Författaren och dramatikern Martina Montelius vill ha hundar på sin begravning: ”Jag tror att de är lugnande.”

I Martina Montelius senaste bok Tusenskönan är June von Vegesack bara 48 år, men feminister, veganer och annat löst folk har fått henne att tappa livslusten. Därför har hon nu inte bara valt den dyra sexveckorsvarianten på den privata avlivningskliniken Tusenskönan – Sveriges ”främsta klinik för frivillig terminering av människoliv” enligt författaren och dramatikern Martina Montelius – utan också bestämt sig för att testamentera allt hon äger till samma företag. I ett brev till klinikföreståndaren skriver June von Vegesack: ”Ni behöver inte döpa någon droppställning efter mig.”

Martina Montelius talar om döden på ett sådant sätt att man nästan längtar efter den.

– Vi vet ju ingenting! Det är det som gör det så spännande. Kanske är vi redan döda?

Hur ska jag veta, jag är inte elektriker!

Finns ett liv efter döden, menar du?
– Förmodligen är det bara hej och goodbye. Den förnuftiga delen av mig tror det. Samtidigt undrar jag varför lysrören i mitt kök har börjat bete sig så konstigt.

Kan det vara glapp?
– Hur ska jag veta, jag är inte elektriker! Men en av mina nu döda vänner sa att han skulle försöka spöka. Det är vad jag vet.

Boken Avlivningskliniken Tusenskönan är inte bara en makalöst rolig resa mot döden utan också en skarp vidräkning med den pågående privatiseringen. June von Vegesack har insett att de kommunala avlivningsalternativen inte är för henne. Har man levt som en premiummänniska har man rätt att dö som en, anser hon.

Pratar vi för lite om döden?
– Nja, vi kan ju inte hålla på med den hela tiden, men i vår del av världen har vi vant oss vid att det mesta går att bota, vid exempelvis sjukdomar eller olycksfall. Därför blir det en enorm chock varje gång någon dör.

Martina Montelius har varit med om en otäck bilolycka, sett nära och kära dö, men någon obotlig sjukdom har hon inte drabbats av. Ändå hävdar hon att hon står öga mot öga med döden nästan varje dag.

– I hela mitt liv har jag drabbats av svåra panikångestattacker, det är som att dö.

Och ändå skrattar du åt eländet?
– Galghumor kan fungera som en ventil, men det går i perioder. Min yngsta dotter vill inte tala om döden alls. Hon står inte ut, och särskilt inte med tanken på att jag skulle dö. Jag brukar säga att vad döden än är så är den knappast något farligt eller obehagligt. Då skulle vi ha vetat om det.

Hon har några önskemål inför sin egen begravning.

– Jag vill ha hundar på plats. Varför? Jag tror att hundar är lugnande. Men så kommer väl någon allergiker och förstör allt … Och så vill jag att folk ska imitera mig. Jag har så roliga vänner, de kommer att göra det väldigt bra. Dessutom tror jag att det skulle vara bra även för dem.

Har du själv livat upp en begravning?
– Min mormor, Brita-Stina, dog 2018. Jag hade redan som liten lovat att sjunga En vänlig grönskas rika dräkt på hennes begravning, oavsett årstid. Hon ville dö, prästen sa till och med att vi hade samlats runt en människa som sett fram emot just detta ögonblick.

”Det tar sån tid, jag kommer aldrig att dö! Typiskt, jag som sett fram emot det så!”, sa Martinas mormor.

– Hon, som rökt hela livet, bara levde och levde.

Martina var söndergråten, men vid kistan sa hon: ”Mormor, nu får du fan lyssna för det här har du bett om och jag kan inte sjunga.”

– Det var väl inte direkt vad jag skulle kalla humor … men jag gjorde som jag hade lovat.