Recension: ”Grå bin” av Andrej Kurkov

Andrej Kurkov, en av Ukrainas mest lästa författare, utkommer nu med en ny roman på svenska. Grå bin handlar om biodlaren Sergej som lever i krigets skugga i Donbass.

Grå bin
Roman
Författare: Andrej Kurkov
Översättare: Ylva Mörk
Förlag: Natur & Kultur

Det är efter invasionen av Krim, men före fjolårets upptrappning av den ryska aggressionen mot Ukraina. På landsbygden i Donbass finns någonting som kallas gråzonen, ett stycke land som varken kontrolleras av den ukrainska armén eller de ryska separatisterna och som just därför är under ständig beskjutning från båda sidor. Där, i en by som sedan länge är avskuren från omvärlden, utan el eller tillgång till livsmedel, lever biodlaren Sergej. Och en gata bort bor hans fiende sedan småskolan, småfifflaren Pasjka. Alla andra invånare har flytt; kyrkan och många av grannhusen är ruiner – men Sergej vägrar att ge sig av. Han har ju sina bin: sex kupor som kräver ständig omvårdnad.

På ett charmerande enkelt, nästan naivt sätt berättar Kurkov om en vardag där allt är kaos. På morgnarna eldar Sergej i kaminen, när skymningen faller tänder han vaxljus som han hämtat från kyrkoruinen. Däremellan dricker han motvilligt te med den opålitlige Pasjka. Så går dagarna och veckorna; skottlossningen är ömsom avlägsen, ömsom så nära att husets fönsterrutor skallrar.

Det märkliga är den känsla av trivsel som snart infinner sig. Eftersom Sergej sällan är rädd, utan tvärtom på ett oskuldsfullt vis förblir en enveten optimist, kan även läsaren slappna av – och då nästan öppna för sig för insikten att det som skildras kanske är en paradoxal variation på den bibliska berättelsen om paradiset. Livet går sin gilla gång, det finns trygghet och skönhet i de enkla sysslorna – en man i en trädgård, fåglar som kvittrar, soluppgången över de vidsträckta fälten, glädjen när det sprakar i kaminen.

Men den som lever i ett paradis måste räkna med att förr eller senare bli fördriven. En natt lyser himlen röd och visslande projektiler far fram över Sergejs köksträdgård. Kriget har trappats upp eller kommit så nära att det inte längre går att blunda för faran. Nästa morgon hivar han upp sina bikupor på bilens släp och ger sig av, ut i det okända. Här kränger romanen till, vinner i tempo, vidgas till en rundmålning av sydöstra Ukraina, så småningom Krim, av vanliga människor och säkerhetspoliser, av aprikosodlingar, gränskontroller och politisk fanatism – i gengäld är det som om Kurkov, i denna senare hälft, ibland tappar bort sin genomsympatiske, djupt mänsklige protagonist. Bortom den egna trädgården är Sergej vilsen, och jag är inte helt införstådd med hur det gestaltas. Vill man vara sträng kan man säga att romanen övergår till road movie, och därigenom också nedgraderas från obestridligt mästerverk till bara ”intressant”. Men herregud, hur skildrar man ett land i krig? Att det av och till blir yvigt, att vissa skönhetsfläckar infinner sig, är allt annat än konstigt. Det bestående intrycket är ändå att Grå bin är en enastående intensiv, vacker, gripande roman.