Recension: ”Det depressiva upphävs ständigt av språket”

Nu går den nyblivne Nobelpristagaren Jon Fosse i mål med Septologin. Jens Christian Brandt har läst de två avslutande delarna om Asle och hans dubbelgångare, ett storverk som skiftar mellan mörker och ljus.

Ett nytt namn Septologin VI-VII
Författare: Jon Fosse
Översättning:Lars Andersson

De tre delarna av Jon Fosses Septologin börjar alla på samma sätt. En konstnär står framför sitt staffli och betraktar sitt pågående verk, ett brunt och ett lila streck som tillsammans bildar ett kors. Det är den gemensamma utgångspunkten, men därifrån förgrenar sig berättelserna på olika sätt. I den tredje delen är tonen kärvare än hittills, ett distinkt stråk av trötthet och leda har smugit sig in. Konstnären Asle varken orkar eller vill måla något mer, staffliet och färgtuberna ska bäras upp på vinden, helst för gott. Skapandets tid är över: ”Allt jag nu längtar efter är stillhet, ja att det ska vara alldeles stilla.” En reträtt in i utslocknandet och frånvaron: ”Jag ska bli tom, bara tom, jag ska bli till ett stilla ingenting, till ett tyst mörker.”

Vad som sedan följer är, en smula paradoxalt, ett rakare och kanske mer lättillgängligt berättande än tidigare. Om Fosses hemlighet (eller storhet) som dramatiker handlar om hur han hanterar tystnaden, pauserna mellan orden, så grundas den sällsamma suggestion som utgår från hans prosa i den suveräna ljussättningen. Ofta rör sig hans gestalter i en skymningszon där gränserna mellan minnen och drömmar suddats ut och blivit diffusa, som om det är omöjligt att avgöra var det ena slutar och det andra tar vid.

Det är så man vant sig vid att Septologin fungerar och därför är det till en början förvirrande att så mycket i denna avslutande del utspelas i dagsljus. I långa återblickar nystas mycket av det som förut bara antytts upp, och vi får följa inte bara Asle – utan också hans gäckande dubbelgångare som bär samma namn, samma kläder och också är (eller vill bli) konstnär från studieåren i Björgvin (Bergen) – in i vuxenblivande, karriär och äktenskap. Fosse skriver här med en ömsint vardagsrealism och i en ton som bitvis påminner om förra seklets arbetarskildringar: unga män som flyttar till stan från provinsen, hyr rum hos vänliga själar med boksamlingar och tavlor på väggarna och finporslin i salongen. Det handlar om att gå över trösklar, upptas i nya gemenskaper och bli till i mötet med andra människor.

Mellan resignation och förtvivlan

Men de är alltså dubbelgångare, de båda konstnärerna, Asle och Asle – och porträtten är stiliserade. Den ena, han som också är berättaren, finner omgående kärleken, en kvinna som heter nästan likadant – Ales – och som varsamt styr honom mot ljuset som är den kristna tron och kristendomens vision av den gudomliga nåden. Den andre Asle däremot hinns lika tidigt upp av mörker och självdestruktivitet: äktenskap kraschar, tillvaron mister sin lyster alkoholen tar över. Fosse berättar i bilder, i sekvenser som ömsom är långa och utförliga, ömsom flyktiga skisser. I stället för psykologi, eller förklaringar, finns här bara polariteten mellan ljus och mörker, krafterna som drar en människa nedåt, energierna som får en annan att lyfta.

Det är ändå en ödesgemenskap som varar livet igenom: i berättelsens nutid ligger den andre Asle intagen på sjukhus och vår Asle, konstnären med det brunlila korset, tar då hand om kollegans hund, Brage. Den binder dem samman, och binder också båda vid verkligheten, eftersom den måste ut på promenader, få mat, ges rutiner; kanske den enda förpliktelse som Asle inte kan fly ifrån. Annars sitter han mest stilla i sitt hus ute på landet, ser ut genom fönstret och söker ständigt samma punkt vid horisonten, vågorna ute till havs. Som om svaret fanns därute, varför allting blev som det blev.

Så rör sig känsloregistret här mellan resignation och en hårt tyglad förtvivlan, men det depressiva upphävs ständigt av språket, av själva soundet hos Fosse, med de många omtagningarna, ett slags haltande valstakt som man omedelbart fastnar i och som man önskar ska pågå för evigt. Att Septologin blivit så rik, så outtömlig, så till brädden fylld av reflexioner kring konsten och tron och tidens gång, är även översättarens förtjänst. Kanske är det inbillning, men jag får för mig att Lars Andersson denna gång makat sig ytterligare ett stycke närmare det nynorska originalet, ifråga om ordval men också meningsbyggnad, och det är en gåva till läsarna.

Ur Tidningen Vi #12 2023.