Pontus Dahlman: Gör betongen en estetisk comeback?

Få byggmaterial väcker så starka känslor som betong. Mycket elände har genom åren skyllts på denna blandning av cement,
sand och vatten. Men nu anas en motrörelse.

Östra Södermalm, Stockholm. Drar efter andan och går in i labyrinten. Världen där ute försvinner, kommer tillbaka, försvinner, medan jag rör mig framåt och bakåt, rakt fram och i sidled. Det är så de funkar: de sex stycken vinklade och hisnande avlånga betongskärmarna, som noggrant utplacerade bildar den ungefär tre meter höga och fyra meter långa skulpturen i Tengdahlsparkens nordöstra hörn.

Det rått osminkade offentliga konstverket är skapat av en man som hette Carl-Emil Berglin och står framför miljonprogramslängorna i kvarteret Fikonet 8, som stod klart 1965. I Berglins betonglabyrint från samma tid kan du leka kurragömma medan du trampar kring i de nerblåsta krasande kastanjeskalen på skulpturens ”golv”.

Känna dig omväxlande innesluten och befriad av gliporna mot parkens ljus, nästan andligt känna livets puls utan att behöva ta till någon syntetisk drog …

”Om den här tycker vi inte”.

Rösten är inte hård men domen brutal. Den kommer från ett medelålders par som bor i kvarteret och är på hemväg med sina matkassar.

”Den verkar ju hopsatt av plattor som blivit över vid husbyggena här.”

Jag skrattar lite grann, kastar en blick mot de närliggande balkongerna med betongfront och tänker att jag bevittnat ett utbrott av betonghat. Riktat mot ett arkitektoniskt och konstnärligt stoff som är tyst och stumt och alldeles grått. Men som ändå kan orsaka rödglödgad vrede. Tänk bara på alla negativt laddade ordbildningar som betongen bildar grundsten i.

Till exempel betongsosse (socialdemokrat som struntar i den gröna miljöpolitiken, alternativt blint och tills döden kommer håller fast vid partilinjen). Eller betongkeps (bakfylla med överjordisk huvudvärk). Att komma från en betongförort eller kort och gott betongen, är det samma som att vara rustad med ett socialt stigma som knappt en doktorstitel kan skrubba bort.

Men så här har det inte alltid varit, och det finns faktiskt tecken på betongens estetiska comeback.

Alltså: sten, cement, vatten och sand. Det är grundreceptet för det som stavas betong. På arkitekturmuseet ArkDes i Stockholm kan man till den 1 mars se den hisnande påverkan som denna grå i gjutformar hällda och stelnade smet har haft på boendet, arbetet och resten av vardagen för människor över hela världen.

Utställningen heter Flygande betong, en titel som syftar på hur de massiva betongblocken vid husbyggen, lyfta i de väldiga kranarnas vajrar, ser ut att ge Newtons tyngdlagar fingret och sväva genom luften.

Och de där platta byggelementen, gjutna på plats i ”fältfabriker” eller till exempel i den franska branschbjässen Camus anläggning i Le Havre (inte startad av Nobelpristagarförfattaren som skrev romanen Främlingen, utan av en byggarson som hette Raymond i förnamn); ja de där gravstensliknande betongkomponenterna som snabbt och smidigt kan fogas ihop till färdiga byggen, de landade verkligen likt platta rymdskepp i efterkrigstidens mer eller mindre sönderbombade länder.

De var lösningen på allt, tycks det som. Behovet av att bygga nytt och mycket och så snabbt och rationellt som möjligt var enormt, också i det bombskonade men av bostadsbrist socialt hemsökta Sverige.

Landet i norr där byggherrarna i den spionthrilleraktigt döpta D4-gruppen skulle bli ”de svenska betongelementens pionjärer” och vars idéer och arbete göt (förlåt ordvitsen) grunden till miljonprogrammets massiva bostadsproduktion.
Sådant får man lära sig på utställningen som också via 3D-utskrivna modeller, visar hur de olika internationellt levererade ”byggsystemen”, trots den extrema standardiseringen, kunde anpassas estetiskt efter landet där betong-
bitarna skulle sättas ihop.

Gäspigt ingenjörstrist? Inte alls. Och det som är riktigt häpnadsväckande är exemplen på de braskande positiva vibbarna som den moderna betongen och dess byggelement till en början omgavs med. Att blocken och byggnaderna de skapade figurerade på soldränkta målningar och grafiskt effektiva propagandaaffischer i kommuniststaterna, är kanske inte så konstigt: finns det något vackrare i en planekonoms ögon än det raska arbetets monument? Men betongblocken figurerade också i rafflande actionfilmer, tecknade serier och till och med som scenografimaterial på operan. På leksaksfronten fanns bland annat byggsatser för Der kleine Baumeister, Den lille byggmästaren.

Men, visar utställningen och den massiva katalogen: med tiden falnar betongens oslipade glans. Skämtteckningar om de framväxta bostadsområdenas standardiserade monotoni dyker upp, tunga socialrealistiska inlagor mot ”betongsamhället” som byggmetoden sägs ha skapat produceras när några årtionden gått. På utställningen visas bland annat klipp från Stenansiktet, en svensk sjuttiotalsfilm där ett ultrabrutalt tonårsgäng härjar runt i en vindpinad sovstad där rubbet är stöpt i, ja, betong förstås.

Och det går ju inte att komma ifrån, alltså om man inte är begåvad med ett hjärta av härdad cement: i den ekonomiska rationalitetens namn har betongen också skapat miljöer som kan kallas omänskliga, när det gäller byggen med den så kallade blåbetongen rent av hälsofarliga.

Ändå detta den grå stenens fascinerande sug … 

Varifrån kommer det?

I specialtidskriften Betong, där det ofta polemiseras mot det man skulle kunna kalla träskallarna, alltså branschfolk och kommunpolitiker som ratar det hårda för det organiskt levande byggmaterialet, berättar teknologie doktor Oskar Esping:
”Historiskt sett har man hittat betongliknande material från ca 5000 f  Kr … Och det finns de som hävdar att pyramiderna (2500 f  Kr) är platsbyggda med betong … ”

Jag har med mig den monumentinformationen när jag flanerar vid landets just nu mest kända och utskällda pågående bostadsbygge: de väldiga skyskraporna vid huvudstadsgränsen till Solna som går under namnet Norra tornen. Det ena ”tornet” rest till fullo, det andra färdigt till en tredjedel.

När hela bygget är klart kommer det att ha gått åt 26 000 ton betong, inklusive 5 000 betongelement. Enda ”ornamentiken” i fasaderna: i blocken gjutna vertikala räfflor, som liknar strecken du drog med leksakskrattan i strandkantens sand.
Byggnaden kan därmed sorteras in i stilen som kallas neobrutalism. En nutidens återgång till det osmyckade byggande som hade sin höjdpunkt under det senare 1960-talet.

Norra tornen har hamnat i fokus lika mycket på grund av den lyxbyggande producentens ekonomiska kris som för byggnadernas astronomiska kvadratmeterpris och husens i vissa debattörers ögon ”provocerande fula” yttre. Men hör här:

”Den nybrutalistiska arkitekturen har skämtsamt kallats The New Boring. Men i själva verket är den intressantare än den mesta av svensk bostadsarkitektur”.

Varför kladda runt med kulörer och krusiduller?

Det är arkitekten och chefredaktören på den tonsättande tidskriften Arkitektur, Tomas Lauri, som talar i en ledartext i nr 7/2019. Inne i tidningen recenserar kollegan Joanna Zawieja ett nytt betongbaserat studentboende på KTH: ”På fotografier framstår husens kala fasader som hårda, men på plats från nära håll … framträder i stället betongens materialitet. Att elementen är gjutna i tre olika gråa nyanser får betongen att se levande ut.”

Tre nyanser av grått. Varför kladda runt med kulörer och krusiduller när det räcker så?

I den avskalade stilens ”hemort” Storbritannien har det verkligen skett en betongdyrkandets renässans, röjd i lägenhetspriserna i en gång avskydda men nu plötsligt attraktiva bostadskolosser och böcker med titlar som How to Love Brutalism. Men också här i Sverige är en uppvärdering alldeles tydligt på gång.

Norra tornen består av kubliknande lägenheter med stora – naturligtvis ospröjsade! – fönsterpartier. Hopfogade betonglådor som ser ut att ha staplats på varandra, upp mot himlen till toppen 125 meter ovan mark.

Jag ställer mig vid foten av det hittills färdiga tornet, som ser ut som en gigantisk totempåle översållad av fyrkantiga ögon, böjer nacken bakåt och känner en helt sublim svindel. Nästan som inför den tyske romantikern Caspar David Friedrichs bergsbestigarmålning Vandraren ovan dimmorna.

Nybrutalismens begränsade uttrycksmedel ”ställer en hel del krav på arkitekten som designer”, skriver Arkitekturs chefredaktör. Man får liksom trolla med ”de exponerade” bjälklagen. Stilen ställer byggandet ”inför en naken sanning”, skriver han. ”Kärnfullt och tydligt. Fokus är på det väsentliga.”

Aha! Är det detta som så att säga är anden i betongen: att man ställs inför arkitekturens själva kärna vid ett hus som det här? Och i så fall: den kyrksalsliknande andäktighet jag känner i Carl-Emil Berglins Labyrint, på andra sidan stan, beror den på att den ger en form åt skulpturkonstens kärna?

Tänk bara på att en bostadsnyckel till Norra tornen kostar dig en livslön eller två. Medan betonglabyrinten är alldeles gratis att försvinna in i.