade framför hans kameror visade nämligen en varelses hela rörelsemönster. Så här såg det alltså ut, inuti de höga hastigheternas och raska rörelsernas dis! Som om en förindustriell slöja slitits bort från våra grumsiga ögon.

Vid sidan av denne fotograf och hans experiment fanns dessutom en annan lika rörelsebesatt pionjär: fransmannen Étienne-Jules Marey. En läkare som uppfann en teknik för att fånga en serie bilder av en rörelse, på ett och samma fotografi. Och som blev specialist på att till exempel frilägga vad det var hos vissa idrottare som gjorde dem överlägsna.

Tekniken kallas kronofotografi, efter grekiskans kronos: tid. De båda männens arbete blev en grund för den rörliga filmen: det var ju bara att lägga ihop en serie bilder så vips hade man en snutt. Men teknikens resultat blev också avgörande för måleriet och skulpturkonsten. För det första fick nu vissa historiska verk en nyans av genans över sig: verk där både djurs och människors rörelse gestaltats på ett felaktigt sätt, ja ibland alldeles bortitok, för att man inte visste bättre. För det andra skulle vissa av de tidiga modernisterna kasta sig över kronofotografins teknologiska trolleri.

Taxen ränner över marken. Dess korta ben pinnar på som om en ångande tappad varmkorv väntar längre fram, och den lämnar myriader av avtryck från alla sina rörelser i målningen från 1912. Hundöronens sorglösa fladdrande. Den viftande svansen. Det silverskimrande kopplets svängande genom luften, och kvinnans, alltså mattens, raska skosteg – alltsammans är förevigat i en och samma målning via dess fångade ögonblicksavtryck, där konturerna i den ljusa marken på fartrandsvis dragits ut i långa streck.

Verket som sjuder av en sådan rörelse och energi är signerat italienaren Giacomo Balla och heter på originalspråket Dinamismo di un cane al guinzaglio, översatt ungefär ”Dynamism hos en hund i koppel”. Den ter sig glad och oskyldig, men dess estetik döljer en mörk ideologi. Balla tillhörde den absolut anti-nostalgiska, modernistiska och proto-fascistiska rörelsen futurism. En grupp som ville riva ner alla klassiska kulturella institutioner. Som såg kriget som en ”hygien” som skulle rensa rent. Och som dyrkade de framrusande bilarna och tågen och flygplanen och industrins frustande maskiner, såg dem som gnistrande och rökbolmande gudar. Konsten skulle förstås fånga all denna den nya tidens rörelse, men hur skulle ett till sin fysiska form stillastående konstverk lyckas med det? Kronofotografins trick blev en lösning. Att lagra rörelser på varandra, ibland på kubisternas vis dessutom från olika perspektiv.

Ett år efter Giacomo Ballas hundpromenadsmålning, alltså 1913, visades en annan målning inspirerad av samma fotografiska teknik i New York, på utställningen The Armory Show. Detta var, brukar konsthistorikerna understryka, första gången som den amerikanska publiken på allvar insåg vad den moderna konstens genombrott innebar. Verket som orsakade mest upprördhet – och intresse – var en målning av fransmannen Marcel Duchamp, med titeln Naken kvinna som går nerför en trappa, nr 2. I den fanns en starkt stiliserad figur vars stegvisa rörelse nerför trappan är mångfaldigad i en och samma målning. Visst kan man förstå varför publiken, van vid målerisk realism och smäktande historiemåleri, reagerade. Men kanske slog målningen också an den tidens nerv? Kanske blev den en påminnelse om det framrusande liv som storstaden redan vid denna tid var på väg in i, där ögonblicken liksom började flyta ihop med varandra? Hur som helst: det finns minst en ytterligare dimension, i viljan att fånga rörelser i ett konstverk. Och nu är vi äntligen framme vid orsaken till denna tekniska tillbakablick.

Den ljust skimrande märren skrider in i den stora salen på Färgfabriken i Stockholm. Det är våren år 2022 och konstnären Tove Kjellmark håller på att förbereda sin stora utställning Hästen, roboten och det omätbara, som är curerad av Emilia Rosenqvist, och ska öppna den 15 oktober på just denna institution. Den varelse som livs levande i speciella hovskydd går omkring på betonggolvet och stillsamt och nyfiket lunkande undersöker omgivningen heter Setare, och är av den speciella rasen Akhal-teké, känd för sina goda galoppegenskaper och härstammande från Turkmenistan. Det är dess ägare Karin Victorin som berättar om det där som det tycks magiska fritt rörliga hästbesöket på sin blogg. Saken är den att konstnären Tove Kjellmark i ett intensivt forskningsprojekt, har studerat Setares och många andra hästars rörelser. Bland annat fotograferat och filmat dem med så kallad värmekamera, följt deras förflyttningar med avancerad teknik, ja till och med 3D-skannat dem.

I konsthallens ganska kryptiska förhandsinformation kan man läsa att resultatet av de visuella registreringarna bearbetats, digitalt och för hand. Resultatet: bland annat teckningar, och en lång rad skulpturer. Vissa av dem skapade med assistans av en industrirobot. Som den i marmor, som hon efterarbetat ”i fyra veckor för hand”, där en häst rest sig på bakbenen, och spåren efter dess stegrande finns kvar. I skepnad lagrad på skepnad, på kronofotografiskt vis.

Tove Kjellmark är en konstnär som länge intresserat sig för gränsen mellan maskin och djur, människa och teknik; som del av utställningen kommer hon till exempel att teckna tillsammans med ”sina robotar”. Och har förresten inte hästen genom historien varit en sorts levande maskin? Ja, just en hårt slitande robot i människans tjänst, menar hon och påminner om att begreppet robot ”kommer från det slaviska ordet för träldom”.

Men det är också något annat hon ger uttryck för. Som tvärtemot de där framtidsbrölande och bensinantända futuristerna pekar på registreringen av rörelsen som ett sätt att fånga det som nyss varit, och obönhörligen ska försvinna.

I projektbeskrivningen talas det poetiskt och lite mystiskt om hennes arbete som ett sätt att fånga och därmed också, tänker jag, bevara något mycket flyktigt, hastigt övergående.

Vad består de här verken av? Jo, på ett plan: ”Fragment av hästens ande, spår av rörelsen som stelnat och gestaltas som fysiska ekon. Likt känslan av ett minne som långsamt vittrar sönder eller ett liv som först uppstår och sedan tynar bort och som övergår i något nytt.”

En registrering av rörelser som övergår i vad då? Ja, till sist en varelses död, tänker jag, någon som med tiden förvandlas till ett minne. Kanske ett minne av någon du eller jag mist. Eller minnet av den där hästen. Den som galopperade framför de tolv slamrande kamerorna den där sommaren 1878 utanför San Francisco, hästen som då och då svävade fram över marken och förändrade allt.