Drömmen om att färdas ut i rymden har sina hög- och lågkonjunkturer, men lämnar oss aldrig. I konsten är rymden en subgenre med sällsam laddning.

Lastbilarna mullrar förbi på Riksväg 25. En pojke sitter i skummet i vardagsrummet och stirrar på Saturnus, på den väldiga planetens radda av skivtunna ringar, svävande kring det från ljusviolett till kopparljust skimrande klotet. Flyttar blicken till jätten Jupiter. Och längst bort, på gränsen till det riktigt stora mörkret: den skuggbleka Pluto. Så solen, vår egen lågande stjärna. Målad moget citrongul, med protuberansernas sanslösa, eldrött slickande tungor.

I Det bästas stora världsatlas– som min familj förvärvat till husets lilla bibliotek – fanns inte bara kartor utan också bilder av annat som hör Jorden till. Här fanns det ädelstenstindrande uppslaget med Jordens skatter, där kiselmineralen kallad karneol lyste rött som lördagsgodisets geléhallon när sockret sugits bort.

Men det var de sprejmålade bilderna av solsystemets planeter som förtrollade mig intill svindelns gräns, kväll efter kväll. Då, i mitten av 1970-talet.

Världsatlasens rymdsidor slungade mig långt bort i det okända. En enastående öppning slogs upp mot något annat. Det vara bara att träda in i den och sväva förbi de där färgstrålande kloten och kristallkronegnistrande galaxerna fast jag lugnt satt där i rummet och kunde bre mig en smörgås i köket när hungern slog till.

Det var min första stora djupgående konstupplevelse, inser jag nu. En kick från en riktigt udda genre, kan man tycka. Redig nördkultur! Men faktum är att rymdkonsten rymmer de mest hisnande perspektiv på mänskligheten. Och att den är mer aktuell än kanske någonsin.

Amerikanen Ron Miller, själv etablerad rymdkonstnär, reder ut dess rötter i sin djuplodande text The Archaelogy of Space ArtPublicerad i tidskriften Leonardo nr 2, 1996. . Han slår fast att genren arbetar med ”avbildningen av universum, bortom Jordens gränser”.

Han börjar med avbildningarna av vår egen måne och skriver att dessa länge i stort sett fungerade som ett utlopp för konstnärens ”enskilda religiösa, politiska eller ockulta idéer”. Att det oftast var fria fantasier som gällde när vår närmsta rymdgranne skulle gestaltas. Kolla till exempel italienaren Filippo Morghens 1700-talsetsningar av tillvaron på Månen, där folk bor i jättelika pumpor, suckar Miller.

För att få rymdkonsten att lyfta från denna flummiga propagandanivå krävdes, menar Miller, främst insikten om att vi inte var ensamma i universum och att vi på intet sätt fungerade som dess mitt. Samt uppfinnandet av färdmedel som gjorde att vi faktiskt kunde lätta från marken.

Rymdkonsten kan förhoppningsvis, med dess genom årtiondena allt starkare grund i vetenskapliga upptäckter, förmedla ”en känsla av under inför universum”, menar Miller.

Den kan få oss att inse att det som finns där ute existerar på riktigt.

Men vad väntar om vi verkligen ger oss av och ut? Enligt planerna som till exempel multimiljardären Elon Musk, alltså han med elbilen Tesla, är i full färd med att förverkliga?

I en intervju säger han: ”År 2024 avser vi försöka sända fyra rymdskepp till Mars. Två fraktskepp och två bemannade farkoster. Syftet med dessa inledande resor är att hitta de bästa vattenkällorna och bygga en raketbränslefabrik på plats.”

I ryggen har han ett eget långt gånget rymdprogram. Och han tvekar inte att hävda att ”succé är ett av de möjliga utfallen när det gäller etablerandet av en självförsörjande Marskoloni, ja faktiskt en växande Marskoloni”.

Den framtidsoptimistiska rymdåldern med dess raketostar har alltså aldrig dött utan bara slumrat under ett par årtionden eller tre. För Musk är inte ensam om att sikta mot himlakropparna. Flera andra hyperförmögna aktörer har reella rymdreseplaner, liksom flera av världens nationer som driver sina egna rymdprogram.

Resor utom atmosfären och runt Månen väntar närmast. Och sedan?

”Jag tror benhårt på”, säger Elon Musk i en annan intervju, ”att framtiden blir så väldigt mycket mer spännande och intressant om vi blir en rymdresande civilisation och människan en art som sprider sig över flera planeter.”

Om jag läst det där då, som förundrad pojke på 1970-talet, hade jag genast börjat planera för min egen resa och bett mamma att sy upp en dräkt för interstellära färder. Men mellan den första och den nya rymdvågen ligger det drivor av insikter om vad mänskligheten kan ta sig till, och har tagit sig till, med Tellus, vår egen jord. Vad är det då som säger att vi skulle bete oss bättre på andra klot? I andra galaxer?

Dit vi faktiskt, på ett sätt, är på väg – sedan 1972. Vintern det året skjuts den första sonden i det amerikanska rymdprogram som går under namnet Pioneer ut genom atmosfären. På nära håll ska den passera planeten Jupiter. Fotografera och undersöka och sedan, ja vad händer sedan?

Vänta nu, tänker en vetenskapsjournalist med namnet Eric Burgess när det bara är några månader kvar till den stora dagen. Sonden kommer ju efter utfört uppdrag göra en gir och färdas ut från solsystemet. Och därmed på sikt, när den färdats miljardtals kilometer bort kanske nå en annan civilisation. Då borde man väl också skicka med något slags meddelande, som kan tydas av upphittaren av denna hyperteknologiska skuta?

Den världsberömde astrofysikern och kosmoskramaren Carl Sagan kontaktas. Han får Nasa att nappa och hans hustru, Linda Salzman Sagan, skapar en graverad plakettDen hisnande historien om rymdsondens plakett finns att läsa i boken The Depts of Space: The Story of the Pioneer Planetary Probes av Mark Wolverton. av guldanodiserad aluminium som placeras på rymdsonden Pioneer 10:s, och också den efterföljande sondens, undersida.

Motivet, som en eventuell utomjording alltså har att tyda: En grafisk sammanfattning av allt som är vi, och platsen vi är satta att leva på i detta obegripligt ödsliga universum. En man och en kvinna, nakna, är graverade i plaketten. Mannen lyfter sin hand till fredlig hälsning. Inristade avbilder av planeterna i solsystemet kompletterar, med en karvad linje från det lilla klotet Jorden som beskriver sondens resa, bort och ut.

Konst i rymden alltså. Uppsänd, utslungad, ibland strandad. En obskyr rymdkonstgenre som utöver Linda Salzman Sagans plakett bland annat rymmer ett verk med titeln Fallen Astronaut från 1971. En liten aluminiumskulptur signerad belgaren Paul Van Hoeydonck, som föreställer en Picasso-stiliserad rymdfarare. Komplett med syretanken på ryggen, men liggande med ansiktet mot marken, gruset, på Månen. Konstverket placerades ut där av Apollo 15:s expeditionsmedlem David Scott på bergsmassivet Mons Hadleys höjder, tillsammans med en plakett med namnen på 14 rymdfarare från både USA och konkurrenten Sovjet som dött i det som skulle komma att kallas erövringen av rymden.

Den lilla, stupade människan, överlastad av teknik och impregnerad av drömmar om andra världar. Med ansiktet vänt mot grått, livlöst grus. Ett varsel? Inte kommer vi väl att falla genom vakuumet när vi lättar från Tellus, utan stiga, stiga?
Den ”känsla av under inför universum” som kanske en gång präglade rymdkonsten har med åren grumlats av ett tvivel. Eller en sorts dekonstruktion, alltså ett isärplockande nagelfarande av vad drömmen egentligen består av.

I höst visar Bonniers konsthall grupputställningen Kosmologiska pilar – resor i den inre och yttre rymden. I utställningens centrum strålar och blänker en väldig installation med titeln Civitas Solis II av den koreanska konstnären Lee Bul. Skärvor av spegelglas bildar verkets ”golv". Speglar också på verkets väggar. Och i dess inre hörn, strålande som en nyupptäckt galax: mängder av sammankopplade ljuskällor.

Vad betyder detta brustna spegelverk? Att vi kommer att drabbas av oändlig olycka om vi försöker nå det förunderliga, fjärran ljuset? Det är den sortens tvekan inför rymdexpansionen jag pratar om.

Men ändå, till sist, när jag en sensommarkväll cyklar ner till huvudstadens centrum och årets upplaga av Stockholms kulturfestival – då inser jag att flyktdrömmen till det obegripligt fjärran är för stark. Att den aldrig kommer att överge oss, eftersom den sannolikt injicerades i vårt dna så fort vi vänt ögat mot himmelen.

När solen dalat bakom Stadshuset och festivalinledningsceremonin drar igång inför ett susande publikhav på Gustav Adolfs torg är det alltså ingen trådsliten trubadur eller glitterpimpad popstjärna som vinkar i strålkastarskenet. Utan en blåuniformerad astronaut. TimÅhh … Om han ändå hetat Tom i stället för Tim, så att de kunde spelat David Bowies astronauthit Space Oddity när han anträder scenen! ”Ground control to Major Tom” … Fast den låten slutar ju med att Kapten Tom försvinner för gott: ”Your circuit’s dead, there’s something wrong, can you here me Major Tom, can you hear me Major Tom?”., som han heter , tillhör det europeiska rymdorganet ESA, European Space Agency. Vinkar med handen. Massans applåder, mina.

Men den kosmiska kulturkontakten är starkare än så denna kväll, på arrangemanget som ”i samarbete med Rymdstyrelsen” har rymden som tema. På direktuppkopplad länk till esa:s på 40 mils höjd svävande rymdstation svarar en astronaut som heter Luca på frågor som barn på festivalen ställt. I sin viktlöshet tar han en promenad i taket. Låter mikrofonen sväva fritt.

Liv, 9 år: ”Kan du beskriva vad du ser från rymdstationen?”

”Åh … Vackrast av allt är Jorden”, säger Luca.

Livia, 5 år : ”Luca, om du hade något hår, hur hade du tvättat ditt hår där i rymden?”

Applåder, skratt.

Rymdlänken kopplas bort. Hej då, Luca!

Bakom scenen: gigantiska badbollar föreställande solsystemets planeter, svävande i trådar i stora ställningar. I en lång rad med riktning mot solen som om tio timmar ska stiga igen.

Under Venus en rymdkapsel för kidsen att stiga in i.

Vid bollen som illustrerar Mars kan man på tivolivis sätta in sitt eget ansikte i ett huvudstort cirkelrunt hål i en fond, och bli en astronaut på den röda planeten.

”Jag är på Mars”, ropar en pojke medan pappan förevigar ögonblicket med mobilkameran. Jag är på Mars.