Recension: ”Det är ett problem som fiktionen inte har råd med”

I Einar Kárason roman Världsmästaren går en kontroversiell schackspelare i exil på Island, efter en match i Jugoslavien. Låter det bekant? Det är det. Än en gång berättas Bobby Fishers livsöde.

Världsmästaren
Roman
Författare: Einar Kárason
Översättning: John Swedenmark

I Sally Rooneys roman Intermezzo förälskar sig det unga schackgeniet Ivan i en äldre kvinna. Margaret är själv ingen schackspelare, men däremot begåvad med skärpa i blicken. Hon funderar över schackspelares identifikation med kungen på brädet, samtidigt som hon konstaterar att om det är något hon minns av schack är det att ”kungen är svag och feg och ägnar större delen av spelet åt att gömma sig i ett hörn”. För den insatte är den analysen kanske en banalitet, men för en amatör ter den sig smart och välfunnen. Kungen är en liten råtta.

Schackmästaren i Einar Kárasons kortroman Världsmästaren är en tilltufsad och slagen sådan. De storslagna segrar och världsmästartitlar han har i bagaget börjar bli dammig historia, och själv befinner han sig på ständig flykt; han kan inte återvända hem till USA eftersom han riskerar åtal efter att under tidigt 1990-tal spelat match i ett Jugoslavien som var belagt med amerikanska sanktioner. I romanen rör han sig från Filippinerna till Japan, där han fängslas eftersom han saknar giltigt pass. Räddningen ska bli en kommitté i det land där han en gång i tiden tog en berömd världsmästartitel – Island. Han blir lovad uppehållstillstånd, flygs dit i ett litet plan, och tillbringar de sista åren av sitt liv i förbittrad exil i Reykjavik. I ett hörn, om man så vill.

Världsmästaren är inte bara löst baserad på, utan följer mycket noggrant den legendariska, excentriska och rätt så problematiska Robert ”Bobby” Fischers liv. Den geniala schackspelaren och första amerikanska världsmästaren, med sina antisemitiska och konspirationsteoretiska böjelser, har redan en väldokumenterad biografi. Också berättelsen om hans sista år på Island är skildrad i filmer och -böcker. Så, vad tillför en exofiktiv roman som Einar Kárasons Världsmästaren? Inte mycket, är jag rädd.

Det handlar inte om att Bobby Fischer skulle vara ett uttömt ämne, tvärtom, men däremot om att Världsmästaren är en roman som inte lyckas övertyga mig om att den är intressantare än den verklighet jag kan googla fram på nätet. Det är ett problem som fiktionen inte har råd med. Språkekvilibristen John Swedenmark gör som vanligt ett utmärkt jobb med sin översättning, där Kárasons stream of consciousness-aktiga ordflöde överförts till pigg och smidig svenska, men romanen som sådan är mördande tråkig. Den gestaltar inte, den bara återberättar, och det är ett faktum som inte ens ett virvlande, energiskt språk kan sminka över.

Kárasons världsmästare, liksom den verklige Bobby Fischer, kommer att ägna större delen av sitt liv åt att försöka undkomma sitt öde; han flyttar ett steg hit, ett steg dit, innan han till sist står öga mot öga med en kraftigt försämrad hälsa, schack matt. Den alltmer koleriske och dåraktige mästaren, som gömt sig i en fåtölj i ett antikvariat i Reykjavik och som litar mer på naturpreparat än läkare, framträder som en människa jag vill lära känna närmare. Synd att han dyker upp alldeles för sent.

Ur tidningen Vi nummer 10 2024.

Läs mer om litteratur:

Karolina Ramqvists dagbok: ”Jag kanske håller på att bli galen”

Emma Hamberg om Paris och ”Kärlekens idioter”