Så mycket sämre – tolkningarna vi helst glömmer

Så mycket sämre – tolkningarna vi helst glömmer
Johan Norberg

Lyssna på artikeln

I Så mycket bättre – ett av TV4:s mest populära program – tolkar artister varandras låtar. Det är inte alltid ett givet framgångsrecept. Johan Norberg minns åtta magplask i musikhistorien som vi gärna hade sluppit.

Det här låter kanske otroligt, men är helt sant: Jag minns första gången jag hörde en cover, alltså när ett band tolkar en redan känd låt. I dag känns det som att det i alla tider funnits coverband på varenda after beach eller ski och i varje kvarterspub, men så är det inte.

Sommaren 1985 var jag på turné med Nils Landgren and the Cosmic Beavers – jo så hette vi – och på väg söderut stannade vi till i Strömstad där sångaren Totta Näslund och hans band, med ett lika kuriöst namn, Varmare än körv, låg still och spelade på en restaurang en hel sommar. Det var första gången jag hörde Creedence Clearwater Revivals jättehit Proud Mary i en annan version är originalet, det som senare skulle bli tidernas mest sönderspelade cover. Men då var den inte sönderspelad och jag tyckte att det var helt fantastiskt, unikt och nyskapande. Det tyckte alla andra också och i slutet av 1980-talet växte det upp coverband som svampar ur marken i vartenda hörn av Sverige. Själv spelade jag gitarr i The Husbands med Lasse Lindbom, Micke ”Syd” Andersson och Niklas Strömstedt, somrarna 1989 och 1990 i Halmstad. Det var hysteriskt populärt, hysteriskt i ordets exakta betydelse. Båda åren chartrade vi ett plan som flög ner kändisar till premiären, och sedan redovisades evenemanget med löpsedlar och flersidiga reportage i kvällstidningarna. All denna uppståndelse för ett coverband.

Tv-programmet Så mycket bättre har använt samma koncept med covers och lagt till samtal, salongsfylla och tårar. Tv-teamet ser till att hålla igång artisterna dygnet runt med olika aktiviteter tills alla är så trötta att ett glas vin skulle få dem att börja gråta över Gubben Noak. Men visst är många nytolkningar briljanta, och orkestern, som ju är den som skapar det mesta, borde tilldelas ett särskilt pris på Kristallen-galan för sina smarta arrangemang. För det mesta är de kongeniala och som sämst helt okej.

En del låtar i pophistorien går inte att göra en cover på, som exempelvis Lennon/McCartneys Yesterday. Inget kan vidröras i originalets perfekta inspelning utan att allt blir förstört, alla delar är bärande. Det är ett ödets ironi och ett bevis på den dåliga smakens djävulska kraft på jorden, att just Yesterday är den mest tolkade, och inspelade låten av alla, idag över 2 200 versioner, och det fortsätter.

En förutsättning för att en melodi ska kunna tolkas med framgång är alltså att den inte är fulländad i minsta detalj. En annan av Lennon/McCartneys låtar – With a Little Help From My Friends – är visserligen rätt bra, men när Ringo Starr sjunger den på skivan Sgt. Pepper’s Lonely Heart Club Band, når den inte riktigt upp till sin fulla potential, så att säga. Alltså, perfekt för en nyinspelning och Joe Cockers version från 1969 blev också mycket riktigt en enorm succé, och har sedan kommit att bli det ”original” som andra sångare utgår ifrån.

Det kriterium jag satt upp för att komma med på listan över världens sämsta covers är att det ska vara ett grandiost misslyckande, från hög höjd. Alltså en etablerad, skicklig artist som tappat omdömet och respektlöst river av en låt utan att tänka sig för. En låt som Downtown med Mrs Millers vingliga röst kvalificerar sig alltså inte på listan, och inte heller Eilert Pilarms Elvis-repertoar. Lyteskomik är sällan kul.

Men när en skicklig sångare som Michael Bolton mördar Georgia On My Mind genom att lägga sig nära originalet och försöka kopiera Ray Charles frasering, då är det ett övergrepp och en fullskalig kränkning av allt vad musik innebär. Han är inte ensam om att ha tappat omdömet, och det är just det som förenar musikerna på listan; de har i övermod drabbats av hybris och hamnat på den höjd där endast ja-sägare tillåts kommentera.

8. Memphis, Tennessee, Chuck Berry, John Lennon & Yoko Ono

I original: Chuck Berry

1972 gjorde rocklegendaren Chuck Berry en cover på sin egen hit från 1959 tillsammans med John Lennon vilket innebar att han fick Yoko Ono med på köpet. Hennes sånginsats är obeskrivlig och jag tänker på när tonsättaren Karlheinz Stockhausen sa att händelsen med tvillingtornen i New York den 11 september var ”världen största konstverk någonsin”. Ja, det här är något liknande. Det är en magnifik katastrof. Alla spelar som krattor, även Lennon och Chuck Berry som dessutom sjunger illa. Två av rockhistoriens största gestalter möts i ett orepeterat jam, och då passar Yoko Ono på att göra något som borde kategoriseras som en konstinstallation. Hon skiter i rock’n’roll, grabbarnas elgitarrplinkande och Chuck Berrys duckwalk, och hon tänker inte stå vid sidan av och tjeja sig med en tamburin. Helt obekymrat tar hon sats och ylar rakt ut i mikrofonen som en galen hund medan hon bankar på en trumma. Chuck Berry ser totalt förvirrad ut, medan Lennon bara är kär och helt förberedd på att hans älskade Yoko kan ta sig till vad som helst.

7. Purple Rain, Lars-Kristerz

I original: Prince

Prince är min största idol alla kategorier, så detta är en utmaning. Jag kan inte andas under låtens första minut, och min första reaktion är ”Nej, vet du vad”. Men bättre än så lyckas jag inte. Jag blir nyfiken på den delen av musikvärlden där helt vanliga, hyggliga musikaliska människor tänker, ”Varför inte ta och räta ut den otydliga melodin som Prince mumlar, lägga till ett spänstigt trumkomp i dubbeltempo och vips, en countrylåt som går att dansa till?”

Det är på en nivå som är liksom bortom god eller dålig smak, det är hisnande. Men när jag läser på bandets hemsida, kapitulerar jag inför deras budskap: ”Vi vill sprida glädje”. Hur märklig och hädande deras version av Purple Rain än är så är deras syfte gott, de vill sprida glädje och vad jag förstår så lyckas de. Den ”sanning” jag tror mig sitta inte med sprider ingenting. 1–0 till Lars-Kristerz.

6. A Tribute to Oscar Peterson, Andrew Litton

Under sin karriär som dirigent för symfoniorkestrar runt om i världen har Litton understundom drabbats av jazzlängtan. Hans kärlek till jazzpianisten Oscar Peterson är enorm och hans respekt stor. Han har insett sin egen begränsning som improvisatör och därför transkriberat, alltså skrivit ner ton för ton exakt vad Oscar spelar, och sedan spelat in detta på skiva. Det är oerhört fascinerande att lyssna på eftersom det sätter fingret på vad jazz är. Andrew spelar exakt samma toner, på samma ställen som Oscar, men det svänger inte. Inte någonstans. Det påminner om den gamla science fiction-filmen Invasion of the Bodysnatchers, där utomjordingar tar över människokroppar, och endast barnen ser: ”Det där är inte min mamma”. Ett djupt obehag sprider sig i kroppen när Andrew drar igång med sin version av Lulu’s back in Town, ”Det där är inte Oscar Peterson.” Kanske det mest drabbande exemplet på olycklig kärlek i musikhistorien.

5. Mitt bästa för dig, Sten & Stanley

I original: Grymlings

När Sten och Ebbe Nilsson bestämde sig för att spela in Pugh Rogefeldts låt lyssnade de på inspelningen och skrev ner texten.

Andra versens ”Skuggorna ljuger och går förbi, möter sitt eget tyranneri”, misstolkades och Sten sjunger i stället ”möter sitt eget turalleri” på skivinspelningen. Jag är lite jävig åt båda håll eftersom jag har spelat gitarr på skivor med både Pugh, och Sten & Stanley, men här tycker jag att det blev ett spännande möte mellan två helt olika världar. Pughs lite motvalls kärva ”tyranneri” och de trivsamma bröderna Nilsson som självklart trodde att han sjöng ”turalleri”. I en intervju från Svensktoppen möttes de på telefon, och Kent Finell frågade: ”Är det här en konflikt mellan er nu?” Ebbe svarade: ”Nej då, vi gjorde ett misstag men vi är bara glada musikkollegor”. Pugh muttrade i andra änden: ”Nja, det vet jag inte”. Heder åt båda.

4. Smells Like Teen Spirit, Paul Anka

I original: Nirvana

Någon har alltså gått och gjort storbandsswing av Nirvanas brutala grunge-klassiker och här gäller det att hålla två saker i huvudet samtidigt. Först: Paul Anka sjunger väldigt bra och det svänger fint i ett välskrivet arrangemang. Den som aldrig hört originalet skulle aldrig kunna gissa att det är en cover, det låter som något ur Sinatras repertoar. Men sedan: Själva tanken att en smörsångare som Anka står och jazzar loss i smoking till denna rockens heliga graal, själva antitesen till allt vad välanpassad schlagerjazz innebär – är lite svår att härbärgera. Men som sagt, man måste kunna hålla två saker i huvudet samtidigt.

3. Smile, Lady Gaga

Charlie Chaplins fina melodi ur filmen Moderna tider fick en oväntad tolkning av en av mina favoritartister, Lady Gaga. Här fullständigt massakrerar hon melodin med ett överdrivet music hall-vibrato och dessutom spelar hon fel ackord. Hur kunde det gå så illa?

Sådant här gör mig nyfiken, eftersom det inte är en liten felspelning, och hon gör den med stor övertygelse om och om igen. Jag drabbas av svår sekundärskam, och sitter och tittar bakom en kudde på min stora idol när hon gapar och hamrar fram sina pianotoner. Jag måste titta noga för att vara säker på att det verkligen är hon, och inte en deepfake-animering, men jo, det är Lady Gaga.

2. Shine on you crazy diamond, Steve Lukather

I original: Pink Floyd

Det här är lite internt för oss musiker men jag tror att alla förstår. 3,55 in i Pink Floyds legendariska inspelning kommer gitarrtonerna Bb-F-G-E. Det är ödesmättat, vackert och dramatiskt. Gitarristen David Gilmour skapade ett riff som gått till pophistorien, som alla känner igen, men när en av världens skickligaste gitarrister, TOTO-medlemmen Steve Lukather, spelade in låten, har det hänt något.

Han spelar Bb-F-Bb-E, och du kanske tänker ”en ton fel hit eller dit”, men hela låten bygger på dessa fyra toner, så Steve spelar alltså 25 procent fel. Det är ganska mycket. Han kunde ha bemödat sig om att lyssna på skivan, inte bara ta det ur minnet. En unikt begåvad och stenrik musiker får inte göra så här. Han har skämt ut sig.

1. Fortunate son, U2

I original: Creedence Clearwater Revival

Detta är ett mysterium, och som med alla fiaskon: Hur kunde det gå så långt utan att någon i produktionsledet protesterade? Att U2 inte lyckats återskapa det driv som fanns när John Fogerty sjöng är förlåtet, men Bonos sätt att göra om melodin till ”sin egen”, är helt förbryllande. När dessutom gitarrgeniet The Edge hittar på ett eget riff, finns inget kvar. De har gjort en ny melodi, nya ackord och nytt komp. Hade det inte varit enklare att skriva en ny egen låt? Att ett av världens bästa och smartaste rockband kan misslyckas så kapitalt är ändå ganska fascinerande.