Så lever Pippi Långstrump och Alfons Åberg i dag
I filmaktuella Fiktiv granskning (en grävande historia) går regissören Jimmy Olsson till botten med vad som har hänt med Pippi, Alfons Åberg och flera av våra barndomshjältar. Du kan aldrig ana var Pippi dök upp.
Lyssna på artikeln
I filmaktuella Fiktiv granskning (en grävande historia) går regissören Jimmy Olsson till botten med vad som har hänt med Pippi, Alfons Åberg och flera av våra barndomshjältar. Du kan aldrig ana var Pippi dök upp.
I somras publicerade Vi en artikelserie där bland andra Ia Genberg, Tone Schunnesson och Fredrik Sjöberg funderade över vad som hade hänt några fiktiva figurer sedan de lämnat rampljuset.
Det visade sig att Nils Holgersson hade slutat sina dagar som entomolog, att Nalle Puh stretade vidare som författare av självhjälpsböcker och att Kitty hamnat i kriminell verksamhet.
Att funderingar kring barnboksfigurers fortsatta liv kan släppa loss kreativitet vet vi sedan tidigare. Frågan är om Stieg Larssons Millenniumserie hade kommit till om inte författaren börjat fundera på hur Pippi Långstrump blivit som vuxen. Så föddes karaktären Lisbeth Salander.
Få har dock gått lika långt i efterforskandet som Jimmy Olsson. I ett flertal komiska kortfilmer, så kallade mockumentärer, har regissören i rollen som journalisten Jimmy Olsson sökt fatt på ett flertal figurer. 2020 spårade han upp Pippi Långstrump, vilket resulterade i filmen Valla Villekulla med skådespelerskan Ann Petrén som Pippi. Året därpå kom filmen Jag ska fucking bara, där Peter Andersson tog rollen som en vuxen Alfons Åberg. För att nämna två exempel.
I aktuella Fiktiv granskning (en grävande historia) har de här kortare filmerna blivit en längre. Och Jimmy Olsson tycks på köpet ha blivit sin karaktär journalisten, inte regissören. På frågan hur idén att göra mockumentär om barnfigurer dök upp korrigerar han direkt och säger att det handlar om dokumentärer.
– Jag har jobbat som journalist i 15 år och alltid varit nyfiken på att följa upp människor. Särskilt undersöka sådant som ligger nära mig själv, säger han.
Och tillfrågad om hur man lockar en etablerad skådespelare som Ann Petrén till rollen som Pippi Långstrump svarar han:
– Många blev nog överraskade att jag hittade Pippi, men det krävdes mycket research förstås. I och med att jag själv har befunnit mig i ett utanförskap kunde jag nästan lukta mig till var de här personerna fanns. Jag har en tendens att grotta ner mig i saker, ibland lite för mycket.
Känner du någonsin att du har gått för långt?
– Ja, när jag granskade Palmegruppen. Då hamnade jag i en svacka.
För det var med Palme som allt började. Regissör Olsson ville göra en dokumentär om utredningsgruppen men fick kalla handen med motiveringen att det var en pågående utredning – trots att 30 år gått. De kunde inte släppa in externa personer hur som helst. Lösningen blev att istället samla ett gäng skådisar och låta dem agera gruppen i en lokal som huserat Svenska bowlingförbundet på 70-talet.
The Office-inspirerade filmen Palmegruppen tar långlunch lanserades 2018. Men även den var, i dagens Jimmy Olsson-hjärna, förstås på fullaste allvar.
– Jag grottade ner mig ordentligt i Palmegruppen och fick rätt mycket skit som journalist. Jag fick gå i terapi efteråt. Det är jag tacksam för i dag, säger han.
Att nu återvända till barnfigurerna som han redan har porträtterat i kortare filmer beskriver han som ”ett journalistiskt ansvar”.
– Du kan inte bara doppa ner foten utan behöver ibland ta omtag. Det här är viktiga historier om en speciell typ av utsatthet. Det finns säkert folk som inte tycker att man ska röra Pippi eller Karlsson på taket, men jag tycker tvärtom att det är vårt ansvar att följa upp och inte skapa mer hysch-hysch kring vad som har hänt dem.
Så vad är din slutsats, varför gick det som det gick med Pippi?
– Ja du, en lekfull, fantasifull tjej som växte upp utan föräldrar men med obegränsad tillgång till pengar och en häst som vän … Hästintresset följde med upp i tonåren så det var naturligt att hon hamnade på Solvalla. Socialen tog aldrig tag i henne.
Du tycker att Prussiluskan kunde ha gjort mer?
– Absolut, hon var inte tillräckligt stark. Barn i den åldern är motsträviga och då får du inte ge upp så lätt som hon gjorde. Det räcker inte med Kling och Klang i sådana lägen.
Och Karlsson, hur mår han i dag?
– Honom hittade jag rätt nyligen. Han har dragit sig tillbaka sedan han fick flygförbud och finns nu nere på golvet – som bilmekaniker. Min ingång där var mobbningsaspekten, för jag har alltid sett honom som manipulativ och det beror säkert på hans egen uppväxt. Någonstans bör man förlåta och förstå brister i alla människor. Mitt besök rörde upp mycket känslor hos honom.
Desto mer positivt är det i Alfons Åbergs liv.
– Ja, han har växt ur den trånga förortskostymen. Hans uppväxt med en pappa som inte riktigt såg honom, i någon slags no-go-zon i form av det där höghusområdet, fick honom att vilja rebella. Han håller på med mycket business i dag och har bytt namn. Jag fick söka efter honom som Alf Segerstolpe.
Hur hoppas du att din nya film tas emot?
– Jag har stora förhoppningar att folk ser detta som det viktiga journalistiska dokument det är. Det är inte alltid lätt att växa upp. Ofta tycker jag att det finns en slags illusion om att allt ska vara så fantastiskt. De här figurerna har gjort mycket för oss och därför har vi i vår tur ett ansvar att värna om dem.
Och för egen del, tänker du fortsätta gräva i barnfigurer?
– Grävande journalistik är ju det jag kan. Jag håller just nu på att researcha Loranga och Masarin och har fått upp ett spår på dem. De är otroligt intressanta med sina jävla tigrar…