Ruben Östlund före guldpalmerna

I maj 2022 kammade filmregissören Ruben Östlund hem filmvärldens finaste pris, Guldpalmen i Cannes, för dramat Triangle of sadness. Fem år tidigare skulle hans The square få samma prestigefulla utmärkelsen men det visste han inte då vi mötte honom i Göteborg för en intervju under vintern 2015.

Ur Vi #4 2015.

Handen på hjärtat.Vem litar du på? På vilka? Vad? När du läst färdigt den här texten skulle jag vilja att du fattar ett beslut kring de här tre – till synes enkla – frågorna.

Föreställ dig den scen jag nu ska beskriva:

Du är en av många i en ringlande kö. Framför dig en spärr, ett räkneverk, två ingångar. I samma stund du väljer den högra ingången har du svarat ja till påståendet ”jag känner tillit till mina medmänniskor”. På väggen ovanför vänster ingång är skrivet: ”Jag saknar tillit till mina medmänniskor.”

Jag gissar att du gör som de flesta, väljer de tillitsfullas väg. De tryggas, välvilligas. När du går genom spärren och viker av till höger ljuder en hög signal, räkneverket registrerar dig, ingen i kön kan undgå ditt val. Väl innanför snirklar sig en smal gång. Plötsligt blir det stopp. En skylt förmanar: ”Lägg din mobil och plånbok på bordet.”

Kontanter, kreditkort, mobil – ska du bara lämna dem där? Hur kan du vara säker på att ingen norpar åt sig dina saker? Vad väntar längre fram? Vill de ha dina kläder? Vilka är egentligen de? Kanske går det att vända om, att byta ingång? Men vad ska människorna i kön tänka när du plötsligt går från tillit till misstro?

Herregud, så många frågor!

Vi stoppar experimentet för en liten stund.

Låt tankarna gro i ditt inre medan jag beger mig till Vallgatan 9. Vattnet i kanalen under Fontänbron är grönbrunt, segt som sirap i den kvardröjande vintern. Himlen grå, till och med snöflingorna vägrar vara vita. Människorna hukar i snålblåsten, Karl IX på sin kopparmärr vid Kungsportsplatsen tycks frysa. Lilla Amsterdam, Göteborg kallas så, visar sig sannerligen inte från sin bästa sida.

En skitdag kort och gott.

Det ska bli skönt att komma in.

Ruben Östlund har plockat fram sin hämtmat, nu skjuter han över den kinesiska lyckokakan till mig. Vi sitter i ett vitt kök, fönster mot en asfalterad gård. I rummet intill är två medarbetare upptagna vid sina datorer. Efter maten blir det kaffe, ämne för ämne betas av, skratten är många. När intervjun är över ska han säga: ”Jag önskar att jag inte kommer att framstå som alltför kaxig.”

Jag tror att han ber mig om en tjänst.

Först då slår det mig! Just kaxigheten, det besvärande stora självförtroendet, är några om-dömen jag fått med mig inför resan.

Han har uppenbarligen tröttnat på bilden. Trots att han, rent objektivt, har rätt till ett ego av det mer megalomaniska slaget. Drösvis med nomineringar til Guldbaggen, baggar en masse, en Guldbjörn, han har nosat på Oscarstatyetten, vunnit kritikernas kärlek – och publikens. Hans filmer, främst Play, har dessutom orsakat rabalder på kultursidorna vilket kan ses som en framgång.

Förr såg man vuxna som en tillgång.

När jag visar honom en undersökning där filmbranschens mäktigaste listats, ler han bara:

– Den betyder absolut ingenting! Dessutom stämmer inte listan. I filmvärlden kan man ha reell makt, anseende eller kulturellt kapital. Några över mig har inget av det …

Jag hinner bara i tanken formulera nästa fråga.

– … och jag tänker inte berätta vilka jag menar.

Varför jag drar fram branschens rangordning av sina egna? Jo, Ruben Östlund har ett dokumenterat tävlingssinne. Jag vill trigga i gång det, få honom att rya om andra, se var på skalan han placerar sig själv i det snabbt fluktuerande maktspel som livet i filmvärlden innebär. Han har ju själv hävdat att man kan tävla i kultur. Jag vill helt enkelt få det där berömda egot att arbeta. Som du redan förstått faller mina försök platt till marken.

Ruben Östlund – han ligger för övrigt på tolfte plats, förste regissören efter elva mer administrativa högdjur – fortsätter bara att le.

– Jag är inte intresserad av vilka regissörer som anses ha mest makt utan vilka som lyckas väcka en ny tanke om oss själva, om samhället.

Ett led i den strävan är hans nästa projekt The Square (Rutan), ett försök att reda ut var statens ansvar tar slut och individens börjar. Han inleder med att berätta om sin pappa i 1950-talets Stockholm. När pappan, då en liten pojke, skulle ut och leka fäste mamman en adresslapp kring halsen på honom. Kom han bort skulle han alltid komma hem var meningen.

– Hur skulle vi reagera inför en sådan förälder i dag? En adresslapp! Förr såg man vuxna som en tillgång, i dag ofta som hot. Attityden har förändrats. När mina tvillingdöttrar var kring sex år skulle jag ut i ett kort ärende, jag stod vid ytterdörren, tvekade: Ska jag låsa eller inte? Kommer hotet inifrån eller utifrån? Vad är bäst för mina barn – att kunna springa ut och be om hjälp eller vara skyddade bakom en låst dörr? Den tanke-banan har jag återkommit till många gånger.

Med ”en långfilmskomedi om gemensamt ansvar” (så står det i synopsis) vill han skapa symbol-
laddade platser. Inte bara symbolik.Nej, han vill driva oss rätt in i konfliktens kärna. Någon har kallat Ruben Östlund för film-Sveriges sociolog.

– En vit ruta markeras på en offentlig plats. Behöver du hjälp ställer du dig i rutan. Den som passerar måste ingripa. I rutan får man inte stjäla – vem som helst kan tryggt ställa ifrån sig sina tillhörigheter.

En avgrund öppnar sig, mina frågor smattrar: Om flera befinner sig i rutan, får du välja vem du vill hjälpa? Och hjälper du då den som behöver mest hjälp, kom dit först eller den du tycker bäst om? Är renast? Snyggast? Mest lik dig själv? Finns ett kösystem, vem har i så fall makten över det? Kommer systemet att gynna de slugaste? Tänk om några slår läger och kräver hjälp hela tiden?

– Det där sista argumentet möter jag ofta.

Hur menar du?

– Att individer som missbrukar våra trygghetssystem används som argument för att ta bort skyddsnätet, det vill säga att det är fel på själva systemet.

Är det inte det då?

– Nej! Vårt trygghetssystem är inte till för dem som missbrukar det. Det är till för dem som behöver hjälp.

Han läser Per Molanders Ojämlikhetens anatomi, boken där generaldirektören hävdar att ”utan en aktiv fördelningspolitik driver samhället mot ojämlikhetsgränsen lika obönhörligt som en sten faller mot marken när man släpper den”. Ruben Östlund verkar dela hans syn. Nu frågar jag om det någonsin funnits ett samhälle i balans?

– Enligt statistik i Molanders bok hade vi fram till 1970-talet en ökad tillväxt som inte innebar ökad ojämlikhet.

Du är född den 13 april 1974, fyra år för sent. Har du blivit folkhemsnostalgiker?

– Nej, inte alls. Jag ser tillbaka mycket sällan.

Nu berättar han den verkliga händelse som ligger till grund för hans kommande film. En solig lördag i Haga springer en skrikande kvinna i hans riktning och landar i armarna på en man bredvid honom. Kvinnan är desperat, skriker: ”Hjälp! Han kommer att döda mig!” Långt bort hör Ruben och den man som nu har en livrädd kvinna i famnen, ett avgrundsvrål. Det måste vara mannen kvinnan flyr ifrån! Han är vansinnig,
har han en yxa i handen? Mannen bredvid Ruben tittar på honom, säger:

”Du backar upp mig nu, va?”

– Jag har inget val. Vi ställer oss axel mot axel, väntar in galningen. Han visar sig vara rejält på örat. Kvinnan lyckas komma undan och vi utsätts aldrig för någon direkt fara, men jag glömmer inte ögonblicket för det bar på en praktisk erfarenhet. Behöver du hjälp? Ta tag i en medmänniska!

De ville förpacka filmen som en science fiction!

En halvtimme senare ser Ruben Östlund samma par på en bänk. Mannen gråter hejdlöst, kvinnan tröstar.

– I filmen går jag vidare. Vad händer om jag upptäcker att min plånbok är borta, om jag inser att paret har hittat ett slugt sätt att råna människor? Vad händer om …

Framför mig sitter ett lärarbarn tänker jag, och låter mina generaliseringar spinna fritt: verbal, nyfiken, mån om att budskapet når fram. När jag tycker att en fråga är besvarad kan Ruben Östlund dröja kvar, vilja förtydliga. ”Om vi stannar bara en kort stund vid … ” Några gånger ställer han sig upp, vankar av och an, ömsom slår ut med händerna, ömsom korsar dem framför bröstet. Plötsligt avbryter han sig för att skriva ut texter, skisser från datorn i rummet intill, bilder som förstärker det han just sagt.

Detta blir lätt, tänker jag.

Till slut måste jag fråga om han inte är rädd för att avslöja kommande projekt. Nya filmens synopsis har han för övrigt mejlat mig i förväg.

– Jag tror inte på det hemlighetsfulla. Mina idéer utvecklas i dialog. Ju fler hjärnor, desto bättre.

Han som skulle kunna bli magister Ruben i vilken skola som helst, kom in i branschens finrum via kommersiella skidfilmer. Inspiration har han snarare hämtat från Roy Anderssons reklamproduktioner än Ingmar Bergmans osande kammarspel. En outsider, bokstavligen, från skidbackarna i Alperna, via produktionsbolag till Filmhögskolan i Göteborg.

– I början var det jobbigt, jag delade inte referensramar med de andra på skolan. Jag har heller aldrig haft några romantiska föreställningar om branschen. I dag kan jag tycka att det är väldigt befriande.

Under förra året var han flera gånger i USA, satt inför representanter från stora produktionsbolag och förklarade idén till The Square (Rutan).

– De ville genast förpacka filmen som en science fiction! Tolkade idén med rutan som något en stat ville påtvinga människorna – och då var det ändå en samhällsengagerad kulturelit jag talade med.

Hela hajpen kring Hollywood och svenskar som ”lyckats” där tycker han för övrigt är vådligt överdriven. Och det är vårt fel, journalisternas.

– Många mår väldigt dåligt, de tvingas göra avkall på egna värderingar för att vara med i ganska korkade filmer.

Är inte det ett argument för att hålla dig från jänkarna?

– Det där pågår i Sverige också. När man talar om Hollywood känns det som om inga krav ställs på filmen för att den ska vara en succé. Det räcker med att ”en av oss” får vara nära en amerikansk kändis för att svenska journalister blir helt bananas.

Men nu satsar du ändå på Amerika, är du rädd för att misslyckas? Nervös?

– Absolut inte! Turist är min fjärde film, det är inget genombrott från intet. Jag kommer inte dit och hoppas att de ska ge mig något, är inte beroende av amerikanernas pengar och är inte ens säker på om jag vill.

Varför gör du det då, åker till Amerika?

– Deras distributionssystem är enormt, det är klart att jag vill att mina filmer ska ses av så många som möjligt. Men inte till vilket pris som helst. Jag tror att det finns en poäng i att svensk film görs i en svensk kontext. Det internationella intresset som har byggts upp kring mina filmer ligger delvis i att de är gjorda i Sverige. Utomlands tittar man med de föreställningar man har om skandinavisk kultur, speglar sin egen kultur i det annorlunda.

Förmodligen betraktar Ruben Östlund ändå den uteblivna Oscarnomineringen i januari som ett rejält misslyckande.

Han och producenten Erik Hemmendorff spelade in sig själva när de inväntade resultatet för Turist i ett rum i Trump Hotel, New York.

Tv-kommentatorns röst, ert nervösa äppeltuggande, svordomarna … och så ditt totala sammanbrott när nomineringen uteblir. Utanför bild hör man dig hulka och Erik skrika: ”Andas Ruben, andas!” På Aftonbladets kultursida hävdade man att filmen var årets pr-trick.

– Idén att filma var Eriks och jag tyckte att den var bra.

Men är din genomklappning regisserad?

Nu ler han igen, tittar bort.

– Det avslöjar jag inte.

Nappar inte USA på The Square blir i alla fall den mer svenskklingande Rutan av, och inte bara som film. Tanken är att Rubens ruta ska prövas i flera sammanhang. Först ut som konstprojekt på Vandalorum i Värnamo. Start den 18 april. Det är här den inledande scenen i min text kommer in, den om två ingångar och ett svårt val. Minns du? På Vandalorum ska vår tillit prövas rejält. I slutet av utställningen hamnar besökarna i ett verkligt dilemma.

– Det ska bli oerhört intressant att se hur de reagerar.

Ett annat delprojekt som ingår i arbetet med denna fyrkant i offentlighetens tjänst, har Ruben Östlund och hans medarbetare Kalle Boman kallat Pappa, kom hem. ”Kopparmärren”, statyn på Kungsportsplatsen som jag passerade på väg till Rubens kontor, har göteborgarna med sin speciella humor förvandlat. Kungens hingst har blivit ett sto, en märr. Karl IX, han som sitter på hästryggen, var pappa till Gustav II Adolf. Självklart står också han staty i Sveriges näst största stad. Östlund & co tycker att det är färdigkrigat, att far och son ska få umgås lite.

– Tänk om du kom till en stad där man flyttat en tung jävla kungastaty och i stället målat dit en ruta som ska påminna oss om vårt gemensamma ansvar? Skulle inte det påverka din syn på den stan? Jag tror det, jag skulle i alla fall älska det!

Hur snabbt skulle en motrörelse uppstå, horder som skanderar ”Rör inte vår Karl!”?

– Fort som tusan, antar jag. Människor älskar ju gamla statyer utan att veta vem de föreställer. Men det här är en mycket större fråga. Vad ska det offentliga rummet vara – och för vem?

Kräver inte idén att en mycket stark person, en diktator, enväldigt bestämmer hur vi ska agera?

– Inte alls! Gemensamma överenskommelser existerar redan i våra offentliga rum. Kyrkan är ett exempel. Eller jämför rutan med övergångsställen! Hur har vi byggt upp kulturen som råder där?

Ruben Östlund förklarar genom att belysa offentliga problem, flera gånger får jag be honom om personliga utgångspunkter. Frågan är inte irrelevant, han har själv sagt att han hämtar allt ur sitt privata. Pappan i Turist får till exempel höra av en kvinna i en bar att hennes kompis tycker att han är snyggaste mannen på stället. Några minuter senare återkommer samma kvinna och säger att väninnan hade menat någon annan. Det här är Rubens version:

– Jag var nyskild, kände mig gammal och apart på ett uteställe i Göteborg. Skör, så där som nyskilda är, och så får jag veta att jag är snyggast i baren. Klart att jag växer! Känner att det nog finns en väg framåt. Precis när jag toppat den känslan kommer kraschen.

Du sa att du med Turist ville få fler att skilja sig?

– Det var en rolig sak att säga. Ungefär som att lavinscenen skulle bli filmhistoriens mest spektakulära.

Mer pr än sanning, menar du?

– Nej, så enkelt är det inte.Turist handlar bland annat om hur vi omedvetet är fast i roller vi förväntas anta. Jag tror att många tampas med de problemen, inte minst i parrelationer.

Du talar till och med om kärnfamiljen som en hederskultur? Vi har inte ihjäl varandra, men dör långsamt fastnaglade i våra roller?

– Jo, vi har ihjäl varandra! Kärnfamiljen är på många sätt en farlig plats. Jag har hört att Ikeas brödkniv är det vanligaste mordvapnet i Sverige. Vad kan man dra för slutsatser av det? Vi ska i alla fall inte tro att viinte lever i en hederskultur, hur ogärna vi än vill medge det.

Att ”tappa ansiktet” toppar listan över dina rädslor?

– Att tappa ansiktet har med skam att göra. Skam är kopplat till vår skräck att förlora vår identitet. Att ha ett mycket starkt utifrånperspektiv är typiskt för oss människor. Det gör oss skickliga på att samarbeta men också beredda att göra nästan vad som helst för att slippa tappa ansiktet.

Nu drar han exemplet med den sydkoreanske vicerektor som lämnar sina elever i fartygs-katastrofen 2014 då 475 personer omkommer. Vicerektorn klarar sig, men flera av hans studenter dör.

– Mannens överlevnadsinstinkt tar över, och när han senare inser vad han gjort begår han självmord hellre än att leva med skammen över att han försökt överleva.

Återigen ber jag om ett mer nära exempel på detta med att förlora ansiktet.

– Det är avslutningsfest på mina döttrars dagis. De ofrivilliga har fått fin kritik. Med på samma fest är en man som haft en liten roll i filmen, men ännu inte hunnit se den. Han kommer fram, frågar hur det var på premiären i Cannes och säger att det är underbart att få vara med i en film som visats där. Problemet är att bara jag har glömt att berätta för honom att han har blivit bortklippt.

Vad gör du?

– Jag blir helt handfallen trots att jag har just gjort en film som behandlar precis den här typen av situationer.

Men vad händer?

I stället för att svara växlar Ruben Östlund över till ett klipp på Youtube, en plats som han hämtar många av sina idéer ifrån. En BBC-reporter i ett direktsänt studiosamtal presenterar sin gäst som it-expert. Egentligen är han taxichaufför. En förväxling har skett.

– Det är så oerhört intressant att se hur mannen, när han presenteras som expert, på någon sekund tappar ansiktet för att sedan återhämta sig direkt. Reportern fortsätter samtalet trots att det är totalt nonsens som sägs. Direktsändningens dramaturgi hindrar dem båda från att avslöja sanningen. Hellre ljuger de än att tappa ansiktet.

Som sagt, ett lärarbarn. Växer upp på Styrsö hos mamma efter föräldrarnas skilsmässa. Varannanhelger hos pappa i närheten av Halmstad. En bror, en halvbror. Två egna barn, tvillingarna Alva och Hilda föds 2002. Fem år senare skilsmässa.

I dag singel. Han har gjort en prisbelönad film om sina föräldrars separation, men ingen om sin egen.

– Mina barn gillar inte mina filmer. Nyligen fick de hänga med på premiären av Turist i Paris och jag förklarade för publiken att det var en väldigt viktig visning eftersom mina döttrar skulle se filmen för första gången. Efteråt var det uppenbart att de tyckte att den var mycket långtråkig. Men de är så omtänksamma, de trodde kanske jag blev ledsen så Hilda sa genast ”men det är en vuxenfilm, pappa”.

Rubens egen pappa fotograferade mycket. Mamma målade stora dukar med motiv från

Haparanda, hennes födelsestad och dit hon återvände på ledigheter med barnen. Där lär sig Ruben att älska snö och skidåkning.

– Mamma höll på i tusentals timmar med sina målningar. Stora dukar. Varje person hon målade fanns i verkligheten.

En stilla blick på en ort, en händelse. Porträtt sedda utifrån. Är det inte likt ditt sätt att filma med långa scener och få klipp?

– Tanken har slagit mig på senare tid. Kanske är det delvis från mamma jag har fått det här distanserade bildspråket med ganska få närbilder.

Ner för trappan, över gården, tåget väntar på centralstationen. På Vallgatan vägrar vintern fortfarande att ge med sig. Snöflingorna från förmiddagen är nu tunga, kalla regndroppar. Människorna fryser. Karl IX sitter kvar på sin kopparmärr. Någon ruta på hans plats har det ännu inte blivit. Tiggarna är färre här, tänker jag. Färden mot nordöst går i grått, och inte blir det bättre av att komma till Stockholm.

Har jag glömt något? Jovisst! Missa inte textens tre inledande frågor, även om du inte åker till Vandalorum. Hur skulle du svara?

Något mer?

Jo! Slutet på historien om mannen på dagisfesten, han som klipptes bort utan att få reda på det.

Vad gjorde du?

– Tog mod till mig, säger Ruben Östlund. Det blev några jävligt jobbiga minuter.