Recension: ”Barfotakvinnan” av Scholastique Mukasonga

Scholastique Mukasongas Barfotakvinnan skildrar den rwandiska militärens våldsamheter mot tutsierna i en märklig hybrid mellan etnografi och självbiografi.

Barfotakvinnan
Roman
Författare: Scholastique Mukasonga
Översättare: Maria Björkman
Förlag: Tranan

Bugesera är Rwandas Sibirien. En provins, utmed gränsen mot Burundi, där sömnsjukan grasserar och hettan bränner sönder landskapet. Långt före folkmordet var det dit mängder med människor tvångsförflyttades från huvudstaden Kigali. Där fick de deporterade, vars brott bestod i att tillhöra folkgruppen tutsier – som av de styrande hutuerna döpts om till ”kackerlackor” – börja om på nytt, bygga hyddor att bo i, odla upp jorden, helt enkelt hitta sätt att överleva. Men det är aldrig enkelt. Svält och sjukdomar hotar, militären kommer förbi och sparkar sönder de provisoriska bostäderna.

Mycket av detta skildras ur barnets perspektiv. Mukasonga skriver om den egna uppväxten, om att rensa de torftiga fälten från ogräs och att sedan, efter den stora regnperioden, tillsammans med syskonen, upptäcka hur grödan skjuter i höjden; först är durrans stjälkar lika långa som småflickorna, så småningom högre än föräldrarna. Sådana vardagliga mysterier finns det gott om, och författaren kontrasterar de skickligt mot det allestädes närvarande våldet. Men framförallt är denna märkliga hybrid mellan självbiografi och etnografi ett porträtt av Mukasongas mor Stefania. I en värld som i nästa ögonblick kan slås i spillror står hon för tryggheten. Hon skyddar genom tusen lister och knep sin familj, men är också den som ansvarar för att kunskapen om tutsiernas kultur, de många ritualerna, sedvänjorna, recepten förs vidare till nästa generation.

För de är så nära sammantvinnade, de enskilda individernas kamp för att inte duka under i den fientliga miljön och den kollektiva identiteten som också måste räddas undan utplåning. Stefania är minnespalatsets väktare: det är hon som ser till att barnen inte glömmer att tutsierna kom någon annanstans ifrån, en gång hade riktiga hem och levde utan repressalier. Så formar sig berättelsen inte bara till ett ömsint, gripande porträtt av modern, utan även till dennas testamente: det kulturella arv hon bar på strävar texten att hålla fast i skrift. En ofta övermäktig uppgift: ”Tyvärr kommer jag inte ihåg alla de hemligheter som Stefania anförtrodde mig, hemligheter som en mor bara anförtror sin dotter.” Viljan att ändå rekonstruera, att återskapa konturerna av ”gamla tiders Rwanda” leder till att framställningen stundom kränger mellan gestaltande partier och avsnitt som har en bismak av föreläsning eller akademiskt seminarium. Men det gör kanske inte så mycket. Alla medel är tillåtna när det handlar om att frambesvärja en förlorad värld.