Omöjligt uppdrag: Att lyckas som kulturminister

Har Jeanette Gustafsdotter Sveriges svåraste jobb? Kan någon minnas en framgångsrik kulturminister? Ulrika Knutson undrar vad vi egentligen kan kräva – och vad vi ska ha kulturpolitiken till.

Fan ska vara kulturminister i Sverige. Ingen makt och inga pengar, men ändå avkrävd högsta kulturella kompetens, med både glamour och folklighet. Den varelsen finns inte, men har kanske just därför blivit starkt efterfrågad.

Jeanette Gustafsdotter, vår senaste kulturminister, hade inte suttit på posten mer än åtta veckor förrän hon fick sitt elddop. Smickrad bejakade hon en intervju med dramatikern Stina Oscarson i Svenska Dagbladet. Oscarsons filosofiska frågebatteri mejade ner den nybakade ministern på nolltid. Gustafsdotter värjde sig med floskler. Drevet gick med hårda krav på avgång.

Jeanette Gustafsdotter saknar politisk erfarenhet. Det hjälpte inte att hon kan en hel del om både museer och mediapolitik, juridik och yttrandefrihet. Hade hon varit det minsta politiskt förberedd skulle hon inte ha varit så artig mot sin intervjuare, utan kastat tillbaka flera av de knepiga frågorna. Det är ju inte alls en ministers sak att ha synpunkter på antivaxarnas demonstrationer eller att arga studenter vill välta statyer av Carl von Linné. Kulturpolitiken ska möjliggöra sådan debatt, men inte föra den.

Gustafsdotter reste sig på nio och smög tillbaka till det gråmelerade arbetet på kulturdepartementet. Nu kan hon i alla fall med trovärdighet citera filosofen Nietzsche: ”Allt som inte dödar härdar”.

Det borde stå i kulturministerns tjänstebeskrivning att hen ska vara beredd på att bli rejält bortgjord i strålkastarnas sken. 2012 var det Lena Adelsohn Liljeroths tur, när hon skar en bit ur konstnären Makode Lindes levande chokladtårta, på Moderna museet. Ministern skar och konstnären skrek, för att synliggöra svart och vitt, rasism och lidande – alltsammans gestaltat i socker, grädde och komik. Alla satte i halsen. Det var mycket lyckat. Och konstverket krävde verkligen ministerns medverkan för att bli så effektivt. Hon måste ha förstått det när hon väl stod där med tårtspaden i handen: skära eller inte skära? Lena Adelsohn Liljeroth borde ha fått provision.

Adelsohn Liljeroth är för alltid förknippad med den här tårtan. Vem kommer ihåg att hon lyckades få 300 miljoner mer till barn och unga, och till konstnärer som engagerades för Skapande skola? En bedrift på området!

Vid den här tiden var lusten att medialt sätta dit en minister fullt utvecklad. Sådant hände aldrig på Bengt Göranssons tid, på 90-talet. Göransson, som hade läst latin och älskade att högtidstala om demokratins väsen, länge ansedd som förebild för en svensk kulturminister. Han var själv en intellektuell, och brann för folkbildning. Han tyckte också om att samtala med kulturarbetare, och bjöd generöst till middagar på departementet med goda viner, även om han sjäv var helnykterist. Men – vad åstadkom han? När man letar i arkiven hittar man många seminarier men få större satsningar som kom medborgarna till del. Den kärva frågan måste ställas igen. Vad kan vi kräva av en kulturminister, och vad ska vi ha kulturpolitiken till?

På senare år tycks många vilja se en artist i rollen som kulturminister, någon som kan föra sig på premiärer och på Svenska akademiens högtidssammanträde. Alla verkar ha glömt att kulturministerns viktigaste roll är att kunna det politiska spelet, och framför allt ha tumme med finansministern! Kulturministern ska ragga pengar till konsten och kulturen. Debatten kan andra sköta.

Sanningen är att kulturpolitiken länge har varit ganska opolitisk, konsensus har rått om de stora dragen. Den moderna kulturpolitiken uppstod på 40-talet, efter andra världskriget, som ett tydligt fredsprojekt. Allmänt stöd till konstnärer och kultur ansågs befrämja demokratin.

Här i Sverige tog kulturpolitiken fart under rekordåren på 60-talet. Då växte kulturens palats som svampar ur jorden över hela landet; bibliotek och stadsteatrar, konsthallar och konserthus. De som inte hade fast ensemble fick besök av Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar. Detta stora nät av regionala kulturinstitutioner är nog den svenska kulturpolitikens största framgång – och bekymmer. Det blir nämligen allt dyrare att sköta verksamheten. Bara hyrorna för kulturbyggnaderna går på miljarder.

Men politikerna var så överens om tagen att riksdagen 1974 enhälligt klubbade de berömda kulturpolitiska målen.

Så här har de elakt beskrivits av hjärnan bakom förslaget, S-politikern Harry Schein, grundare av Filminstitutet och Olof Palmes nära vän:

”Kulturpolitikens mål blev ökad jämlikhet, en bättre miljö, att underlätta livet för barnen och döden för pensionärerna, att glädja handikappade, invandrare och analfabeter och alla andra som inte var intresserade av kultur. Kulturen skulle främja demokratin och glesbygden samt bekämpa kommersialismen och imperialismen.”

I sina memoarer skriver han syrligt att detta är enda gången som även moderaterna skrivit under ett dokument som kräver ökad jämlikhet – så tandlöst var det!

ABBA blev finkultur.

Tandlöst eller inte, det har varit ett älskat och respekterat mål i snart 50 år. Den största stridsfrågan mellan vänstern och högern har varit om vi ska ha gratis inträde till statliga museer eller ej. Det säger en del.

Harry Schein visste precis vilken sorts kultur som skulle ha stöd. Man borde stödja god elitkultur så att den blev ännu bättre. God elitkultur var sådant som Harrys kompisar skapade: Artur Lundkvist, Erik Lindegren, Olof Lagercrantz, Käbi Laretei och Ingmar Bergman.

Schein gillade aldrig det där att kulturpolitiken skulle uppfostra publiken och ”motverka kommersialismens skadeverkningar”, en formulering som diskret har plockats bort, i takt med att ABBA blev finkultur. Schein hade också fått ironisk blodstörtning av alla värdegrunder och allt om genus, normer och identitet.

Man kan säga att det har blivit kinkigare att vara kulturpolitiker.

Om man tittar i backspegeln har alla kulturministrar blivit kända för någonting annat än vad de faktiskt har drivit eller åstadkommit. Ibland har ministrarna tillsatts av ett yrvaket parti. Miljöpartiet fick under sin tid i regeringen utse två kulturministrar. När Alice Bah Kuhnke klev in hade miljöpartiet inte ens en egen kulturpolitik. Alice Bah saknade politisk erfarenhet, och blev rent bespottad för att hon var ung, kvinna och hade ett förflutet på tv, i Disneyklubben!

Med intelligens och stor social talang lyckades Alice Bah bli populär i breda lager och dessutom invald i Europaparlamentet för MP. Hennes efterträdare Amanda Lind var också ung och kvinna, och fick sin släng av den nedlåtande sleven. Hon kommer att bli ihågkommen för sina dreadlocks, inte för att hon faktiskt lyckades bärga hem mycket pengar i stöd åt pandemidrabbade konstnärer, artister och kulturföretag.

En del blir dugliga kulturpolitiker mot sin vilja. En ideologisk politruk som Marita Ulvskog var kulturminister i Göran Perssons regering 1996-2004. Ulvskog vägrade vara glamorös men arbetade oförtrutet. Hon stiftade en bibliotekslag, som kan bli bra att ha en vacker dag. Hon placerade Världskulturmuseet i Göteborg, vilket gladde västsverige. Hon införde fritt inträde på statliga museer, och debatterade medier. Sin viktigaste insats som kulturpolitiker gjorde hon mot sin vilja. Tandagnisslande av ilska gick hon förläggarlobbyn till mötes och sänkte bokmomsen! Det ville hon inte alls. Marita Ulvskog var som de flesta socialdemokrater motståndare till differentierad moms.

En annan slitvarg i politiken som Folkpartiets Birgit Friggebo lär bli ihågkommen för två saker. Den ena var när hon på ett stormigt möte i Rinkeby 1992 försökte motverka oron för den ökande främlingsfientligheten med att stämma upp i ”We Shall Overcome!” Den andra var att namnge effekten av lättade bygglovregler: Friggeboden.

Kulturminister var hon bara 1991-94. Att Friggebo under dessa ekonomiskt kaotiska år, i spåren av finanskris och elände, lyckades bärga löntagarfondsmiljarderna och inrätta stiftelsen Framtidens kultur, var en bragd i det tysta. I 15 år syresattes nyskapande kultur med nära 800 miljoner årligen. Kanske gör detta Birgit Friggebo till en av efterkrigstidens viktigaste kulturministrar i Sverige, trots fadäsen i Rinkeby?

Alla dessa kulturministrar har trots allt varit rätt eniga om målen, även om de bråkat om de statliga museernas inträde. Men konsensus är på väg ut, framtiden bär hårda kulturstrider i sin linda. Sverigedemokraterna har ju en helt annan syn på kulturpolitiken än övriga partier. Man vill aktivt stödja en nationalistisk linje i allt från studiecirklar och bibliotekens bokbestånd till offentlig konst. Det är något helt nytt. SD vill också demontera public service, och räknar med stöd från flera av de borgerliga partierna. Hela vänstern vill däremot göra stödet för public service till en valfråga. Det är just därför som Magdalena Andersson har rekryterat Jeanette Gustafsdotter som kulturminister. Och i den frågan är det viktigare att Gustafsdotter lär sig det politiska spelet, än att hon elegant kan diskutera filosofi eller aldrig så tjusigt bära upp kreationer på Nobelmiddagen.