Rojda Sekersöz ska förändra världen

Efter att ha regisserat En komikers uppväxt hamnade Rojda Sekersöz i en livskris. Hon drabbades av panikångest,
tappade håret, blev sängliggande. Nu är hon tillbaka – med ett tydligt krav på sig själv: Hon ska förändra världen.

Det är helt fel dag att investera i en fåfäng frisyr. Kastvindarna piskar Rojda Sekersöz i ansiktet när hon hukar mellan höghusen.

– Från vår balkong kunde vi se cirkusen som kom till parken varje år, säger hon och pekar. Och där åkte vi pulka. Kullen är så mycket mindre än jag minns den.

Försommaren 2021 är biografen i Hallunda Folkets hus i södra Storstockholm coronastängd, men biblioteket lever och söker digitala språk-kompisar. Rojda nickar in mot lokalen Odin dit en kusin smugglade in henne så att hon kunde se Titanic innan hon fyllt elva.

För fyra år sedan återvände Rojda hit för att premiärvisa sin debutfilm, Dröm vidare. Tonåringarna kunde knappt tro sina ögon. En film som utspelar sig i våra kvarter? Av en regissör från orten? Som är tjej? Seriöst?

Filmen blev en framgång inte bara för Rojda, utan också för skådespelarna Gizem Erdogan (Kalifat, Tunna blå linjen) och Evin Ahmad (Ett öga rött, Vår tid är nu, Snabba cash) som båda nominerades till guldbaggar. Rojda utsågs till Årets nykomling på Guldbaggegalan och kallades ”en ny, viktig röst i film-Sverige”.

Filmen öppnade också dörren till nästa regi-uppdrag – En komikers uppväxt efter Jonas Gardells roman – och till Netflix-serien Young Royals som har premiär 1 juli.

I motiveringen till utnämningen hette det att Rojda berättade på ett ”normbrytande sätt”.

Hon ler lite trött när motiveringen kommer på tal.

– Det är intressant att tre filmer av icke-vita regissörer hade premiär det året: Ivica Zubaks Måste gitt, Nikeisha Anderssons Para Knas och min. Alla tre handlade om kriminella invandrare. Normbrytande? Jag vet inte. Om karaktärerna varit otrogna, blivit kära, gravida … ja, varit människor på samma villkor, så hade det varit en annan sak. Det är klart jag är tacksam, men jag ska nog akta mig för att bli för självgod och tro att jag har förändrat något i grunden, säger hon.

Det normbrytande låg möjligen i att filmens bärande karaktärer var kvinnor och inte pratade om pojkvänner eller män så fort de öppnade munnen.

Eller att Rojdas blick på förorten var banbrytande.

– Jag ville visa det vackra som finns här i miljonprogrammets områden, i stället för att ständigt lyfta fram smutsen och graffitin. Jag valde att filma väggmålningarna, gemenskapen, naturen. Det handlar inte bara om vilka historier man berättar, utan med vilken blick. Var man placerar kameran. För mig var det viktigt att filmen inte skulle sluta med att huvudpersonen ville härifrån. Hon stannade och det skulle inte kännas som ett misslyckande.

I sista scenen står Mirja (Evin Ahmad) på ett hustak och blickar ut över den värld som är – och kommer att förbli – hennes. Hon har gett upp tanken om att börja ett nytt liv i Sydamerika och säger till sin lillasyster: ”Vi får hitta en närmare dröm.”

Mina kompisar ville inte dricka ur mitt glas.

Rojdas föräldrar – Yusuf och Sebiha – kom till Sverige på 80-talet från en by i turkiska Kurdistan. Mamma städade på hotell, jobbade i hemtjänsten, utbildade sig till undersköterska. Pappa sålde grönsaker på Hötorget, arbetade på kafé och äldreboende.
Rojda minns inte omständigheterna eller ens att de packade, men en dag när hon var tio år klev hon av tåget i Mora, placerades i baksätet på en bil och tittade plötsligt ut över en evighet av granskog. Pappa hade lånat pengar av släktingar och köpt en pizzeria i Älvdalen.

I Hallunda – där åtta av tio invånare har utländsk bakgrund och det talas fler än hundra språk – hade Rojda levt i barnatron att hon var som alla andra, möjligen lite blygare.

– I Älvdalen var jag enda svartskallen på vår skola. Det hände smågrejer som att mina kompisar inte ville dricka ur mitt glas. De sa att jag hade annorlunda bakterier, minns hon.

Efter ett sommarlov fick hon ett mejl på Lunarstorm, ett avskedsbrev från en av sina bästa kompisar: ”Jag har lärt mig vad som är rätt och fel och jag har lärt mig att älska och hata. Jag kan inte längre vara vän med dig eftersom du inte är svensk.” Helt oväntat var det inte. Vid ett tillfälle när Rojda hade lekt hos familjen hade vännens storebror skrikit: ”Jag har ju sagt att du inte får ta hem apor!” Nu hade kompisen följt i sin brors fotspår och blivit nynazist.

– Det var ett trauma. Som barn är det ju obegripligt att plötsligt bli bortvald för något man inte kan ändra på. Man kan försöka anpassa sig, byta klädstil, beteende, dialekt, åsikt. Men inte hudfärg. Man kan inte maskera sig.

Den tolvåriga Rojda var förtvivlad. Den vuxna versionen av henne har nu slagit sig ner på Café Indigo i Hallunda centrum och konstaterar att man är naiv om man tror att rasism bara bottnar i okunnighet; som om kunskapsvaccinering skulle skapa immunitet mot idén om en överlägsen ras.

– Många vet. De har kunskap, men väljer ändå de här åsikterna. Det finns många okunniga människor, men alla är inte rasister. Samtidigt finns det många kunniga människor som är rasister eller nazister, som ändå väljer att sympatisera med den världs-bilden. Det är viktigt att förstå att det inte bara handlar om kunskapsbrist.

När Rojda skulle börja gymnasiet sammankallades familjerådet i Älvdalen. Vart tredje år hade pappa hållit brandtal under hela uppväxten:

Det är nu du bestämmer riktningen i ditt liv. Nu eller aldrig.

För Rojda var riktningen glasklar. Söderut. Till Stockholm, ensam. Till foto- och filmlinjen på estetiska skolan Kulturama.
Några år tidigare hade Rojda köpt VHS-kassetter med Billy Elliot och The Believer på Rättviks marknad. Filmerna om gruvarbetarsonen som vill dansa balett och juden som blir nynazist öppnade fönstret till en ny värld. Rojda kände sig mindre ensam. Det fanns fler än hon som famlade efter en identitet och ville in i värmen.

Rojda hade ställts inför sitt första stora vägskäl och visste från den stunden vad hon ville med sitt liv: berätta och beröra.

– Mina föräldrar såg hur dedikerad jag var. Många av oss som är andra generationens invandrare känner en extra press att lyckas. Vi bär ett ok av förväntningar på våra axlar, för vi vet hur mycket våra föräldrar offrade när de flyttade till ett främmande land för att skapa ett bättre liv för sina barn. Man vill inte göra dem besvikna, vill inte att resan ska vara förgäves. Mina föräldrar var lyhörda för min dröm och accepterade att jag satsade på en osäker tillvaro utan fasta anställningar i stället för att bli läkare eller jurist. Och de fick faktiskt skylla sig själva, för de hade uppmuntrat mig att tänka fritt och stort. Pappa intalade mig: ’Du kan förändra världen. Gå ut och gör det!’.

Det var fantastiska ord att höra. Övermäktiga att bära.

– Baksidan är prestationsångesten som kommer med dem. För mig har det inte räckt att göra en bra film. Jag har mätt mig de riktiga stordåden, med historierna jag fick höra runt köksbordet när jag växte upp. Vänner till familjen som kom på besök och berättade hur de kämpat för frihet, stått upp mot förtryck. De jämförde sina ärr från tortyren i fängelset. Så kommer jag. Och vill göra film. Iscensätta verkligheten.

Men den ”matchen” kan du ju aldrig vinna. Det är väl en omöjlig jämförelse?

– Mitt vapen är orden. Berättelserna. Jag kan få människor att vakna, tänka efter, protestera, gråta, skratta. Och filmen är bara ett uttryckssätt. Det finns fler kanaler.

Rojdas andra kanal är spoken word, estradpoesi. När hon sommarpratade i Sveriges Radio förra året spelade hon upp en intervju där jazzlegendaren Nina Simone ställer den retoriska frågan:

”Hur kan man inte vara politisk i sitt konstnärskap?”.

Ja, hur skulle det vara möjligt?

När Rojdas föräldrar flytt från ofrihet. När familjens vänner torterats. När förebilder dött i kampen mot terroristerna i IS. När du fötts i ett land där bästa kompisen plötsligt säger att du inte hör hemma här.

Ur de skuggorna föds andra berättelser än Solsidan och Sällskapsresan.

Två dagar före julafton 2013 klev Rojda upp på en scen på Kärrtorps idrottsplats i södra Stockholm och blickade ut över 16 000 människor som samlats i en manifestation mot rasism.

”Jag föddes till ett vitt landskap och befläckade det”, inledde hon uppläsningen av sin text. Hon tog sats igen, slungade ut orden:

”För svart för att vara vit.
För vit för att vara svart.”

Bianca Kronlöf, Adam Tensta, Jenny Wilson och Silvana Imam hade avlöst varandra på scenen. Den mindre manifestationen två veckor tidigare hade attackerats av ett 30-tal män från Svenska motståndsrörelsen, beväpnade med knogjärn och stavar. En antifascist hade knivskurit en motdemonstrant, 28 personer gripits av polis.

”Jag gjorde aldrig en Asienresa för att hitta mig själv.
Jag åkte till Dalarna för att förstå att jag inte var som dom.
Vi lever i ett vitt, smutsigt landskap” , fortsatte Rojda innan rösten brast. Hon vände sig bort från publiken.

Rasism var inget nytt för henne, men den här hösten och vintern var det som om tonläget hade skruvats upp, aggressiviteten nått en ny nivå. En äldre man hade attackerat henne verbalt på tunnelbanan. Åk hem! Du har inte i Sverige att göra!Hem? Hon föddes på Huddinge sjukhus. Vänner vittnade om att de blivit misshandlade eller jagade. Nazistiska symboler hade målats på skolor. En dag, i tunneln mellan Bagarmossens och Kärrtorps tunnelbanestationer, blev det strömavbrott och i mörkret på tåget tänkte Rojda att det är nu det händer. Här tar livet slut. När strömmen återvände och hennes egen spegelbild dök upp i vagnens fönster såg hon en människa som blivit paranoid.

Nu, på scenen, samlade hon ihop sig. Medan en tår rann nerför högerkinden tog hon sats och avslutade:

”Låt våra fläckar bli så ingrodda att de aldrig går att skrubba bort.
Vi måste färga vårt landskap i universums alla färger.
Ta och skapa.
Duken ligger framför oss.
Penslarna är på bordet.
Världen är vår.”

Hon lämnade scenen och den största antirasistiska demonstration som arrangerats i landet. I publiken fanns representanter från alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna.

Hallunda krymper i backspegeln när Rojda nu kör motorvägen norrut, in mot Stockholm, medan vindrutetorkarna vispar fri sikt. Fortfarande, snart åtta år efter urladdningen i Kärrtorp, minns hon hur skräcken som rasisterna spred flyttade in i hennes kropp, hur den kändes rent fysiskt. Men att det aldrig var ett alternativ att inte kliva upp på den där scenen.

– Om inte jag är redo att försvara mig, hur kan jag då förvänta mig att någon annan skulle vara det? Det onormala är att inte agera. Det jag gjorde är inget extraordinärt. Det är att vara människa, säger hon.

Utsattheten och utanförskapet har hon gett uttryck för fler gånger. I sin mest uppmärksammade dikt – Mamma – sammanfattar hon:

”Tiden läker inga spår.
Det enda som kan försvinna är sår.”

Är det – i koncentrat – en definition av mellanförskap?

– Mellanförskap antyder att man svävar fritt mellan två världar, men inte tillhör någon av dem. Att man måste välja. Som om jag inte kan vara både svensk och kurd. Men då är man inne på samma tankesätt som när nationalstaten Turkiet bildades och påbudet löd: en nation, en kultur, ett språk. Det är tvångsassimilering. I Sverige har vi ett fritt val och jag väljer att se det som att jag har dubbelt av allt, att jag har en rikedom att förvalta. Det gäller bara att navigera i detta.

I teorin kan navigationen låta som simpel grundskolematematik: Ett plus ett blir två, eller rent av tre. I praktiken har Rojda kört vilse, gång på gång.

– Ibland har jag kompromissat så mycket för att passa in att jag nästan har utraderat mig själv. Om man under för lång tid gör våld på sig själv blir man till slut tom. Jag har pratat dalmål, varit förortstjejen från norra Botkyrka, pratat kurdiska, turkiska. Jag har ofta haft en känsla av att jag är här på nåder, att jag måste vara duktiga flickan, annars kastas jag ut.

Hon har svängt av motorvägen och in i ett villaområde där budgivningen på ett 40-talshus på 83 kvadratmeter just har passerat tio miljoner kronor.

Klass, etnicitet, kön och tillhörighet är teman Rojda ständigt återkommer till. Hur skulle hon inte kunna vara politisk?

– Har man vuxit upp fattig så är man alltid beredd på att kriget kommer, att det ska bli sämre tider. Jag fyller på förråden när jag har pengar över. Jag har ett års ranson av konservmat och hårinpackningar hemma, säger hon, och reflekterar över hur arbetarklassen har skildrats i svenska filmer.

– Jag reagerar över att underklassen eller arbetarklassen alltid smutsats ner, med slitna och trasiga kläder. För mig är det inte trovärdigt. Jag menar att det är tvärtom. Den som har ont om pengar gör allt för att inte se fattig ut. Man kanske inte äter lyxmiddag, men man betalar för att få naglarna fixade och håret färgat. Jag hade alltid fina kläder när jag växte upp, men de var köpta till halva rea-priset och de var för stora, för att jag skulle bära dem i flera år, säger hon.

I kvarter som kunde vara hämtade från Rojdas nya tv-serie Young Royals, där handlingen kretsar kring ekonomiskt trygghetsimpregnerade ungdomar på internatskola, rullar Rojda sakta mellan försommarskira häckar.

Hon har nått livets andra stora vägskäl.

Efter att ha regisserat En komikers uppväxt hamnade hon i en livskris. Kroppen stängde ner och hon blev sängliggande, drabbades av fläckvis håravfall, domningar, panikångest.

En morgon insåg hon att hon skulle gå under om hon inte förändrade något i grunden.

– Jag har inget naturligt reglage som känner av när det börjar bli överhettat. Jag kör på tills min kropp säger stopp. I grunden handlar det kanske om en bristande självkänsla. Jag har så gärna velat att andra ska tycka att jag är duktig och bra. Jag har varit rädd för att bli utstött. Jonas Gardell sa till mig att jag måste bestämma vilka som ska vara auktoriteterna i mitt liv. Jag har varit dålig på att stå upp för mig själv.

Jag vill tända en gnista. Jag är inget offer.

Samtidigt, skyndar hon att tillägga:

– Missförstå mig inte. Som kvinna och icke-vit är du generellt ett offer. Det är strukturellt. Det finns offer och förövare, men att vara offer är inte statiskt, det är inte oföränderligt. Därför är det så viktigt att det finns en kraft, ett hopp eller en framåtrörelse i allt jag gör. Jag vill tända en gnista. Jag är inget offer.

Kan du ge konkreta exempel på vad du menar med att du inte har stått upp för dig själv?

– Jag har blivit trampad på, förminskad eller orättvist behandlad. Inför möten har jag fått listor med punkter på vad jag bör säga och hur jag ska bete mig i ett rum. Jag har fått sämre betalt än mina manliga kollegor, men det gäller ju de flesta kvinnor. Jag har blivit exotifierad och ignorerad. Till slut accepterar och internaliserar man det här, för att man så gärna vill vara kvar i branschen. Jag har undvikit att markera eller bli arg för jag har förstått att jag behöver vara medgörlig, trevlig, glad, inte krånglig. Och duktig, förstås. Men jag säger inte att jag ångrar det. Hade jag inte gjort våld på mig själv så hade jag inte haft den plats jag har i dag. Det krävdes. Det har varit en överlevnadsstrategi som har funkat. Tills nu.

Det som har förändrats är att Rojda börjat ställa krav. I stället för att tacka ja utan förbehåll har hon sagt att hon behöver vissa förutsättningar – ekonomiska eller konstnärliga – för att kunna göra ett bra jobb.

Krånglig? Nej, tydlig. Och ärlig. Mot sig själv och omgivningen. Och hon märker att det fungerar. Det har varit en befrielse.

– Nu handlar mitt arbete om att ta tillbaka det som är jag, att vara hundra procent genuin. Jag har insett att ingen annan kommer att tala om för mig var gränsen går. Jag måste själv sätta gränserna, bestämma vad jag är beredd att kompromissa om och vad som inte är förhandlingsbart.

Och nu är hon redo att ta nästa steg.

– Jag kommer att skapa en plattform, ett produktionsbolag, där jag äger mitt eget konstnärskap och förverkligar mina idéer. Det finns så många historier som är värda att berätta och jag kommer aldrig att hinna göra det själv. Livet är för kort för det.

Första gnistan har hon redan tänt, när hon köpte rättigheterna till – och ska regissera – Tone Schunnessons roman Dagarna, dagarna, dagarna.

Rojda har bromsat in den franska silverbilen vid en tunnelbanestation strax utanför Stockholms tullar.

– Det viktigaste jag har lärt mig av livet är att inte stå vid vägkanten och lifta. Det är självförgörande att vänta på att någon ska stanna och plocka upp dig. Kör bilen själv i stället, säger hon.

Det har slutat regna och Rojda är redan på väg.