Glasögonen skapades för att vi skulle kunna se. Men vi bär dem lika mycket för att synas. Åtminstone om du är designer eller arkitekt.

Plötsligt står du där i butiken och börjar plocka bland bågarna. Det finns hundratals modeller. Myriader av möjligheter. Säljaren ger lugnt de vanliga råden: Runt ansikte, ja, då passar det fint med framhävda och kantiga modeller. Fyrkantigt fejs, alltså ”markerad käke, bred panna och tydliga kindben”, som det heter i en av de stora kedjornas handledningar; ja, då gör du dig bäst med runda sorter. Och så vidare, via estetiska instruktioner för hjärtformade nyllen och trekantiga nunor.

Det verkar kort sagt handla om att via bågarnas design skapa en ansiktets underbara balans. Men glasögonens form rör så mycket mer än det rätt harmlöst skallmätningsklingande jonglerandet med fyrkanter och ovaler hos din optiker.
Statistiska centralbyråns senaste siffror visar att nästan sju av tio svenskar över 16 år bär glasögon eller linser. Hur många som verkligen behöver sina ansiktsaccessoarer säger SCB-siffrorna inget om. Men säkert är att glasögonbärandet inte bara handlar om att korrigera myopism och hyperopi.

Först lite historia: På 1200-talet kom de första slipade synkorrigeringslinserna, läser jag i en spännande magasinstext utgiven av det israeliska designmuseet Holon. Men det viktigaste i sammanhanget är detta: ”Eftersom glasögon oftast användes som läshjälp och eftersom produktionskostnaderna var väldigt höga, så ( … ) projicerade de en aura av prestige och intelligens” på sina bärare.

Kolla, jag är beläst och intelligent!

Efterhand ”blev glasögonen en symbol för erfarenhet och visdom, vilket ledde till en trend att bära icke korrigerande linser”. Fejkglasögon alltså! Som exempel på detta ”Kolla, jag är beläst och intelligent!”-trick ges en viss Francesco Sforza, hertig av Milano, som på 1400-talet beställde ett gäng brillor utan medicinsk effekt.

Många av oss tar alltså likt denne medeltida snobb också på oss glasögonen för att skapa identitet av olika slag. Och det sker genom att manipulera det område av ansiktet dit andras blickar av en sorts evolutionärbiologisk magnetism alltid söker sig. För det är ju ansiktets ögon vi genast avläser när en människa äntrar ett rum. Och är då de där mer eller mindre glansiga globerna distinkt eller flärdfullt inramade, eller på popstjärnevis dessutom nedsotat dolda, är det inte konstigt om glasögoneffekten blir maximal.

Glasögonbärande är kort sagt ”kosmetisk kirurgi utan kniv”, som vd:n för ett känt glasögonbågsföretag uttryckt det i en intervju. Omedelbar personlig imageförändring utan skalpell. Och, får man tillägga, till skillnad från till exempel en tatuering eller ett ”näsjobb” eller fillerstick på närmsta botoxbar så har bågarna inbyggd ångerfunktion. Gav de där knallgröna lite väl spefulla leenden vid tiokaffet? Bara att byta till ett par gråare så är försöket till konventionsflykt snart glömt.
Men det finns förstås andra av oss som aldrig vill bli glömda.

Det här ska alltså handla om designen hos bågar och dess visuella verkan. (Alltså inte formen hos motorcyklar, även om effekten hos vissa modeller kan liknas med chocken när en odämpad Hells Angels-hoj brakar fram.) Som de Peggy Guggenheim bar.
Vi hittar denna bågbärarprofil i fronten av den trupp där betydelsen av dessa ansiktsaccessoarer ter sig som störst: kultursvängen.

Peggy Guggenheim var en extremt inflytelserik konsthandlare och museiaktör som bland annat förde fram actionmålaren Jackson Pollock på den internationella kulturscenen. Hon beredde mark för konstnärer som älskades, och inte sällan på antimodernistiskt vis häcklades. Men frågan är om inte Guggenheims så kallade fladdermusbågar orsakade lika stark visuell kalabalik. Dessa, i design av konstnären Edward Melcarth, var helt enkelt formade som ett utslaget, förgyllt vingpar hos en sådan där flygande gnagare, där lätt soltonade glas fogats in. Hennes fjärilsbågar enligt samma surrealistiska koncept var än mer kända och minst lika effektfulla, och man kan ju undra varför hon ville bryta med bågkonvenansen så brutalt. För att dra blickarna till sig själv och parasitera visuellt på den konst hon arbetade med, men själv inte skapade? Jag tror inte det. Snarare ter sig hennes bågaktioner som en nödvändig markering: också accessoarer är konst. Och jag tänker att Guggenheim på ett förbluffande effektivt sätt visade att den kreativa glasögonbäraren kan vara en artist i egen rätt på världens scen.

I denna kulturtrupp av bågbärande extravaganter finns till exempel också musikern Elton John, vars långa rad av glasögonkreationer på scen och privat är minst lika omtalad (ja, nästan i varje fall) som hans musik. Här har vi också Phil Manzanera, gitarrist i konstrockargruppen Roxy Music, och hans flugglasögon som han bar under bandets glammigaste period. Eller den amerikanska inredningsarkitekten och modeikonen Iris Apfel som karriären igenom, det vill säga upp i 90-årsåldern, har kunnat ses i sina milt sagt oversized runda bågar. Jättebrillor av en sort som fått henne att märkas också i de mest visuellt bullriga miljöer och som i sin tur har inspirerat den svenska formgivaren Efva Attling i hennes skapande av bågar.

Apfels runda bågar – hon är fortfarande igång och har hunnit fylla 98 – går ibland i rött men oftast i svart. Och här börjar vi närma oss en annan form-ikon, delvis verksam inom samma designfält som Apfel och också han försedd med genast igenkännbar glasögonlook.

”Varför har arkitekter konstiga glasögon?”, frågade sig arkitekterna Gert Wingårdh och Rasmus Waern i boken Vad är arkitektur och 100 andra jätteviktiga frågor. Svaret: ”Därför att Le Corbusier hade det.”
Le Corbusier var modernismens stjärnarkitekt och de hisnande visionernas ingenjör. Hyllad men också hatad. Han ritade allt från fåtöljer till gudomliga funkisvillor och gigantiska ”bostadsmaskiner” som i en och samma byggnad rymde allt vad en rymdåldersinvånare kunde behöva.

Som storskalig arkitekt och internationellt verkande stadsbyggare ville Le Corbusier bland annat utradera nästan hela Gamla stan i Stockholm. Men framför allt var han bärare av riktigt uppseendeväckande och samtidigt märkligt propra glasögon. Knallsvarta bågar vars distinkta stil bland annat skapas av att skalmarna inte som brukligt sitter i de cirkulära glasens yttersta ”hörn”, utan längre ner och mer centrerat.

Om modellen som blivit Le Corbusiers signum skriver finsmakarbloggen Bonocle att en ”stor finess är att också glas med höga styrkor ser fantastiska ut” i en rundformad skepnad som denna. Till och med hans brillor tycktes alltså formade enligt superfunktionens religion. Och samtidigt denna dunderdistinkta ugglelook. Balanserad som en byråkrat och skarpögt friflygande som en berguv. Klart att arkitektkåren vill ha sådana! Och drösvis av andra i dess närhet. Denna grafiskt effektfulla arkitektstil har i olika varianter – det konstanta är den tjocka svarta bågen – nämligen kommit att bli en bågstilbildare för hela det kulturella konstfältet, inbegripet dess kommentatorer.

Dessutom är de svarta acetatbågarna filmskaparnas favorittrick när det gäller att markera för publiken att här har vi att göra med en estetiskt överintresserad och tvångsmässigt analyserande kulturperson.

När Svenska Dagbladets kulturskribent Clemens Poellinger fick frågan om varför han fiskats fram till rollen som konstteoretiker i Ruben Östlunds konstvärldssatir The Square så svarade han alltså på skoj, men långt ifrån oväntat: ”Mina glasögon?”.
Glasögonen, alltså. Bågarna i skiftande färg, form och material. Det finns knappt någon annan artefakt som på samma starka vis signalerar identitet. Den vi har eller en vi vill erövra.

Och bågen ingår i dag i en modeindustri där trenderna ideligen avlöser varandra. Just nu? Till exempel pråliga kattögon. Eller bågstilen ”XL Views”, som av ett företag i branschen lanseras med mottot: ”Ju större desto bättre! Metall eller plast spelar ingen roll, dessa glasögon överträffar sig själva.” Exemplifierat med ett par bjässiga sköldpaddsfärgade bågar av designermärket Tom Ford.

Okej, visst vågar du – och kanske också jag, efter att mina kaliforniska konstkritikerbågar nu gjort sitt och jag måste skaffa nya om jag ska se vad som hänger på väggarna. Och för att alla andra blixtsnabbt och bara genom att kasta en blick på mitt ansikte ska förstå att jag utför mitt stirrande med en havsörns skoningslöst skarpa blick.
Vem sa att valet av brillor inte är på blodigt allvar?