Recension: ”Sinnenas tid” av Annie Ernaux

Oline Stig pendlar mellan fascination och irritation när hon läser Annie Ernaux roman Sinnenas tid. Kärleksberättelsen rör sig farligt nära det banala.

Sinnenas tid
Roman
Författare: Annie Ernaux
Översättare: Katja Waldén
Förlag: Norstedts

I Annie Ernaux kortroman Sinnenas tid från 1992 väntar en medelålders kvinna på sin älskare. Hon är besatt av tankarna på honom under dygnets alla timmar. Allt hon ser och upplever påminner om honom. Hon kan knappt sova, än mindre äta och lever som i trance. Mycket mer än så sker inte på det yttre planet. I det inre händer desto mer: det är tillståndet av outhärdlig längtan och passion som intresserar Ernaux mer än själva berättelsen.

Jag pendlar mellan fascination och irritation över denna text. Som alltid är Ernaux torra och sakliga prosa märkvärdigt magnetisk. Jag vill dröja vid varje stycke och jag måste läsa vidare. Det är något med det djupt anspråksfulla – som för den skull aldrig blir pretentiöst – som trollbinder mig. Hon vill verkligen förstå vad som sker med henne och fånga detta tillstånd. Jag får följa henne när hon väljer kläder, olika varje gång för att tillfredsställa mannen, och på hennes ofrivilliga och ensamma semesterveckor i Florens när hon går som i feber mellan de pliktskyldiga sevärdheterna och inte kan få karlsloken ur huvudet, hur hon drömmer, hur hon väntar.

Så infinner sig min irritation, nästan som en klåda. Herregud kvinna, skärp dig! Vem är värd all denna försakelse? Och vem är han egentligen, denna man? Det är nämligen inte helt tydligt. Trots att mannen är berättelsens absoluta centrum är han vag i konturerna. Ernaux skriver att hon medvetet valt att skildra honom så, för att inte röja hans identitet. Det är inte honom hon vill gestalta utan själva passionen, i alla dess beståndsdelar. Det påminner om en vetenskaplig undersökning, sakligt registrerande av varje banal detalj. Under mina otåliga stunder av läsningen påminns jag om vissa väninnor under tonåren, som hänfört envisades med att berätta om varje ögonblick av sina senaste förälskelser. Men deras litanior var å andra sidan oftast känslofyllda och späckade med affekt.

Det som räddar Sinnenas tid från att bli banal är just Ernaux angreppssätt och litterära stil, hur hon liksom metodiskt och utan att döma vare sig själv eller föremålet för sin besatthet närmar sig brännpunkten. ”Utan att veta det har han knutit mig fastare till världen”, skriver hon.