Rapport från en ovanlig rättegång

Reporter Lars Westman ringer Tingsrätten för att höra vilka rättegångar som är aktuella för dagen, och dyker rakt in i ett livsöde. Plötsligt har en äldre herre fått en knäpp. Favorit från Vi nr 42 1974.

God dag, det är från Tidningen Vi. Vad har ni för rättegångar i dag?
– Inget särskilt. Det är snatteri och rattonykterhet för hela slanten och så en skadegörelse klockan elva. Det är ingenting i dag att lyssna på. Vi har inga viktiga mål den här veckan.
Det där målet om skadegörelse, vad är det …
– Det vet jag tyvärr inte. Det händer så mycket ruskigt. Men om ni verkligen kan sätta av arbetstid för sånt här tycker jag ni skall komma igen nästa vecka. Då är det ett intressant skattemål …

Det sitter en äldre herre i vänthallen utanför tingssalen. Inifrån salen hörs ett svagt mummel men här ute är det så tyst att jag borde kunna höra hjärtat slå på den gamle herrn.
Kan det verkligen vara han som skall dömas för skadegörelse? Jag presenterar mig och frågar om han har någonting emot att jag lyssnar på rättegången.

– Det värsta som kan hända mig är att ni skriver om det här, säger den gamle herrn.
– Jag har inte talat med någon människa om det här sedan det hände. I fyra månader har jag legat sömnlös. Jag har grubblat natt och dag på hur det kunde hända. Och nu kommer ni och skall skriva om det.

Jag frågar vad han gjort.
– Jag har gjort en repa på en bil.
– Det är väl inte så farligt, säger jag och berättar om ett missöde där jag öppnade min bildörr så häftigt att en bil intill skadades och jag blev ersättningsskyldig.
– Det jag gjorde var värre, säger den gamle herrn.

En dag i våras var han ute för att köpa mat till sin katt. Han hade gått den vanliga vägen till affären och så hade han sett två bilar stå parkerade med hjulen uppe på trottoaren.
– Jag vet inte hur det gick till. Men jag hade tydligen tagit upp min nyckel och tryckt in den i plåten på den första bilen. Så hade jag dragit upp en lång reva i lackeringen och fortsatt över till den andra bilen.

Så hade han gått in i affären och handlat kattmat. När han kom ut på gatan stod två bilägare och väntade på honom.
– De stirrade på mig och sa: Hur skall ni klara upp det här nu då? På en sekund förstod jag vad jag gjort. Hela världen rasade samman för mig.
– Ni kanske hatar bilar, säger jag.
– Ja, det är möjligt att jag i mitt undermedvetna byggt upp ett bilhat, säger han.
– När jag själv är ute och kör och håller hastigheten brukar folk tuta åt mig och knyta näven för att jag kör för långsamt. Men varför skulle jag göra åverkan på bilar? Det är ofattbart.

Han är förkrossad men samtidigt klar över sin situation.
– Jag är sjuttioåtta år. Jag är son till en skogsarbetare och jag tog studenten på korrespondens. Under hela mitt liv har jag aldrig gjort någonting ohederligt. När jag gick där på gatan funderade jag på hur jag skulle fira min och min hustrus femtionde bröllopsdag. Det tänkte jag på när jag tog upp nyckelknippan och tryckte in nyckeln i lackeringen.
Hur kan sådant ske?
– För min hustru skulle jag inte kunna berätta någonting och inte för mina vänner. De skulle inte förstå.
– Det här kan hända vem som helst, säger jag. Trycket har blivit för starkt för er, alla människor bär på aggressioner och en dag bryter de igenom spärrarna.
– Ni är mycket vänlig, säger den gamle herrn.

En röst från högtalaren i hallen kallar in honom i rättssalen. Det är den vanliga apparaten. Åklagaren till vänster bakom sina papper och så hela det fasansfulla podiet med nämndemännen, domaren och notarien, som alla sitter tysta medan den gamle herrn går den långa gången fram mellan de tomma åhörarbänkarna.

Han sjunker ner bakom det lilla bordet och nämnden tittar ner på honom medan åklagaren börjar redogöra för brottet.
– Den åtalade har förövat skadegörelse på personbilar genom att med en nyckel repa lackeringen till ett värde av åttahundra kronor.

Domaren: Är det riktigt?
Den gamle herrn: Ja.
Domaren:Då är min fråga varför ni förövade denna skadegörelse.
Den gamle herrn:Jag vet inte. Men jag tycker inte att man skall parkera på trottoarer. De här bilarna som jag gjorde åverkan på stod en bit upp på trottoaren.

– Jag gjorde det medan jag gick och tänkte på hur jag skulle fira mitt guldbröllop.
Domaren håller upp ett papper och säger:
– Ni har betalat och gjort rätt för er. Är det här första gången ni står inför en domstol?

Den gamle herrn: Ja, det är första gången. Jag beklagar djupt vad jag gjort.
Domaren:Hur bedömer åklagaren fallet?
Åklagaren:Han har erkänt men ändå har man svårt att förstå att en mogen människa kan göra något sådant. När det är ungdomar som gör sånt här talar man om nidingsdåd.

Den gamle herrn tittar i golvet. Han har levat ett långt liv. Ute i hallen hade han berättat för mig om den handelsfirma han byggt upp, med kontakter över hela världen. Han berättade om sin pappa som var skogshuggare och som satte honom i skolan.
När han är sjuttioåtta år inträffar någonting som plötsligt gör detta långa och innehållsrika liv meningslöst och oförklarligt. Vad hände sen?
Nu hör han åklagaren tala om nidingsdåd …

Han redogör för sina inkomster: Det är tjugotusen.

Domaren: Jaha, tjugotusen om året?
Den gamle herrn: Nej, i månaden.

Nämndemännen och domaren rycker till lite grand. Om det blir dagsböter på det här, blir det tydligen så att det räcker för att betala rättegången, med arvoden till nämndemännen inräknade.
– Jaha, då var det klart då, säger domaren. Ni kan ringa i eftermiddag och få del av domslutet.

Hela rättegången har tagit tio minuter. Efter fyra månaders helvete är det över. Den svenska rättsmaskinen har malt färdigt och spottat ut honom, förödmjukad men samtidigt lättad.
– Nu får jag försöka glömma det här. Men det kommer att ta lång tid.
– Nu går vi på något matställe och äter en bit, säger jag. Det kan ni behöva. Jag bjuder.
– Inte skall vi gå på restaurang, jag tog smörgåsar med mig, säger han.

Vi går på en trevlig krog, Piperska muren. Vi äter rödspätta och den gamle herrn pratar om livet, som han trodde att han lärt sig förstå, men som man aldrig blir riktigt klok på.
– Min hustru och jag har ofta talat om hur hårt rättvisan behandlar människor som kommit vid sidan av. Men inte förrän i dag visste jag någonting om hur förödmjukad en människa kan bli. Hur skall man värja sig mot sitt eget undermedvetna och mot sina aggressioner?

Han berättar att han under sina sista stressiga år som direktör och affärsman börjat ägna sig åt meditation för att få harmoni.
– Ni ska berätta det här för er fru, säger jag.
– Det är omöjligt, säger han. Vi har levt ett lyckligt liv tillsammans men om hon fick veta detta skulle hon ta det mycket hårt. I vår generation är det en fruktansvärd sak att bli ställd inför domstol.
– Glöm det här, säger jag. Sånt kan hända vem som helst. Nästa gång är det min tur.

Är det tingsnotarien? Goddag, det är från Tidningen Vi, hur gick det för den gamle herrn som repat bilarna?

Notarien: Det blev tjugofem dagsböter à femtio kronor. Ja, det är ju häpnadsväckande att en man i hans ställning kan göra något sånt här …