Ridån ner för biografen? Fredrik Sahlin är tveksam

Filmens superhjältar räddar jorden gång på gång, men står nu inför sin största utmaning: Att rädda biograferna. Fredrik Sahlin vadar fram mellan kasserade 3D-glasögon och undrar om bion överlever även denna kris.

  • 9 min
  • 14 okt 2022

// Foto: Dibakar Roy

Ridån ner för biografen? Fredrik Sahlin är tveksam
Fredrik Sahlin

Lyssna på artikeln

Filmens superhjältar räddar jorden gång på gång, men står nu inför sin största utmaning: Att rädda biograferna. Fredrik Sahlin vadar fram mellan kasserade 3D-glasögon och undrar om bion överlever även denna kris.

– Om tio år är biografen död, det är ingen av mina kompisar som orkar se en hel film.

Min 15-årige son tillhör en generation som kravlade ur sina mödrars sköten med en skärm i handen. Deras mediala verklighet får det som förut kallades MTV-klippning (snabba och hårda klipp) att framstå som en buddhistisk bön. Snuttar på Tiktok, klipp på Youtube, tv-spel – samt en och annan tv-serie, som Squid game (som ju dramaturgiskt påminner om ett tv-spel).

– Titta på film gjord före år 2010? Glöm det, boomer!

Vi lever i gudlösa tider då kyrkor görs om till klubbar och – ännu värre – biografer till konferenslokaler. Det hugger till någonstans i hjärttrakten när man hör talas om teambyggande och käcka kickoffer i samma lokaler som på tidigt 1970-tal sög in mig i historiska maratonfilmer som Ben Hur och Spartacus.

Men biografen har i princip alltid varit i farozonen.

Vid förra sekelskiftet hade den dåligt anseende, riktig kultur insöp man på teaaater och museum, och biografen var för pöbeln. Samtidigt har den haft en ihärdighet som få andra institutioner, en överlevnadspotential i nivå med vargen i Gråben och hjulben. Under den tid som gått sedan den första biovisningen 1895 har två världskrig, en rad pandemier och ideliga tekniska innovationer kommit och gått – men filmtemplet bestått.

Den första tekniska utmaningen var tjock-tv:ns intrång på 1950- och 60-talet. Hur skulle man få folk att resa sig ur de tv-fåtöljerna och masa sig till biografen? Jo, genom uppskalning. Större, längre och högre. Långa, färggranna mastodontfilmer på bibliska teman (Ben Hur, Cleopatra, Abraham med flera). Det var 70 mm, Vista vision och Cinerama (megaduk, böjd, med tre länkade projicerade bilder) och maffigt ljud. Och dröser av kändisar i rollistan.

När videon hotade bion bara något decennium senare var konceptet detsamma, men nu skulle de stora katastroferna sälja biljetter. Jordbävningar, flygkrascher och brinnande skyskrapor – alla fullproppade med publiklockande stjärnor som Burt Lancaster, Jacqueline Bisset, Paul Newman och faktiskt även Fred Astaire, som var en gammal ikon redan på den tiden.

Uppfinningsrikedomen var stor. Nu kom även ljudfenomenet Sensurround, känseltekniken Percepto (små vibratorer i biostolarna) och icke att förglömma: Smell-o-vision, där publiken vid angivna scener kunde skrapa med fingret på ett litet kort och på så sätt känna samma lukt som skådespelarna på duken.

Man kan inte annat än att älska dessa bondfångarknep, som i sin önskan att locka med det fantastiska påminde en hel del om de ambulerande nöjesfält som försökte fiska publikens pengar med attraktioner som Ormkvinnan och Starke Adolf. Någon större framgång hade dessa gimmickar inte i längden.

Så kom 3D, den skrytsamma kusinen från tekniklandet som gör framstötar med jämna mellanrum. Vi har sett den i tre utvecklingsstadier. Först på 50-talet, senare på 70-talet och även i modern tid med titlar som X-Men, The Hobbit och inte minst James Camerons trädkramar-sci-fi Avatar från 2009 – som faktiskt 13 år senare, nu i december, får sin första (av fyra) uppföljare.

Kanske blir det fjärde gången gillt för 3D:n? Nej, så länge den tvingar på oss illasittande brillor kommer 3D aldrig att bli filmisk husmanskost.

Men biografen har väl aldrig tagit så mycket stryk som under de senaste åren. Återigen hotad av tv:n. För 20 år sedan var tv-serien en avstjälpningsplats för fallen Hollywood-adel, nu ett mål för stjärnor i vardande. Den gamla dumburken har blivit en smart skärm som via strömningstjänsterna levererar högkvalitets-drama och beroendeframkallande spänning med en nästan galen frekvens. Idag har 75 procent av svenskarna tillgång till minst en strömningstjänst och de senaste sex åren har prenumerationstjänster för rörlig bild ökat med 127 procent.

Man kan skönja en uppgång i år.

Svaret från biografägarna har, om man ska hårdra det, varit detsamma nu som i tv:s barndom: Större, längre och högre: Imax-salonger och blockbusters med hög volym och låg IQ. Men också maffig, fysisk suggestion som inte kan uppnås i hemmet. Och återigen en massa celebriteter på duken. Men i stället för smaskiga draman om kända historiska/bibliska figurer (som en filmnörd kan jolma nostalgiskt över 50 år senare) tvingas nu relativt intellektuella stjärnor som Scarlett Johansson, Kenneth Branagh och andra dra på sig trikåer för att hoppa omkring framför en greenscreen. Ja, jag talar om superhjältefilmen. Denna invasiva art som spridit sig över repertoaren.

Men det som slutligen höll på att knäcka biografen var en mikroskopisk rackare kallad Covid-19, som stängde världens alla biografer (Alla? Nej, i ett litet hörn av branschen kunde de mindre biograferna kämpa vidare eftersom de inte, likt den stora ”svenska” kedjan Filmstaden, ägdes av ett kinesiskt megaföretag. Men det är en annan historia). Biografen var nere på nio och några stora titlar, från Batman till Jönssonligan, visades direkt på strömningstjänsterna. Personal permitterades och de överprisade popcornen stelnade i överdimensionerade pappersburkar.

Historiskt sett, jämfört med storhetstiden på 1940-och 50-talen då vi hade långt fler biografer (och ingen tv) har biobesöken gått ner väsentligt, men de senaste 20-30 åren har biobesöken legat relativt konstant på cirka två filmer per svensk och år. Detta trots strömningshotet – vilket nog ska tillskrivas just publikdragande trikå-action, multipla Star Wars-filmer och andra blockbusters.

Under pandemiåren 2020 och 2021 sjönk siffran till totalt cirka 5,7 respektive 6 miljoner biobesök, men färsk data från Sveriges biografägareförbund visar att man kan skönja en uppgång i år. Fram till september 2022 har det sålts nästan 7 miljoner biobiljetter, trots restriktioner i januari och februari. Men det är först nästa år som branschen kan tänkas komma ikapp, enligt Biografägareförbundets ordförande Peter Fornstam, som med en optimistisk ton tillägger: ”Bio is back!”.

En mer nykter respons är: Vi får väl se. Men visst, rädslan för att publiken skulle ha vant av sig med att gå på bio verkar ha kommit på skam och nog kan man ana en obändig framåtanda bland biografägarna. Medan kidsen flockas framför steroidsmockor i superhjälteland, dyker det upp allt fler oaser för äldre, där man kan konsumera mat, vin och fiktion i ett enda lockande paket. Hittills är det främst cineastiska entreprenörer som legat bakom den nya bio-dynamiken – men nyligen gav sig även Filmstaden in i den nischen, i och med bygget av en ny biograf i Uppsala med iSense (high tech-format typ iMax), ställbara skinnfåtöljer och mingelbar.

Biograferna tar emot slag efter slag, hänger på repet som en groggy Rocky Balboa men verkar alltid studsa tillbaka. Det är kanske dags att revidera den gamla sanningen att det bara är kackerlackorna som kommer att överleva ett globalt atomkrig.


Fotnot: Källor till siffrorna om svenskarnas medievanor är hämtade från Svenska filminstitutet, Sveriges biografägareförbund, MMS och Kantar Sifo.

Fler utvalda artiklar