Kulturministerposten är en av regeringens mest utsatta. I dag kanske mer än någonsin, när kulturens roll och finansiering ifrågasätts. Vi har träffat fyra tidigare kulturministrar som berättar om utskällningar, utställningar och sin tid i heta stolen.

Margot Wallström: ”Det svåraste uppdrag jag åtagit mig”

”Kulturpolitiken känns andefattig, inte minst uttrycket ”armlängds avstånd” som använts en längre tid, oavsett politisk färg. Vad betyder det? Ingenting! Möjligen säger det att kulturpolitik inte har någon roll att spela. En kulturminister borde förstås uttrycka sig på ett sånt sätt att alla förstår hur viktig kulturen är. Sen fattar väl vem som helst att en minister på den posten inte kan klampa in och säga: ”Just den här sortens kultur ska du gilla.” Jag tycker att en del verkar sakna plan. Man kan inte göra någonting över huvud taget utan en egen agenda, en tydlig position. Vilka frågor ska man driva och därmed också bära ansvar för? Vid nästa val ska man testas mot de löften man utfäste när man tillträdde. Det är ju så det måste fungera, alltså att man vill något mer än att hålla detta idiotiska ”armlängds avstånd”?