Överlevaren Staffan Heimerson

Han har överlevt 34 krig och två covidinfektioner. Har diabetes, artros och Parkinsons. Äter 112 tabletter i veckan. Fick sparken under metoo. I dag påstår bokaktuelle Staffan Heimerson, snart 87, att han bara jobbar hundra procent.

– Trots den digra medicinlista som jag redovisar i kapitel 2 i min bok, mår jag väldigt bra. Jag flänger runt i Europa i bil. Jag lever mitt gamla liv. Reser omkring, bor på hotell och håller mig orienterad.

Staffan Heimerson är en av Sveriges mest rutinerade utrikesjournalister, och 86 år gammal fortsätter han publicera sig. I höst med boken Jag tog taxi till kriget. Där minns han en rad av de krig och kriser han bevakat under åren: Jugoslaviens upplösning, Syrienkriget, Putins inbrytningar i Kaukasus, revolutionen i Nicaragua, Eritreanska självständighetskriget … listan är lång. Men han skildrar också en man med övervikt, diabetes och artros, ”en släng av Parkinson”, besvär med blodtrycket, och som trots det överlevt två covidinfektioner.

Hur mår du? börjar jag därför lite försiktigt.

Han befinner sig i hemmet i Provence som han delar med sin fru Marianne Pihl och där robotgräsklipparen Fröken Gräslig arbetar utanför fönstret.

Staffan Heimerson verkar full av energi, tänker lika fort som han pratar och fortsätter svara på varje fråga tills jag avbryter honom. Han föreslår själv följdfrågor och besvarar dem i samma andetag.

– Men hur dålig är du då? kan du ha som uppföljningsfråga, fortsätter han alltså.

– Jo, ser du, två av mina franska läkare tycker inte om mig, för jag har dåligt blodomlopp i nedre benen och fötterna och det tycker de inte om. Men min goda hustru gick och anmälde mig till det hon kallar sjukgymnastik. Och det var jävligt nyttigt. Därför är jag denna augustidag friskare än för fem år sen.

Han frågar sedan sig själv om han jobbar lika mycket som förr, och svarar att nej, det gör han inte. Han har gått ner till hundra procent. Han stiger upp klockan sex och jobbar till elva. Sen tar han lunch och siesta och sen fortsätter han i tre timmar till. Sju dagar i veckan.

Hans nya bok är som vanligt ett hopkok av tidigare publicerade berättelser och nya bitar som han knyter ihop. Det är inte alltid fakta är korrigerad efter dagens datum. Kaffe och bananer sysselsätter inte längre hälften av arbetskraften i Guatemala. Anatolij Bibilov är inte längre president i Sydossetien. Styrkan i berättelserna är istället det långa perspektivet.

– Det är ju först nu jag börjar fatta hur saker ligger till, och har lite adresser i telefonboken. När du åker första gången till ett främmande land vet du inte ens om flygplatsen ligger nära stan. Du är utslängd. Men det är också vårt yrkes charm.

När han nu skriver om Afghanistan är det runt 50 år sedan han kom dit första gången, före ryssarnas invasion. Han har hunnit läsa, och tänka. Men mycket av berättelserna från världens hörn som han har publicerat under sitt långa reporterliv har lämnats under hetsiga deadlines och komplicerade arbetsförhållanden.

Vad är det svåraste med att bevaka krig?

– Det är att inse sina begränsningar. Att förstå vad som pågår. Som reporter har du bara två ögon, två öron och knappt ett huvud. Du ska få mina rules för krigsbevakning. Ett: förstå att du ska begränsa dig till att berätta vad du sett och hört och varit med om. Du ska lyssna på rösterna på marken, känna av och förmedla stämningen i situationen, men inte tro att du kan börja skildra Mellanösterns nedärvda konflikter när du har kastat dig ner i ett skyddsrum. Berätta dina egna upplevelser.

Ett av problemen är att sanningen är svår att få tag i. Att alla parter är beredda att gå långt för att vinna mediekriget. Sympatin.

– Det ljugs i krig. Självklart. Till och med i det goda ädla kriget mellan Putin och Ukraina ljugs det. Även från Ukrainas sida. Hur undgår man att gå i fällorna? Du nöjer dig med att säga vad du hör, ser och känner. En krigsskådeplats tar man in direkt genom huden. Skräck känns i luften.

Men han har förstås blivit utsatt för en rad manipulationer. Han vet att han kommer att mötas av uppgiften att barnsjukhuset har bombats redan innan han landar på flygplatsen i ett land i krig. Eller att barnen har börjat svälta ihjäl, om det gäller en katastrof.

– Och du kan inte värja dig mot sådana uppgifter. Du kollar att det är sant, men du skriver även om uppgifterna är överdrivna. Du är en kugge i det stora propagandamaskineriet av lögner som ska placeras i din tidning eller radiokanal.

Jag undrar om det är svårt att vara iakttagare. Tänker på SVT-reportern Fredrik Önnevall som hjälpte en syrisk pojke till Sverige under en reportageresa. Men för Staffan Heimerson har det inte uppstått någon sån situation. För honom kan krigsreporterns roll liknas vid sportjournalistens.

– Jag sitter på läktaren, tittar ner på Zlatan och de andra på fotbollsplanen och har inget behov av att vara en del av verkligheten. Det ligger i journalistikens natur att du skall vara opartisk. Men du skall inte vara opartisk i bedömningen att det onda och det goda är likvärdigt, eller att det som är rätt och fel ska bedömas lika. En journalist är en vanlig människa och kan känna skillnad mellan det mer och mindre onda. Det är därför vi alla med sådan självklarhet känner oss varmare inför Ukrainas krigföring än inför Putins.

Men det är ju stor skillnad mellan en fotbollsmatch och ett krig. Folk dödas normalt inte under en fotbollsmatch.

– En journalist jag känner som upptäckte ett övergivet barnhem i Sarajevo tog med sig en flicka därifrån. Själv har jag inte ställts inför ett det dilemmat. Men självklart – har du ett gott hjärta, följ hellre det än lagstiftningen.

När det gäller hans egen överlevnad tänker han att det mest är en fråga om tur. Möjligen lite erfarenhet också. Och han är sällan rädd när han är ute på uppdrag.

– När något riktigt obehagligt händer, som att du får en omgång stryk av serbisk säkerhetstjänst och blir inslängd i en cell, då blir du taggad. Adrenalinet rinner till. Du blir skärpt. Du tänker: hur mycket anteckningar ska jag ta? Du blir yrkesman.

Han preppar inte. Tror inte på överdriven proviantering. Han tankar fullt och säkrar upp med en extra tjugolitersdunk, men har inga extradäck på taket. Saker brukar fixa sig för Staffan Heimerson. Har han ingenstans att bo, erbjuder någon en soffa. Och så blir det en story i sig. Det är också en del i att inte bli allt för militärliknande. Det ska synas att han inte är med i kriget.

– Jag har på mig ett par blå kängor, och sannolikt jeans och en röd och storrutig skjorta. Gärna en halmhatt. Ingen jävla general går omkring i halmhatt.

För att ha det fint i krig och konflikter rekommenderar Staffan Heimerson istället att man tar med sig en riktigt tjock bok, en som räcker om det blir två månader. Det är ytterligare en ”rule number one”. Han har rätt många. Dessutom tar han gärna med sin fru.

– Så här. När jag ringer min chef på radion och säger att jag förstår att det är ett jävla pangande uppe i Burma, att det är en jävla bra miljö att vara i just nu. Det vore kanske bra, säger de. Och då vänder jag mig till hustrun och frågar rakt in i de glittrande ögonen ”Vill du hänga med?” Då säger hon: ”Oh ja!” och jag vet inte om hon ser krig framför sig eller bara en ny upplevelse. Och så ringer vi agenten på resebyrån och ber honom fixa resan från norra Thailand till Burma och säger att ”du får du fixa en billig biljett till min hustru så hon kan hänga med”. Sen har vi kört tillsammans bland elefanter, bäddat i våra sovsäckar med tegelstenar under huvudet. Det gör reporterns liv avsevärt bättre. Men det var ingenting jag diskuterade med Sveriges Radio, de skulle inte ha tyckt om det.

Det senaste krig som Heimerson utkämpat i svenska medier handlade om metoo. I Aftonbladet skrev han att rörelsen påminde om Stalins utrensningar (där man räknar med att omkring 700 000 människor avrättades). Och då menade han alltså att de utpekade männen var offren. Han fick sparken som kolumnist strax efteråt, inte för vad som stod i kolumnen, men för att han senare, i en intervju i Resumé, följde upp med åsikten att kvinnorna använde metoo för att skriva ”sjaskig pornografi”.

Vad har du lärt dig av metoo?

– Ingenting, men metoo har lärt sig mycket av mig. Jag var den förste och nästan den ende som analyserade det korrekt. Jag slår mig inte för bröstet. Men historien gav mig rätt. Jag gick ut i det och det kostade mig ett utomordentligt jobb. Men det är den risk en journalist ska vara beredd att ta, alltid.

Av de åtta barnbarnen, som förekommer flera gånger i boken, har han inte heller lärt sig så mycket, säger han. Jo, att han aldrig ska bli vegetarian. ”Det är nån jävla skit de äter när de äter vegetariskt.” Och så lite om tidsandan.

– Det är roligt att de kommer, men jag kan inte säga att jag lär mig så mycket. Möjligen hur man ska gå klädd nuförtiden.