”Så är den typiske göteborgaren”

Den första förstoringsapparaten byggde han efter ritningar i en hobbytidning. Lennart Nilsson är en av Göteborgs mest erfarna porträttörer. Nu har han avbildat 87 av stans profiler.

Han har varit yrkesfotograf i snart 50 år, plåtat bröllop och barn, arbetat med företag och reklam. Tiden fanns aldrig att utveckla idén om att porträttera göteborgare som gjort avtryck i Sverige och världen. 2009 råkade Lennart Nilsson emellertid ut för en svår trafikolycka, vilket förändrade allt.

– Jag gick på en trottoar när två bilar krockade alldeles intill mig. Höger underben krossades och efter många försök insåg både jag och läkarna att benet inte gick att rädda. Jag kunde inte fortsatta med de ofta mycket rörliga fotograferingar jag tidigare haft. Efter en årslång rehabilitering började tankarna gro på vad jag kunde göra i stället, från studion.

Det blev Göteborgsprofiler – 87 fotografier på som han själv säger, ”kända och okända göteborgare”.

Så okända är de nu inte, bland de porträtterade finns många framstående inom både kultur- och affärsvärlden, liksom andra sfärer i det offentliga Sverige.

Var det många som tackade nej?

– Väldigt få. Några svarade inte och det får man väl betrakta som ett nej, men de flesta hörde av sig med ett ”ja, gärna”. Urvalet är helt och hållet mitt, jag har helt enkelt frågat människor som jag själv varit intresserad av.

Mötena skulle vara korta, bestämde han.

– Många hade jag aldrig träffat tidigare. Under de trettio, fyrtio minuter vi sågs uppstod en nyfikenhet hos båda. Det hade inte blivit bättre om vi pratat i två, tre timmar före fotograferingen. Jag hoppas att den närheten och nerven syns i bilderna.

Vad är en bra bild för dig?

– Picasso sa så klokt att ”det vackra är konstens värsta fiende”. Porträtt får ofta beröm när det egentligen är en attraktiv människa man ser och gillar. Att för¬enkla, beskära och skala ner höjer ofta en bild betydligt mer än alla tänkbara tillägg.

Har de krävt att få godkänna bilderna före publicering?

– Jag har försökt förklara i förväg att jag inte har någon större lust att retuschera. De flesta har accepterat, ibland har det blivit diskussioner. Jag tycker att man ser i ett ansikte med rynkor att personen har levt. Att det är vackert, äkta. Sånt vill man ju inte ta bort!

De är ofta inte amatörerna som är svårast att fotografera utan de med stor vana menar han.

– Jag har varit med om att någon känd artist klivit in i ateljén och sagt: ”Tala om när du är klar, så kör jag.” De är så vana vid pressfotografer och kan ha mycket hyss för sig, poser och konstiga miner. Men det är ju inte de bilderna jag är ute efter. Då får jag förklara. Detsamma gäller smink. En del kvinnor använder väldigt mycket smink, vilket sällan blir bra på bild. Då får man kompromissa.

Något standardknep?

– Har jag knep så är det inget jag vet om, men jag ber till exempel aldrig någon skratta eller ”se glad ut”. Om de bli lite för allvarliga brukar jag be dem att tänka ett leende. ”Le inte men tänk att du ler”, säger jag. Den tanken syns i ansiktet.

Han rör gärna vid personen han fotograferar – förutsatt att personen är bekväm med det – och talar lugnt för att skapa en trygg atmosfär.

– Och så ber jag dem att inte ”klä upp sig” inför fotograferingen, tvärtom. Går du helst i myskläder, kom så! Har du en älsklingshatt, väska eller jacka, ta med den. Jag älskar halvslitna jackor, det blir ofta väldigt bra på bild.

Nu till sista frågan: Vem av alla dessa personer som du har porträtterat betraktar du själv som en den meste göteborgaren?

– Tomas von Brömssen ligger bra till, och Claes Malmberg. Det handlar om deras språk, sätt, humorn de har. Allt det tillsammans är för mig en typisk göteborgare.