Putins fiende nummer 1

Affärsmannen Bill Browder kallar sig själv Vladimir Putins fiende nummer ett. Hans bästsäljande bok Mitt krig med Putin följs nu upp av en ny: Tsaren. För Vi berättar den ifrågasatte affärsmannen om när Trump ville lämna ut honom till Putin.

Säga vad man vill om Donald Trumps mandatperiod som USA:s president, men förutsägbar var den aldrig. När han den 16 juli 2018 höll en gemensam presskonferens med Rysslands president Vladimir Putin i Helsingfors var det många som väntade sig en tuff attityd från Trump. Nu skulle han väl en gång för alla tillbakavisa spekulationerna om att Putin hade hållhakar på honom.

Förväntningarna kom förstås spektakulärt på skam. Trump sade bland annat att han litade mer på Putin (som myste på hans vänstra sida) än på USA:s egen säkerhetstjänst.

Kort före toppmötet hade amerikanska åklagare åtalat tolv ryska säkerhetstjänstemän i deras frånvaro. Putin sade nu småleende att de mycket väl kunde överlämnas till den amerikanska rättvisan. Men i så fall ville han ha något i utbyte. Exempelvis den av Ryssland efterlyste amerikanske affärsmannen Bill Browder.

Trump fick ordet: ”Ett fantastiskt erbjudande!”

Bill Browder, som befann sig på skidsemester med familjen i amerikanska Aspen, åhörde replikskiftet med stigande panik. Han hade i åratal fruktat Putins lönnmördare. Nu öppnade USA:s president för att överlämna honom till Ryssland. Att han i så fall skulle återkomma levande bedömde han som uteslutet.

Men vem är Bill Browder och varför pekade Putin ut just honom inför världens tv-kameror?

Den då unge fondförvaltaren Bill Browder begav sig i mitten av 90-talet till Ryssland. Där rådde ekonomisk yra. Övergången från sovjetisk planekonomi till västerländsk kapitalism skulle tas i ett enda språng. Enorma värden cirkulerade, de nya regelverken fungerade inte. Det blev rena guldruschen och den ryska marknaden kallades ”Vilda östern”.

Browder var med och lanserade en hedgefond, som snart blev exempellöst framgångsrik. Enligt Browder var strategin enkel. Nyligen privatiserade ryska företag var undervärderade. Browders fond köpte aktierna billigt. Därefter påtalade Browder och hans medarbetare korruptionen i företagen. Rättsväsendet kopplades in, företagsledningen utlovade bot och bättring. Därmed steg aktiernas värde. De kunde därefter säljas med god vinst. Browders hedgefond tjänade miljarder och han uppges fortfarande vara god för uppskattningsvis 100 miljoner dollar.

Enligt Browder hotade affärsmodellen slutligen den då nye presidenten Putins makt. Putin var beroende av stöd från landets mäktigaste affärsmän, oligarkerna. De ogillade Browders metoder. 2005 blev han således utvisad från Ryssland. Browder beskylldes för skattebrott i miljardklassen och hans affärsimperium konfiskerades. Hans revisor, den 37-årige Sergej Magnitskij, försökte 2008 visa att skattepengarna i stället hade svindlats bort av samma statstjänstemän som anklagade Browder. Magnitskij greps och avled sedan i häktet. Den officiella dödsorsaken var hjärtattack. Enligt en oberoende granskning blev han sannolikt misshandlad till döds.

– Jag har ägnat de senaste tolv åren av mitt liv åt att kämpa för rättvisan, för att de som dödade Magnitskij ska ställas inför rätta, säger Browder.

Intervjun med Vi sker via skärm. Browder sitter framför en intetsägande vägg. Han vill inte ange var i världen han befinner sig. Sedan han inledde sin kamp måste han vara försiktig.

Ryska blodspengar tvättades på så sätt genom svenska banker.

Kampen har tagit sig formen av ett oförtröttligt lobbyarbete för den så kallade Magnitskijlagen. Syftet är att världens länder ska införa ekonomiska sanktioner mot rika ryssar som bryter mot mänskliga rättigheter. Genombrottet kom 2012, när USA antog ”The Magnitsky Act”. Sedan dess har flera länder infört liknande regler. Även EU antog 2021 ett nytt sanktionssystem för att straffa människorättsbrott över hela världen.

2015 beskrev Browder sin historia i den bästsäljande boken Mitt krig med Putin. I dagarna utkommer uppföljaren, Tsaren, på svenska. Den tar vid där den första slutade. Och det har inte precis varit händelsefattiga år.

Bland annat avslöjades 2018 att storbanken Danske Bank tvättade ryska pengar. Brotten uppdagades delvis med hjälp av den omfattande databas över ryska penningtransaktioner som Browder och hans medhjälpare har byggt upp. Snart hade även svenska Swedbank och SEB dragits in i härvan.

– De såg ett tillfälle att tjäna pengar. Penningtvätten sköttes i deras baltiska filialer. Cheferna i Stockholm gladdes åt vinsten, utan att ställa alltför många frågor. En avsevärd summa ryska blodspengar tvättades på så sätt genom svenska banker. Jag hoppas innerligen att de som var inblandade ställs inför rätta och hamnar i fängelse, säger Browder.

Hans förhoppning ser ut att bli verklighet. Swedbanks tidigare vd Birgitte Bonnesen åtalades i januari för grovt svindleri. Huvudförhandlingen inleds i oktober.

I slutet av Browders nya bok tackas en lång rad personer som på olika sätt bistått honom i hans arbete. Bland de svenska namnen återfinns en handfull politiker, exempelvis moderaterna Gunnar Hökmark och Sofi Arkelsten. Notabelt är att även de övriga tillhör borgerliga partier.

Är det en slump?

– Tråkigt nog har Socialdemokraterna under lång tid motsatt sig mitt arbete. När jag besökte utrikesdepartementet togs jag emot av väldigt trevliga kvinnor i batikfärgade kläder och birkenstock-sandaler, det slags personer som tycks förkroppsliga kampen för mänskliga rättigheter. Men de visade sig vara rena Putin-fascister. Jag blev utkastad. Det var helt obegripligt. De vägrade att ta ställning mot Putin och jag tycker att Socialdemokraterna nu borde erkänna att de hade fel och be om ursäkt.

När jag ställer följdfrågor nyanserar sig Browder. Mönstret, säger han, går igen i de flesta regeringar han har mött, oavsett politisk färg. Det handlar snarare om realpolitik. Makthavarna vill helt enkelt ogärna stöta sig med den ryska regimen.

Den har i sin tur inte stillasittande åsett Browders arbete. Tvärtom. Browder har i sin frånvaro åtalats och fällts flera gånger. En internationell rysk arresteringsorder utfärdades 2013. Skulle han föras till Ryssland väntar 18 års straffarbete.

När Browder i maj 2018 befann sig i Madrid för ett möte med landets främste korruptionsåklagare greps han oväntat av civilklädda poliser. De försummade dock att beslagta hans telefon. Från polisbilens baksäte twittrade han om den akuta situationen. Interpol, som sedan tidigare hade ogiltigförklarat den ryska begäran, ingrep. Efter några ångestfyllda timmar var han åter på fri fot.

Någon överlämning till den ryska rättvisan efter toppmötet mellan Trump och Putin blev det inte heller. Efter flera dagars kritikstorm meddelade Trumps pressekreterare helt kort att det inte var aktuellt.

Det finns ändå skäl för Browder att frukta Putins hämnd. Det finns ett flertal exempel på lönnmord utförda i USA och Europa där spåren vindlar sig tillbaka till rysk säkerhetstjänst. En av Browders medarbetare överlevde mirakulöst en förgiftning, men sitter nu fängslad i Ryssland. En annan person som bistått hans arbete, föll under outredda omständigheter ner från ett tak men klarade sig undan med svåra skador.

– Avgörande för mig är att inte leva i rädsla. Jag kan inte låta hoten hindra mig från att säga det jag måste. Det är många länder jag inte längre kan resa till och många offentliga sammanhang jag inte kan besöka utan livvakter. Ibland slappnar jag av, men vi såg ju vad som hände med Salman Rushdie.

Försiktighetsåtgärderna omfattar givetvis också hans fru och barn.

– Vi kan tyvärr inte låta barnen springa omkring hursomhelst. Men vi försöker ge dem ett så normalt liv som möjligt. De har ju inte själva valt att konfrontera Putin.

I den nya boken berättar Browder om hur flera personer som han litat på visat sig vara i rysk sold. Bland annat en framstående amerikansk jurist, specialiserad på att bekämpa korruption och organiserad brottslighet. Browder anlitade honom, bara för att senare upptäcka att hans verkliga uppdragsgivare var ryska intressen. Ett annat exempel är en finsk ledamot av Europaparlamentet. Tillsammans med sin ryske partner, som är en välkänd och Putinkritisk dokumentärfilmare, engagerade de sig i Browders kamp. Några år senare avslöjades att de var inblandade i ett försök att undergräva Browders trovärdighet.

Hur undviker du att bli paranoid och misstro alla du möter?

– En av mina karaktärsbrister är att jag tror gott om folk. Men jag har många runt mig som inte gör det. De kollar upp alla som jag ska träffa.

Den 24 februari 2022 ändrades allt. I samma ögonblick som reguljära ryska styrkor korsade den ukrainska gränsen ritades spelplanen om, även för Bill Browder.

– Jag har i åratal försökt förklara att Putin är en skurk och mördare och att det enda sättet att hantera honom är att försöka begränsa hans makt och inflytande. Det var inte många som lyssnade på mig. Men sedan han visade sitt sanna jag står nu alla dörrar på vid gavel för mig.

Blev du överraskad av invasionen?

– Det blev jag. Jag antog att upptrappningen vid gränsen bara var en del av ett förhandlingsspel. Putin hade ju lagt 22 år på att bygga upp ett nätverk med sådana som Tysklands förre förbundskansler Gerhard Schröder och franska Marine Le Pen. De har funnits där för att mildra de åtgärder som vidtagits mot Ryssland. Putin såg till att bara göra sådant som kunde förnekas eller ges alternativa förklaringar. Exempelvis invasionen av Georgien blev på något vis Georgiens eget fel. Nedskjutningen av passagerarflygplanet MH17 skylldes på Ukraina. Men invasionen av Ukraina går inte att prata bort. Den liknar därför inget han tidigare har gjort.

Browder bedömer att invasionen möjligen har minskat hotbilden mot honom. Det finns nu ännu fler kritiker för den ryska säkerhetstjänsten att ta itu med. Och den har, konstaterar Browder, inte tillräckligt många lönnmördare för att ha ihjäl dem alla.

Berättelsen om Magnitskij som mördades för att han avslöjade Putins skumraskaffärer är stark. Browder är bra på att berätta den. Men återkommande har det bubblat upp tvivel om Browder är helt sanningsenlig. Vissa menar att han har friserat framställningen, för att själv framstå i oklanderlig dager. En av dem som inte är övertygad är den brittiske korrespondentveteranen Philip Short, som nyligen utkom med en stor Putinbiografi och som Vi intervjuade tidigare i år. Under de åtta år Short gjorde research för biografin stötte han på uppgifter som ställer delar av det Browder hävdar i annat ljus.

Häromåret granskade också den ansedda tyska tidskriften Der Spiegel Browders berättelse. Tidningen skrev:

”Det finns två versioner av vad som hände Magnitskij. Den mest kända är som en konspirationsthriller. Den har upprepats i tusentals artiklar, tv-intervjuer och i parlamentariska utfrågningar. I den dödades [Magnitskij] av det korrupta system han ärofullt kämpade mot. Den andra versionen är mer komplicerad. I den finns inga hjältar.”

Der Spiegels granskning utmynnade i en rad mer eller mindre besvärande frågetecken. Browder gick i replik. Men efter ytterligare en genomgång av sitt material stod tidningen fast vid sin publicering.

När jag nu frågar honom avfärdar Browder sina kritiker. Philip Short, menar han, försöker bara marknadsföra sin egen bok genom att åka snålskjuts på Browders berömmelse. Der Spiegel har i sin tur gått på den ryska propagandan.

– Ryssarna har kontaktat varenda journalist i vartenda land och hävdat att Magnitskij inte blev mördad och att jag bara har hittat på alltihop för att dölja mitt eget skattefiffel. Så gott som varje journalist har snabbt konstaterat att det bara är trams. Några har dock valt att titta närmare på storyn. De har kontaktat mig, jag har visat att uppgifterna inte stämmer och så har de släppt saken. Men en journalist på Der Spiegel har valt att tro på de ryska uppgifterna. Om han är mutad, hotad eller bara korkad vet jag inte. Artikeln har i alla fall inte fått några större konsekvenser för mig.

I ett tidigare skede av intervjun frågade jag Browder vad han trodde att Putin har för hållhake på Donald Trump. Hans svar var något oväntat. Enligt Browder har det visat sig omöjligt att utpressa Trump. Om ryssarna sitter på komprometterande uppgifter spelar därför ingen roll. Inget biter på Trumps anhängare. Att Trump möjligen är skyldig ryska finansiärer stora summor är enligt Browder inte heller svaret på gåtan. Trump har flera gånger tidigare ställt in sina betalningar. Varför skulle han inte kunna göra detsamma med sina ryska borgenärer? (Browder jämför i stället Trump med en slipprig hovmästare – en sådan som alltid är servil om någon riktigt storfräsare dyker upp, redo att avhysa mindre bemedlade matgäster för att ge honom plats, i hopp om att få ordentligt med dricks.)

På sätt och vis påminner bilden av den okränkbare Trump med den av Browder. Om man ifrågasätter Browder och hans motiv kan man lätt avfärdas som en nyttig idiot för ryssarna. Eller till och med som någon med plånboken full av rubel.

Men kan man lita på Browder? Han är en karriärist som gjorde sig en förmögenhet i ett genomkorrupt ekonomiskt system. Varför skulle han ha följt regler som de flesta andra gladeligen töjde på eller struntade i? Anklagelserna om tvivelaktiga skatteupplägg kom också tidigt, flera år innan han blev utvisad från Ryssland. En av hans dåtida kollegor menar att Browders verkliga motiv är hämnd för att Putin sänkte hans affärsimperium. En annan person med insyn kallar Browder ”en skrupelfri och hycklande affärsman som använder sig av Magnitskijs tragiska öde för sina egna syften”.

Men, blir följdfrågan, kan man lita på de här kritikerna? Hur ska vi kunna veta att de inte också är en del av den ryska desinformationen?

Det är som att vara vilse i en spegellabyrint, där allt kan vara något annat än vad det ser ut att vara.

Och medan de här frågorna står kvar obesvarade har Browder flugit vidare och hastar redan genom maktens korridorer, för nya möten med internationella toppolitiker och mäktiga affärsintressen. Bara han själv vet vilka hans motiv verkligen är.