Vibrerande närvaro från Ramqvist

När Karolina Ramqvist återvänder till debutens landskap står kärleken i centrum. Den första boken utspelar sig mellan en vit kvinna och en svart man på Jamaica. Vi:s recensent Oline Stig läser och tappar nästan andan.

Den första boken
Författare: Karolina Ramqvist
Förlag: Albert Bonniers

Karolina Ramqvist debuterade skönlitterärt 2002 med boken More Fire som utspelar sig i Jamaica. Den handlar om en omöjlig kärleksrelation – men också om fattigdom, förtryck och om landets plågsamma koloniala arv. Sedan dess har hon blivit en av Sveriges mest tongivande författare med en rad romaner bakom sig, som Flickvännen, Den vita staden och det stora genombrottet Alltings början om den unga kvinnan Sagas uppväxt i 1990-talets Stockholm. Det finns ett tydligt systerskap mellan romanernas kvinnliga huvudpersoner: de är varken uttalat starka eller svaga, ofta klarsynt men liksom tillbakalutat och passivt betraktande sin samtid. Ramqvist skriver aldrig läsaren på näsan och vägrar polariserande förenklingar.

När hon nu återvänder till temat för sin debut känns kvinnan igen. Men här är det, till skillnad från i den förra boken, kärlekshistorien som står i centrum, med öns tröstlösa armod som fond.

En namnlös ”hon” befinner sig i den lilla byn i Jamaica, där hon flera år tidigare mött och förälskat sig i Paul. Under en förmiddag får vi följa paret när de förbereder sig för det slutgiltiga avskedet. Kvinnan rekapitulerar deras berättelse från det första mötet. Det finns också ett nuplan invävt i texten, ett vuxet öga som nyktert analyserar vad som sker.

Efter hundra sidor väntar jag på en dramaturgisk twist

Och det händer inte särskilt mycket på det yttre planet i den här romanen – som läsare befinner man sig från första sidan i ett skälvande och ödesmättat tillstånd. Själva historien är också av det slaget som skulle kunna sammanfattas på några rader: ung vit kvinna reser till ett främmande land, möter ung svart man. Ojämlikheterna kväver dem, komplikationer uppstår. Men Ramqvist är en författare som lyckas trolla med sin prosa: hon skriver fram den här världen och parets komplicerade relation med en sådan vibrerande och detaljrik närvaro att den nästan tar andan ur mig. Golvet som sopas rent på sand och insekter, gamarna som cirklar över deras brädhus, de tusen myggorna som äter på deras omslingrade, svettiga kroppar. De vita lakanen som tvättas rena för hand. Kvinnan reser hem till Sverige och försöker leva ett normalt liv men återvänder.

Efter hundra sidor väntar jag på en dramaturgisk twist: nu ska det väl ändå hända något som rycker de älskande ur den fruktlösa letargin. Det finns gott om mörka varsel och hot. Paul försörjer sig genom att utföra tjänster till rika kvinnor. Våldet är ständigt närvarande, män på ön bär machetes, Paul kommer hem med blödande sår. Kvinnans svenske pojkvän kommer på besök. Men nej. Detta är inte den sortens berättelse som bjuder läsaren på actionfylld katharsis. 

Den första boken är en språkligt förtätad minnesväv om en hopplös kärlek i en orättvis värld. Det politiska sprängstoffet ligger inbäddat som svarta trådar i berättelsen. Som i bybornas blick på den främmande vita kvinnan som kanske är förhäxad. Eller som när hon utan ett ord sticker till Paul ett Western Union-kuvert med sedlar innan hon checkar in på flyget för sista resan mot Sverige. 

Ur Tidningen Vi nr 7, 2024

Läs fler recensioner:

Svårt att göra belarusiska till öländska

Georgi Gospodinov skriver succéroman om nostalgins gift