Reyhaneh Ahangaran ger tips mot hopplöshet

”Är inte du orolig?” Min patient i övre tonåren tittar på mig med en både förvånad och ifrågasättande blick. Det har gått några månader sedan Ryssland inledde sin invasion av Ukraina, och vi har pratat om hur vi i Sverige plötsligt ställts inför frågor många av oss aldrig har behövt tänka på tidigare. Och jo, visst är jag orolig. Jag är orolig för folket i Ukraina och för vad kriget kommer innebära för resten av världen. Jag är orolig för klimatförändringarna och den ökade polariseringen i samhället. Men just här och nu är jag psykolog i samtal med en patient som jag ska hjälpa att må lite bättre, finns det någon plats för min oro då?

Vi sitter alla i samma båt, och ingen är helt ensam.

I arbetet som psykolog har jag olika verktyg att använda mig av. Verktygen handlar bland annat om de teorier och tekniker jag har lärt mig i min utbildning och under mina 15 år i yrket. Men verktygen handlar också om mig som person. Det gäller hur jag pratar med patienten och hur jag gör mig förstådd. Det handlar om hur jag skapar tillit, om hur jag visar att jag lyssnar och försöker förstå och om fingertoppskänslan för hur jag kan driva en process framåt. I en arbetssituation vill man ha fungerande verktyg, så hur blir det om verktyget som är jag vacklar lite? Konstigt nog är det inte alltid en nackdel. Om jag på ett trovärdigt sätt kan förmedla att oron som min patient känner är något allmänmänskligt och inte något konstigt kan det förhoppningsvis göra att patienten känner sig lite lugnare. Vi sitter alla i samma båt, och ingen är helt ensam. Men verktyget får inte brista helt, till exempel genom att jag berättar om min egen oro eller att jag spär på känslor av hopplöshet genom att inte kunna bemöta frågor.

För att hitta en bra balans behöver jag tänka på två saker som både hjälper mig och min patient; att vara så lugn som möjligt och att hitta något som faktiskt går att göra. För att kunna känna lugn behöver kroppen bli så avslappnad som möjligt, man kan börja med att ta några djupa andetag, sänka axlarna och slappna av i käkarna. När kroppen varvat ner är det lättare att tänka klart. Det som sedan går att göra kan vara att säga ifrån när någon uttrycker sig rasistiskt, donera pengar till en välgörenhetsorganisation eller anmäla sig till det där volontäruppdraget man tänkt på så länge. Att göra något konkret, hur litet det än verkar, är en av de bästa medicinerna mot såväl nedstämdhet som oro. Det fina är att det också är saker som man kan göra utan hjälp av en psykolog, och även påminna sina nära och kära om när allt känns övermäktigt.