Emma Hamberg om Paris och ”Kärlekens idioter”

Emma Hambergs nya roman Kärlekens idioter är en oblyg flirt med både Paris och Alice B. Toklas. Hur blev det så? För att få ett svar på frågan reste vi till den franska huvudstaden.

Servitören kommer in med två väldoftande champinjonomeletter och varsin liten grönsallad med dressing. Om vi hade varit gäster hemma hos Alice B. Toklas hade det betytt att vi gärna fått stanna en stund. 

− Alice B. Toklas tillagade omeletter beroende på hur mycket hon tyckte om gästen. Om det var någon hon ville skulle stanna kvar så fyllde hon den med härliga saker. De gäster hon ville bli av med fick två stekta ägg, förklarar mitt lunch­sällskap, författaren Emma Hamberg. 

Jag träffar henne i Paris där hon har bott de senaste sex veckorna eftersom hon och hennes man Patrick arbetar på en parisisk kokbok. I dag är det hennes sista dag i staden och om några timmar ska hon bila ner till Provence.

− Vi har ätit som galningar de här veckorna, provlagat och fotat. Det har varit ett fantastiskt projekt. Patricks mamma är fransyska och han har bott mycket i Paris, så han kan den här staden. 

Själv säger hon att hon knappt kan franska, men uppenbarligen tillräckligt för att charma servitören som avbryter oss med jämna mellanrum för att fråga om allt är i sin ordning.

− Du vet väl att de var tvungna att gå charmkurs för några år sedan? Turisterna klagade så mycket på att folk inom service var så jävla otrevliga, det gick inte längre. 

Restaurang La Palette ligger i sjätte arrondissementet längs med Seine, nära Musée d’Orsay. Emma Hamberg berättar att den brukade vara ett tillhåll för konststudenter – därav namnet – och om det skvallrar även väggarnas färgglada konst och paletter med torkad färg. Några av dåtidens gäster var Paul ­Cézanne, Pablo Picasso och Georges Braque men den har även modernare kultur­referenser: i Paul Austers roman Osynlig besöker huvud­karaktären brasseriet flera gånger, och baren fick tjäna som inspelningsplats för Taylor Swifts musikvideo till låten Begin Again.

Liggande bredvid mig i soffan där vi sitter har jag den mycket märkliga Alice B. Toklas självbiografi. Den är skriven ur författaren och kulturpersonligheten Alice B. Toklas perspektiv och berättar om henne och partnern, poeten och författaren Gertrude Stein, och deras liv på Rue de Fleurus 27 som var en samlingsplats för den tidens stora ­kulturella namn: Picasso, Hemingway, Fitzgerald, Matisse. 

Så vari består det märkliga? Det är inte Alice B. Toklas utan Gertrude Stein som skrivit den. 

− Det är Gertrude som skriver Alices självbiografi, vilket betyder att hon även skriver om sig själv och målar upp en bild av sig själv som ett geni och helt fantastisk, säger Emma Hamberg med ett skratt.

Men vi backar några steg. För vad har egentligen en svensk feelgood-författare att göra med Paris litterära avantgarde under det tidiga 1900-talet?

2023 publicerades den andra och sista delen i Emma Hambergs omåttligt populära bokserie om den medelålders Agneta som lämnar sin genomtrista man och flyttar till en by i Provence. Med ett visst mått av prestationsångest skulle hon sätta igång med en ny bok. 

− Jag tror att de flesta av mina läsare är lite som jag – läser mycket och älskar böcker men har kanske inte betat igenom de ryska klassikerna utan läst Jackie Collins i stället. Jag ville skriva en bok som gör att man längtar efter att läsa ännu mer, och som gör att man kanske vill läsa de där böckerna som är svåra att hugga tag i. 

Världskrigen avlöser varandra men de äter ostron och dricker champagne och bjuder på fantastiska middagar i sin våning

Resultatet blev Kärlekens idioter som utspelar sig i en liten by i Sörmland i nutid, och tar sitt avstamp i att ett träd plötsligt försvinner. Det är inte vilket träd som helst, utan ett stort kastanjeträd vid namn Alice B. Toklas som är det närmaste en livskamrat den ensamma och vresiga Gertrud har. När hon vaknar en morgon möts hon av en tom grop där trädet stått. 

− Trädets försvinnande bygger på en verklig händelse som jag fick höra om för många år sedan och som jag hade sparat i mitt kartotek av berättelser, jag hade aldrig kunnat hitta på något sådant själv. 

Händelsen för tre främlingars öden samman – den bittra Gertrud, Simona som äger ett sågverk och Jean Paul som fått ärva 30 000 böcker. Ja du läste rätt, alla tre namnen blinkar åt Paris intellektuella centralgestalter: Gertrude Stein, Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre. Och även om handlingen rent fysiskt utspelar sig i Sverige, befinner den sig själsligt i Paris bland dess kulturpersonligheter, böcker och inte minst – mat. En stor roll i boken spelar nämligen Alice B. Toklas berömda kokbok. 

Den skrevs av Alice efter att Gertrude hade dött och hon själv låg på sjukhus med gulsot och tvingades äta smaklös sjukhusmat. Hon flydde in i sina minnen och skrev boken som är till lika delar en kokbok och en hyllning till parets gemensamma liv. 

− Världskrigen avlöser varandra men de äter ostron och dricker champagne och bjuder på fantastiska middagar i sin våning. Det är en bok som skryter och skrävlar och drar med en på härligheter. Den är underbar! säger Emma Hamberg som föredrar den alla gånger framför den mer litterära ”självbiografin”. 

I samband med att Kärlekens idioter publiceras har Emmas förlag även gett ut Alice B. Toklas kokbok i översättning av Marie-Louise Telegin och Olof Ekendahl, och Emma har skrivit förordet. Men de närapå fyrahundra recepten är inget för amatörer; de är snarare att ses som rekommendationer, de är sällan skrivna för färre än 20 personer och tar inte någon hänsyn till ekonomi. Här finns Abborre för Picasso, Kyckling i halvsorg, Jätteduvunge i pyjamas och så den berömda ”Haschich Fudge”, en brownie med marijuana som, enligt B. Toklas, ”vem som helst kan vispa ihop en regnig dag”. Receptet har strukits i de flesta utgåvor av boken, men finns med i den nya upplagan.

Vi har ätit upp våra omeletter. Servi­tören flirtar med Emma Hamberg och hon får veta att han inte bara jobbar sin första dag, utan sin allra första timme. 

− Det är ju fantastiskt vackert! Att bli serverad av någon som gör sin första timme. Helt ljuvligt, utbrister hon och hintar om att han kan komma att dyka upp i en framtida bok, medan jag lite cyniskt undrar om det är något han alltid säger till gäster. 

Vi promenerar längs Rue de Seine, korsar Boulevard Saint-Germain och fortsätter längs med Rue de Tournon tills vi kommer fram till Jardin du Luxembourg, där Alice och Gertrude träffades för första gången, 1907. Hela parken är täckt av kastanjer: stora och små, vildvuxna och välfriserade. Ett ungt ­bröllops­par fotograferas på en gräsmatta och parken är full av folk som spelar boule, har picknick eller bara sitter på en bänk och läser. Böcker. Jag slås av vilken ovanlig syn det är.  

− Något som är så häftigt med fransmän är att alla läser. Alla antikvariat, alla bokhandlare går runt till skillnad från i Sverige. Man sätter en stolthet i att läsa, säger Emma Hamberg.

Här brukade de ses och flanera i alléerna, Gertrude med sin korta frisyr, Alice med sin mustasch. Hur var det ens möjligt att leva och synas tillsammans som ett lesbiskt kärlekspar på den tiden?

− De gömde det inte, levde ihop och är begravda ihop. Jag har uppfattat det som att alla visste men ingen pratade om det. 

Efter några minuters promenad från parken kommer vi till Rue de Fleurus. På nummer 27 sitter ett plakat som berättar att här bodde Gertrude Stein och tog emot konstnärer och författare från 1903 till 1938. I lite mindre bokstäver, nedanför hennes namn, står Alice B. Toklas. En stor svart järngrind hindrar oss ifrån att komma in, men Emma har varit här förut och lyckades då smita in bakom en boende, smög upp i trappuppgångarna och kände på handtagen.  

När Gertrude och Alice träffades föll de direkt för varandra och Alice flyttade in i lägenheten som Gertrude delade med sin bror. Snart kände han sig tvungen att flytta ut.  

− Om Gertrude Stein är direkt ­dominant, så är Alice B. Toklas mer som en osynlig gas. Hon märktes inte så mycket vid sidan av Gertrude utan dominerade mer i det tysta. Jag tror att de hade det väldigt roligt ihop och att de hittade ett sätt att leva tillsammans på som de båda tyckte om. Även om Alice kunde bli vansinnigt irriterad på att hon ibland var tvungen att sitta med fruarna medan Gertrude hängde med de manliga genierna. 

Vi avslutar promenaden vid ett café på samma gata. På några sådana satt sällan paret Stein/B. Toklas. Medan övriga kultureliten vimlade på det som i dag är turistfällor som La Closerie des Lilas, Brasserie Lipp och Café de Flore höll sig Alice och Gertrude mest hemma i sin lägenhet. 

Emma Hamberg avslöjar att hennes nästa bok kommer att utspela sig här i Paris, i området kring Rue de Fleurus och Jardin du Luxembourg, och att Alice B. Toklas och Gertrude Stein kan komma att dyka upp igen. 

− Jag tänker att om man förlorat ett kastanjeträd så finns det väl bara ett ställe att leta på? Om jag vore ett kastanjeträd är det i alla fall hit jag skulle åka.

Ur Vi Läser #5 2024.

Läs mer:

New York, Paris och Dubai – den kulturella staden är död

Natalie säljer Kerstin Ekman i Paris