Peter Handke återförtrollar världen i ny roman

I Peter Handkes 90-talsroman Mitt år i Ingenmansbukten heter det i en central passage: ”De äventyrsberättelser som har berört mig mest handlade om hur någon sökte efter den boplats som passade honom.”

Meningen är också en läsanvisning: så mycket av det Handke skrivit har handlat om den mest romantiska formen av hemlängtan – längtan till det hem man ännu inte har men kanske, någon gång, kommer att erövra.

Mitt år i Ingenmansbukten var en vacker och mångfacetterad berättelse om identifikationen med den plats man gjort till sin – i Handkes fall en förort utanför Paris. En lite bortglömd plats någonstans på tröskeln mellan stad och land, mellan modernitet och tradition. I den nya romanen är kulisserna desamma: förvildade trädgårdar, fläder och gamla lindar, gräs där man går barfota. Och så insekter – Handke har ofta haft en blick särskilt för fjärilars dans.

Men det som nyss var ett hem och en efterlängtad reträtt har nu blivit trångt, nästan ett fängelse. När berättaren en morgon i augusti får ett bistick i foten tolkar han det som ett tecken. Det är dags att bryta upp, att ge sig ut på ännu en vandring. Undertiteln till den aktuella romanen lyder Enkel resa till landets inre, och som alltid hos Handke gör man klokt i att tolka titlarna bokstavligt.

Landets inre: dit är inte bara författarens alter ego på väg utan också en ung kvinna som kallas Frukttjuven och som berättaren vill skriva en roman om. En syskonsjäl är hon, men undanglidande, gäckande, mer fantom än verklighet. Och fastän båda är utrustade med kartor över den trakt de är på väg till blir färden dit lång och irrande: vägen är resans mål.

Så mycket mer av yttre handling ges inte. Frånvaron av intrig eller konventionell psykologi har länge varit Handkes signum, och här driver han sitt ickelinjära berättande ännu ett stycke längre. Vad vi får är en svit förtätade ögonblick, reflexioner kring högsommarens ljus och skuggor, en underbar beskrivning av hasselnötens anatomi, vyer över Picardies kyrktorn och böljande sädesfält.

Den återförtrollning av världen som Handke ägnar sig åt inbegriper även människorna. Många av de gestalter som dyker upp är förklädda: uteliggaren på torget kan vara någon ur Bibeln eller den antika mytologin. Andra gånger är det figurer ur Handkes tidigare romaner som skymtar förbi. Alltid handlar det om att betrakta någon eller något så ingående att vaneseendet vittrar sönder, och först då framträder världen som den borde vara.

Jens Christian Brandt