Recension: Klaustrofobiskt om norskamerikansk seriemördare

Victoria Kiellands roman Mina män utgår ifrån en norskfödd, amerikansk serimördare som verkade i början på 1900-talet. Men det är ingen klassisk true crime, här vandrar läsaren i cirklar inuti Bells huvud.

Mina män
Författare: Victoria Kielland
Översättning: Jonas Rasmussen
Förlag: Natur & Kultur

Någonstans såg jag Victoria Kiellands Mina män omnämnd som true crime. Den som plockar upp den här boken i tron att få läsa en traditionellt berättad brottshistoria lär dock bli besviken. Eller åtminstone förbryllad. True crime kan visserligen se ut på många vis och vara i hög grad litterär (tänk Truman Capote) men Mina män är snarare det som på senare år kommit att kallas ”romanfantasi”, dvs en mycket fri litterär gestaltning av ett autentiskt liv.

Norsk-amerikanska Belle Gunness, även kallad Hell’s Belle, var en av USA:s genom tiderna mest notoriska seriemördare, verksam i skiftet mellan 1800- och 1900-talet. Hon mördade minst 20 personer, troligtvis fler. Bland offren ingick flera av hennes barn. Två av mordoffren var hennes makar, och andra var välbeställda friare, som hon mötte efter att ha satt ut kontaktannonser i tidningen. 1908 brann hennes gård ner till grunden och i ruinerna hittades kropparna efter tre döda barn och en huvudlös kvinna. Än idag har man inte kunnat fastställa om kvinnokroppen var Gunness själv eller någon hon placerat ut där för att kunna fly.

I Victoria Kiellands roman har själva morden ganska liten plats, och när de beskrivs är det med samma poetiska sinnlighet som de många erotiska skildringarna. Mina män är en introspektiv gestaltning inifrån huvudet på en kvinna som löst upp gränserna mellan kärlek och hat och sakta dras allt djupare ner i galenskap. Vi möter henne först som Brynhild, en ung fattig norsk piga med omättlig aptit på kärlek och erotik. Men när hennes älskare får veta att hon blivit gravid sparkar han henne i magen så att hon får missfall. Händelsen är, i alla fall i Kiellands tolkning, avgörande för den hon sedan kommer att bli.

Kielland är påtagligt lojal med sin huvudperson och frångår aldrig Belles perspektiv. Det är ganska klaustrofobiskt att vistas i hennes överhettade hjärna, även om Kiellands prosa ofta är bedövande vacker. Jag kommer skamligt nog på mig själv med att ibland längta efter mer true crime. Bara lite, något som för berättelsen framåt i stället för i cirklar.

Ur Vi:s novembernummer 2023.