Kan fotbollslag ha partistämpel? Finns det vänsterbackar och högerforwards i riksdagen? Vi följer politikens kritlinjer på planen.

Sjätte juli 2019. En magisk dag i svensk politik. ”VM-BRONS till Sverige! Vilka hjältar! Så stolta och glada vi är! #viärsverige”, jublade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll på Twitter och öste in sexton (16) svenska flaggor.

”Stoltheten! Vilken turnering och vilket lagspel! Runt om i landet finns det många flickor och unga tjejer som har fått nya förebilder och nya drömmar att sikta på”, glädjeexploderade centerledaren Annie Lööf.
Varför är politiker så besatta av fotboll?

– Fotboll och politik är spännande på samma sätt. Konflikter som engagerar, som det krävs samarbete för att lösa, säger statsvetarprofessorn Ulf Bjereld, själv anhängare till IFK Göteborg (Blåvitt) sedan 70-talet.

Men troheten är mycket större i fotboll. Och detta är intressant.

– Väljarna byter allt oftare parti, men supportrar byter i princip aldrig lag. Det händer nästan aldrig att en hängiven Blåvitt-supporter ändrar sig och börjar hålla till exempel på Gais i stället. Även om du flyttar till en annan ort håller du fast vid ditt favoritlag. I vår individualiserade, identitetsväxlande tid är fotbollssupportern den sista bastionen, säger Bjereld.

Ta till exempel den liberale riksdagsmannen Fredrik Malm. Han såg sin första Bajenmatch (Hammarby) som 10-åring och har sedan varit klubben trogen trots att det är 15 år sedan han flyttade från fysiskt Bajen-land (Stockholms södra förorter och Södermalm).

– Jag kommer aldrig att överge Hammarby. Det är en del av min identitet. Jag ser varenda match, går in på hemsidan varje dag. Visst är det känt som en arbetarklubb. Men i Sverige har fotbollslagen aldrig varit partipolitiska. Inte alls som i Spanien där Bilbaos supportrar har kört med flaggor för ett självständigt Baskien och Real Madrid länge förknippades med centralmakten och Franco.

Ulf Bjereld håller med, i Sydeuropa är det annorlunda.

– I flera länder har fotbollsklubbarna vänster- eller högerstämpel. Lazio i Italien har haft stora problem med fascistiska grupperingar bland sina supportrar.

Åter till Sveriges mer otydliga mönster. Djurgården har finstämpel och både kungen och Fredrik Reinfeldt (M) bland supportrarna, men även förre V-ledaren Lars Ohly som, konfronterad med detta, har hävdat att det är AIK, inte Djurgården, som är ett överklasslag.

Vilket är mystiskt eftersom förra S-ledaren Mona Sahlin är AIK-are. Men det var å andra sidan den största svagheten med 00-talets röd-gröna pakt, hävdade på den tiden Lars Ohly.

Man skrattar åt det, men det finns något där, under det godmodiga gnabbandet. Kan det vara för att AIK är börsnoterat och aktier följaktligen kan köpas av vilken riskkapitalist som helst? Politikerna vill spegla sig i sitt lag, men ändå få en känsla som går utöver politiken. Eller mer på djupet. Skojandet är bara halvt på skämt. Det var mest slumpen som gjorde att dagens vänsterledare Jonas Sjöstedt började heja på göteborgslaget Gais, som inte har vunnit Allsvenskan sedan 1954. Men det gör att han kan säga:

– Jag brukar uttrycka det som att Gais är ett lag utan vinstintresse, och det passar en vänsterpartist.

– Kanske människor med känsla för underdogs söker sig dit? reflekterar Ulf Bjereld (själv socialdemokrat).

I Sverige begränsas möjligheten till privat fotbollsägande genom regeln att 51 procent av ett idrottsaktiebolag ska ägas av föreningens medlemmar. Därför kan det aldrig bli som på kontinenten, där AC Milan ägdes av högerpolitikern och affärsmannen Berlusconi i flera decennier.

I dag ägs laget av en amerikansk hedgefond, känd för att inte tåla några förluster.

Det är fullt möjligt att 51-procentsregeln är krockkudden som skapar politisk fred på läktarna i Sverige. Det förhindrar också att pengar blir den största snackisen, trots att vissa lag är väldigt rika. Malmö FF har exempelvis ett eget kapital om 450 miljoner kronor (2017).

I fotboll får politikerna inte bara en djupare identitet utan också den lidelsefulla njutning som de sällan får på jobbet (utom under lyckosamma valnätter).

– För mig är fotboll som opera, en stark kulturupplevelse, estetik, säger den politiska skribenten Helle Klein (S).

Hon håller, till skillnad från andra politiska fotbollsnördar, inte på något särskilt lag. Hon håller på Zlatan, oavsett ägarbilden för laget han tillfälligtvis tillhör.

– Ja, PSG (Paris Saint-Germain) ägdes ju av Qatar … men jag är zlatanist och det är en individualism som är rätt otypisk, har jag förstått.

Men:

– Hela Zlatans story, arbetarbakgrunden, är så underbar och fantastisk. Det finns så mycket i den. Hans egen stil, hans egen revanschlusta. Han är en drama queen, divan på teatern.

Men fotbollen är också en kultur att analysera. Sportbladets fotbollskommentator Johanna Frändén, som även är utbildad sociolog, kan konstatera att fotbollen nästan alltid har legat i framkant när det gäller klass, men varit långsammare när det gäller etnicitet – och riktigt i bakvattnet när det kommer till jämställdhet.

– Spontant tror jag att det beror på att fotbollen i grunden är en ”fattigmanssport”, med betoning på ”man”. Nästan alla fotbollshjältar genom historien har kommit underifrån, från ghettot, favelan eller arbetarklassen. Men svensk herrfotboll har inte varit särskilt inkluderande, bortsett från de senaste tio-femton åren. Zlatan öppnade nya dörrar. På damsidan handlar det om att kvinnor inte har setts som en naturlig del av fotbollen och att det, historiskt, ansetts dåligt av en massa skäl att kvinnor spelar fotboll.

Fördomar har florerat. Förlorar fotbollskvinnor sin reproduktiva förmåga? Blir de manliga? Är alla lesbiska?
Johanna Frändén är kritisk.

– Trots att fördomarna minskat har fotbollen gjort väldigt lite för att påtala problemen för kvinnliga spelare eller för den delen hbtq-gruppen, mycket för att det setts som en naturlig manlig bastion där testosteronet styr handlandet.